Hegel gör någonstans den anmärkningen, att alla stora världshistoriska händelser och personer så att säga förekommer två gånger. Han glömde att tillfoga: den ena gången som tragedi, den andra gången som fars. Lars Ohly i stället för Gösta Bohman, Peter Eriksson i stället för Per Ahlmark, en omaka koalition 2010-14 i stället för en omaka koalition 1976-92, Mona Sahlin i stället för Thorbjörn Fälldin.
Så hade Marx kunnat skriva i inledningen till sin "Louis Bonapartes adertonde brumaire", förutsatt då att han levt idag och brytt sig ett jota om svensk inrikespolitik. Under det tidiga 2000-talet har blockpolitiken plötsligt gjort en historisk comeback och nu blivit så cementerad att vi närapå fått ett tvåpartisystem. Hur bra detta är för det politiska klimatet tvista de statsvetenskapligt lärde om. T o m Dagens Nyheter som hejat på utvecklingen, har fått kalla fötter när de insett att det hotar att enbart gynna sverigedemokraterna.
Men nu står vi i läget där oppositionen gemensamt ska välta borgarna över ända, vare sig detta är önskvärt eller inte, och det börjar bli dags att lägga upp valrörelsen 2010. EU-vals-kampanjen tidigare i vår gav väl inte direkt mersmak på starkt kampanjarbete från oppositionens sida. Det enda positiva besked som kom av det var väl att Socialdemokraterna kan ställa upp med en pappfigur som kränger valbudskap på klingonska som vallokomotiv och ändå få 25 % av rösterna.
Därför - innan sommarbloggtorkan - ska bloggen under de kommande dagarna ödmjukt presentera en liten guide till hur oppositionen ska vinna valet 2010. Allt för att undvika att oppositionen gör ett liknande debacle som de borgerliga regeringarna på 1970-talet. vilka visserligen blev valda, men utan att vare sig de själva eller väljarna visste varför.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar