Fattigbloggen tar skruv

När Fan blir gammal blir han revisionist. Jag som är rätt gammal och jävlig är således beredd att faktiskt se på Fattigbloggen i en mer positiv dager än vad jag gjorde häromdagen. Om inte annat för att bloggen lär mig nya saker, som t ex den smått omöjliga ekvationen att bidragsnormen endast täcker 180 kW/månad i el. Samt lyfter den synnerligen relevanta frågan i hur man ska kunna ta sig ur ett bidragsberoende om man inte har tillgång till det medel, som när normen fastställdes på 1980-talet mest var en sak för science fiction-genren, nämligen Internet.

Men framför allt så måste någonting som retar gallfeber på borgerliga kommentatorer ha någon from av kvalitet.

Johan Croneman på Dagens Nyheter fick exempelvis latten i vrångstrupen och dundrade att:

Många tycker att Aftonbladets fattigblogg.se är en skam i tidningens moderna historia, en reporter lever på social­bidrag och bloggar om hur det känns. Ett slags Emil i Lönneberga-journalistik, ett sagoberättande, rakt ut i intet. Det är kokett och falskt. Aftonbladets kompetenta reportrar, en del har jag följt i tio, tjugo år, måste känna sig tillintetgjorda.

Tydligen verkar Croneman (dessa "många" definieras inte närmare, så jag antar att han talar om sig själv i plural) känna harm över; 1) att reportern Jessica Ritzén inte sålt allt hon äger, sagt upp sig från arbetet, förnedrat sig på socialkontoret i otaliga veckor, för att sedan (gud vet hur, och på vilken dator) skriva om sitt liv; och 2) att hans journalistkompisar på Aftonbladet hotas av arbetslöshet (vilket man med tanke på borgarnas plundring av a-kassan i och för sig kan förstå oron över).

Croneman fortsätter sedan med att orera över att Ritzén inte åker ut och "ser på misären och på riktiga fattiga". Frågan är bara när hr Croneman gjorde det själv? En snabb sökning Mediearkivet ger ju inte sådär överdrivet många träffar på grävande reportage från hans tangentbord. (Den som känner sig manad kan ju sedan läsa Cronemans replik till Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, och försöka förklara vad karlen menar och vad det har med resten av diskussionen att göra).

Expressens ledarskribent Karin Olsson tycker å sin sida att det är "pinsamt att leka fattig" och konstaterar sedan snabbt självklarheter som att socialbidraget inte betalar digital-tv och kolonilotter. Som om någon hävdat att det är problemet. Sedan blir hon direkt pinsam när hon menar att fattigdomen och bidragsberoende är socialkontorens fel, innan hon avrundar med det vulgärliberala mantrat om att socialbidragstagare behöver både piskas, tumskruvas och offentligt förnedras för att de inte ska lägga sig på sofflocket och med illvilliga skratt låta skattebetalda sparvar flyga in i munnen.

Även Olsson verkar dock ha förnimmat sådana som är "fattiga på riktigt" och hänvisar bland annat till Situation Stockholms hemsida där minsann inga gnällspikar bloggar. Nej, men det kanske beror på att de som bloggar där har något viktigt att säga, inte minst om effekterna av den politik som Karin Olsson propagerar för. Fast det förstås, om de fattiga nu har det jobbigt, kanske de för sitt och allas bästa borde gå ut och shoppa istället…