Gud hörde inte bön på Gotland

En tröst i den dödsskuggans dal som är valet 2010 är att det inte gick så bra för 3/4 av regeringspartierna heller. Och eftersom den enda sanna glädjen, i väntan på monopolkapitalismens slutliga kollaps, är skadeglädjen, vill jag påminna om ett tidgare blogginlägg om hur Kristdemokraterna på Gotland bedrev valrörelse genom att låta en man i profetskägg predika avhållsamhet och förträffligheten med heterosexualitet. Nu kan konstateras att verklighetens gutar inte direkt tilltalades av händerna på täcket-retoriken, utan KD blev av med sitt mandat i Gotlands kommun.

Yngve "Profetskägget" Andersson (KD) förklarar i för lokala medier på Ön att fiaskot torde bero på att partiet "inte nått ut". Om man får drista sig till att hjälpa de gutniska kristdemokraterna till en eftervalsanalys, kan man nog snarare misstänka att problemet varit att partiet tvärtom nått ut alldeles för bra med sitt budskap.

Anonyma SD-mobbare nästa

Jenny Teleman gör i Aftonbladet den alldeles korrekta analysen att ju mer den urbana, välutbildade eliten hånar, förlöjligar och avfärdar den marginaliserade småortsarbetarklass som utgör sverigedemokraternas största väljarbas, desto mer spär man på det (verkliga, inte moderatpåhittade) utanförskap som skapar lusten att missnöjesrösta från första början. Vänsterns överlägsna ironier värmer visserligen egot, men eldar samtidigt på högerpopulistbrasan.

Nu är jag den första att erkänna mig skyldig till fullskalepennalism gentemot SD. Jag använder inte ens versaler när jag skriver ut partiets namn för 17 gubbar. För rikets skull lovar jag därför bot och bättring - för att i någon liten mån bidra till att vi slipper främlingsfientligt populistslödder  ett oklart parlamentariskt läge i Riksdagen efter nästa val.

Men då måste de sverigedemokratiska anhängarna lova att åtminstone anstränga sig lite när de trollar i folks bloggar. Att skriva kommentarer likt denna till en nykter sd-mobbare, är som att ge en MUF-förening nycklarna till barskåpet, men sedan säga åt dem att inte dricka.

Anonym sa...

idiot som har diktat ihop alla dess jävla lögner, så jävla avundsjuk bara för att du själv är mislyckad, skaffa ett liv dum jävel PS: ju fler som hatar SD ju fler kommer att rösta på dom

Tro inte på de(m)!

I takt med att väljarna strömmar bort från regeringen allt eftersom sjukförsäkringsreformens konsekvenser blir allt mer uppenbara, ökar Högerns kontrapropaganda i intensitet. Som Alliansfritt Sverige och Johan Westerholm påpekar är motspinnet lika smaklöst, som desperat och fel. Huvudlinjen är just nu att borgarna hävdar att det som hänt Annica Holmquist, som dottern Emelie skrev om (den som inte är äckelmagad kan f ö  läsa kommentarerna som Emelie fått från högerhåll i bloggen), bara är ett enskilt fall. Underligt nog verkar de enskilda fallen vara väldigt många. Nästan som vore det ett systemfel - nästan som att Högerregeringen medvetet skapat en sjukförsäkring som prioriterar skattesänkningar till de rika före människors hälsa, trygghet och välfärd.

Gör det dig också förbannad? Ge igen på det enklaste och mest effektiva sättet genom att välja en av de tre rödgröna riksdagspartiernas valsedlar i dagens val (har du förtidsröstat kan du rösta om, ifall det blev knas förra gången). Dessutom räddar du en kattunge.

Sanningen om Sverigedemokraterna avslöjad

Alla som tyckt att det varit något underligt med Sverigedemokraterna och dess företrädare har haft rätt. SD, visar det sig nu, är inget parti, utan ett levande rollspel (eller "lajv") som pågått i 15 år. Spelledaren Jimmie Åkesson träder nu fram och erkänner att det hela är en lek, som nu varit nära att spåra ur eftersom folk börjat tro att "partiet" är på riktigt.

Idén att simulera och försöka återskapa ett otäckt litet främlingsfientligt populistparti föddes i Blekinge i mitten på 1990-talet, och spred sig sedan som en löpeld över landet med hjälp av studiecirklar inom spelförbundet Sverok och sponsring av Dressmann. Men nu efter 15 år, otaliga spelmöten och över 10 000 deltagare är det dags att lägga av. Åkesson och de andra i spelgruppen vill sluta medan de är på topp.

Och ärligt talat. Nu när man vet om hemligheten märks det att kärntruppen i SD-lajvet börjat bli lite trötta och kanske växt ifrån det här med rollspel. De sista utspelen från "SD" har ju faktiskt varit lite för orealistiska för att vara riktigt trovärdiga. Som det här med den sverigedemokratiske Malmö-politiker som ristade ett hakkors i sin egen panna, för att kunna vinna billiga politiska poäng genom att skylla på invandrare. Känns väldigt Tarantino så här i efterhand.

Eller ta Levi Klausen - vem hittade på en rollperson som skulle spela partiets förstenamn i Filipstad med ett sådant namn, och som dessutom ska vara en gammal nazist iklädd en sydstatsflaggekeps. Hur realistiskt är det egentligen? Och som han spelar över sedan - se bara nedan:


Nej, det är väl bara att tacka SD-lajvarna för en bra show och önska dem lycka till i sina riktiga karriärer. Och särskilt då till initiativtagaren Jimmie - där jag hoppas allt går bra för dig, Fatima och barnet i framtiden.

Det slutgiltiga argumentet för att rösta bort regeringen

För Folkpartiets utbildningspolitik bevare oss milde herre gud

Det visar sig nu att ett av flaggskeppen i Folkpartiets utbildningspolitik föga förvånande totalkollapsat. Lärlingsutbildningarna* visar sig efter ett genomfört pilotprojekt leda till fyra gånger så stora avhopp som en reguljär gymnasieutbildning. Problemet verkar till stor del vara att programmen inte ger högskolebehörighet - vilket ironiskt nog är exakt det som regeringens store pedagogikguru major Alfred E Björklund framhållit som alla sina retro-reformers stora fördel (med frekventa uttalanden om att alla inte vill bli akademiker).

Men kanske kan Folkpartiet något om högskolepolitik, undrar då vän av ordning. Nähä, inte det heller...


* Inte att förväxla med ett annat kärt FP-krav om lärlingslön, vilket inte har något med utbildning att göra utan är ett sätt att ge ungdomar slavlöner. 

Och medan halta, lytta och döende piskas ut i arbete...

... betalar vi fullt friska för att sitta hemma med sina barn. Det är såklart vårdnadsbidraget jag syftar på - den anomali i den annars benhårda borgerliga(slav)arbetslinjen, som blottlägger det ideologiska hyckleriet bakom regeringens retoriska dimslöjor. För varför finns det för skäl att betala föräldrar  i sina bästa år att vara hemma , när alla andra i alla andra fall ska jobbajobbajobba oavsett förmåga tills kroppen bokstavligen tar slut?

Svaret är såklart att det inte finns någon rationell orsak till vårdnadsbidragets existens, vilket en rapport från Arbetarrörelsens ekonomiska råd tydligt visar på. Vårdnadsbidraget är en förlustaffär - för individen, för samhällsekonomin och för jämställdheten. Ansvarig minister Göran Hägglund (KD) försökte i en debattartikel gå till försvar för vårdnadsbidraget, men det gick väl sådär. När argumenten tröt, vilket de gjorde väldigt fort, anklagade han i stället S i svepande ordalag och på oklara grunder för att vara mot valfrihet.. Eller som Claes Borgström, Dany Kessel och Simon Vinge (S) konstaterar i en slutreplik på debatten med Hägglund  - det är obegripligt "hur man tycker att [valfriheten] ökar för att man inför ett bidrag som gör kvinnor mer beroende av sina män."

Kejsar Fredrik är lika svarslös som naken

Fredrik Reinfeldt vill inte svara på frågor om fallet Annica Holmquist (vars fall dottern Emelie bloggat om). Tro fan det, ministerstyre eller ej finns det inget han kan säga när den smutsiga verkligheten solkar ner den Potemkin-kuliss borgarna försökt bygga.upp för att dölja sin politik. För inte går det att försvara reformer som tvingar cancersjuka att ta sms-lån, samtidigt som den enda lindring Moderaterna kan erbjuda är förslag om privata sjukförsäkringar á là USA (före Obama). 

Moderaternas valaffischer frågar vem jag vill ha som statsminister på måndag. Jag trodde Moderaterna var så pass konstitutionellt belästa att de visste att oavsett vad jag än vill så kommer Fredrik Reinfeldt att vara regeringschef nästa vecka. Men efter Riksdagens högtidliga öppnande i oktober kommer förhoppningsvis både landet och vi medborgare att slippa den rent bibliska plåga som kallas borgerligt ledd regering. 

Du glömde sno en slogan, Reinfeldt

Sanningen om Högerns brutala systemskifte börjar i dess sista skälvande minut slå igenom med full kraft i valrörelsen. Skattesänkningarna för de rika och friska betalas av de gamla, sjuka och lågpresterande, och priset mäts inte bara i pengar utan i mänskligt lidande.



Emelie Holmquists rysningsframkallande blogginlägg (som fått ett omfattande genomslag såväl i traditionella som i sociala medier och nätverk) är långt ifrån det enda exemplet. Runt om i landet finns mängder av exempel på hur sjukförsäkringsslakten slår mot individer som är så långt från den nidbild av den late bidragsfuskaren som Högerns företrädare och propagandamaskin försöker mana fram. Människor som hela livet gjort rätt för sig men som nu utan egen förskyllan drabbas av de regler som de borgerliga politikerna villigt röstat fram. Borgerliga politiker som i det längsta försökt undvika att ta ansvar, t ex genom att  skylla ifrån sig  på utförande myndigheter, eller i det längsta undvika att ta en debatt de inte kan vinna (när såg någon förresten Cristina Husmark Pehrsson i levande livet sist - har någon letat i Nybroviken?). Konsekvenserna av den förda politiken går dock inte att dölja längre, och är så  uppenbart motbjudande att t o m moderata partimedlemmar fått nog.

Så Fredrik Reinfeldt, nu när du hela valrörelsen konsekvent försökt stjäla arbetarrörelsens värdeord för att sedan tömma dem på innehåll, är det inte ett annat av arbetarrörelsens gamla slogans du ska ta till för att försöka försvara din orättvisa, omänskliga, orättfärdiga och ohållbara politik?  För när du ser vilket systemskifte du åstadkommit under fyra år vid makten måste du ju verkligen vara "stolt, men inte nöjd".

Man behöver inte anklaga SD för att vara smygfascister...

... när de löser bevisföringen så bra på egen hand. Expo har exempelvis haft en artikelserie inför valet som klätt av flera av SD:s kandidater ända in på bara brunskjortan.

Någon sorts rekord slår nog dock, som lokala medier och Jonas Sjöstedt rapporterar, andranamnet på sverigedemokraternas lista i Umeå, Mikael Storm. Storm stödjer på sin Facebook-sida en kampanj för att frige den tjeckiske nynazisten Patrik Vondrak. Kampanjen är grundad i den svenska vit makt-rörelsen, kring grupper som Info 14 och Göteborgs Fria Nationalister.

Fallet borde alltså vara solklart, Storm är inte bara minaretfobiker utan idkar även intimt politiskt umgänge med nynazistiska element. Alltså borde sverigdemokraterna, som med en dåres envishet upprepar att de vare sig är rasister, främlingsfientliga eller nazister, omedelbart stämma i bäcken och agera mot Storm. I det läget uttalar sig toppkandidaten på kommunlistan, Henrik Agerhäll, på följande sätt om att partiets andranamn i kommunen till synes har samröre med nynazister:

– Vi Sverigedemokrater vill ha minskad invandring precis som andra grupper, det är väl inte så mycket att säga om det.

Ytterligare kommentar torde vara överflödig...

Av barn och Fagerstabor får man höra sanningen

För andra gången på en dag får jag erkänna min oförmåga som debattör. Först var det Emelie som, i sitt blogginlägg om sin mamma, skrev de ord som jag själv misslyckats att formulera kring den indignation, skam och ångest Högerns välfärdsslakt framkallar.

Nu, lite senare samma dag, hittar jag hos Jonas Sjöstedt en text från Fagerstas vänsterpartistiske kommunalråd, Stig Henriksson, som på ett långt elegantare sätt än vad jag, eller egentligen någon annan i denna oväsentligheternas valrörelse, förmått göra, sammanfattar vad valet egentligen handlar om och vad som står på spel. Henrikssons text förtjänas att citeras i sin helhet, kommentarer är överflödiga:

Ojämlikhet kan allvarligt skada dig själv, dina barn och landet du bor i” är en fyndigt uttryckt sammanfattning av vad detta val betyder och layouten som ska påminna om varningstexten på ett cigarettpaket förstärker budskapet.

Man kan ha många åsikter om de röd-grönas politik och tydligen än mer om dess företrädare och normalt brukar jag nöja mig med att diskutera de egna förslagen och konsekvenserna av dem.

Men jag tror det kan vara bra att någon gång tillåta sig en annan approach så håll till godo. Eller låt bli.

Vi lever trots allt i ett land där 100.000-tals ungdomar går utan arbete, utan bostad och kanske snart också utan hopp. Där betygen sjunker i en skola vars stora problem varken är kepsar eller burkor. Där de stora systemförändringarna inom sjukförsäkringssystemet fått omänskliga konsekvenser för många. Där 500.000 personer lämnat a-kassan när den skulle behövts som mest. Där en orättvis pensionärsskatt föder ett lågintensivt uppror bland de äldre som därutöver ska oroa sig för bristande resurser i t ex demensvården.

Allt medan våra gemensamma tillgångar reas eller tom skänks bort. Men många äldre är lika bekymrade över sina barnsbarns mörknande framtid som att de yngre funderar om farmor har det bra. Det är den ömsesidiga omsorgen som bygger samhällen. Jag tror på en politik som hänger ihop och som då också håller ihop.

Jag tror inte alls de politiska meningsmotståndarna om att man medvetet vill försämra det land vi delar, men det kan inte desto mindre bli resultatet vare sig den onda viljan skulle finnas eller inte.

Det är i valen mellan olika åtgärder som i sin tur styrs av synen på det som bara är viktigt och det som är mycket viktigt, som effekter kan uppstå. Eller när allmänna dogmer tros kunna appliceras lite överallt utan närmare analys över de konkreta förutsättningarna. ”Konkurrens är bra, därför avskaffas bilprovningsmonopolet. Jo, vi inser att det blir dyrare för konsumenterna och att glesbygdsservicen hotas, men konkurrens är ändå bra på något sätt.”

Det kan låta käckt att sälja ut våra gemensamma tillgångar till högstbjudande. Märkligt verkar det lika ofta vara andra stater som köper in sig när vår säljer som det är kvartalsinriktade pesnionsstiftelseförvaltare långt borta eller som med friskolor och sjukvård; riskkapitalbolag som flyr alla skatter på sina vinster – byggda på våra skattepengar! – genom att placera sitt säte på Caymanöarna eller andra sk skatteparadis. Paradis för vem kan man undra?

Men tidigare fanns ett uttryckligt förbud mot att hantera vår gemensamma förmögenhet på detta sättet. Så långt tillbaka som 1862 års kommunala lagstiftning kan man hitta den vackra formuleringen: ”En generation har inte rätt att förbruka vad föregående generation hopbragt till sina efterkommandes gagn”.

Jag ser ett Sverige som allt mer glider isär. Mellan de som har och de som inte har. De som upplever sig vara på den säkra sidan med arbete och boende och de som saknar ett jobb eller inte kan få en bostad. Eller rent av saknar bägge dessa grundstenar för att bygga ett värdigt och fritt liv. Mellan de som, likt de flesta av oss, inte vill tro sig bli sjuka, gamla eller kanske ens dö och de som nått en eller två av dessa närmast oundvikliga stationer på livsvägen.

Jo, klyftorna växer också regionalt, etniskt, utbildningsmässigt när en stor del av landet lever i en annan verklighet än de få lycksalighetens öar i tillväxtområdena som styr debatten. När allt fler med svårstavade efternamn trängs ihop allt mer i segregerade bostadsområden, i de allt mer segregerade skolorna och de allt mer segregerade liven. När det i valfrihetens tid blivit så att valet av rätt föräldrar är det mest livsavgörande.

Nej, jag tror inte en absolut likhet är vare sig möjlig eller önskvärd. Men hyggligt lika villkor gör enligt alla undersökningar tillvaron bättre och tryggare även för dem på solsidan. Rimligt goda livschanser för alla barn ger en bättre och säkrare tillvaro för alla.

Men vårt nuvarande problem är inte en för långt gången utjämning. Vårt bekymmer är motsatsen.

Var åttonde barn lever idag i fattigdom. Det är ett problem som bara vuxit de senaste åren. Och landet, kommunerna och stadsdelarna glider isär. 1991 var andelen fattiga barn i Rosengård, Malmö sju gånger fler än i det välmående Torslanda, Göteborg. Nu är det mer än nitton gånger fler.

VD-lönerna var år 1950 drygt 25 gånger högre än industriarbetarlönen. Den skillnaden minskade fram till 1980 och var då ”bara” 10 gånger högre.  Tjugo år senare var skillnaden 50 gånger. Idag?

En kritiker av välfärdsstaten menade på att anhängarna hade som mantra ”alltid mera, aldrig nog”. Men när får de rika nog?

Nej, jag tror inte något parti vill detta land och dess invånare illa. Men oavsett den goda viljan så är konsekvenserna mycket dåliga av att, av aldrig så goda skäl, låta klyftorna växa till gap som vi inte längre kan överbrygga.

Till slut kanske det kan reduceras till just detta. Vem vill du ska jubla på valdagen? Vem ska vara fylld av hopp? De redan mätta? De som verkar tycka att Bergspredikan ska ge vika för den sk Lukasprincipen. Det vill säga Lukasevangeliet 8:18.  ”Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han menar sig hava.”

Eller ska det vara så att det, trots alla våra brister och tillkortakommanden, att de är de mest betungade som efter valdagen kan säga att ”kanske, kanske…”?

Låt inte det bästa bli det godas fiende F!

Tyvärr. Hur mycket man än kan sympatisera med åsikterna, är likväl en röst på Feministiskt initiativ en röst på fyra år till av kristdemokratisk familjefundamentalism och nödtorftigt förklädd homofobi; fyra ytterligare år av ofinansierade skattesänkningar för de rika på de fattigas bekostnad: fyra år av utförsäkringar där svårt sjuka drivs till socialen, kronofogden eller döden: och sannolikt fyra år med sverigedemokraterna som regeringsunderlag.

Valet är nu så jämnt att varje potentiellt rödgrön röst som läggs på F!, som inte har en chans att komma över fyraprocentsspärren, i praktiken är en röst för bibehållen borgerlig riksdagsmajoritet. Därför instämmer jag i Kristina Persdotters vädjan till Gudrun Schyman i Rebella och Expressen, och Ulf Bjerelds förhoppning på sin blogg, att F!:s rödgrönt lutande väljare faktiskt röstar på något av de rödgröna partier som kan komma in i Riksdagen. Visserligen är en röst på Feministiskt initiativ en markering mot marginaliseringen av de feministiska frågorna i dagspolitiken, men det är en markering som kostar fyra garanterat förlorade år för jämställdheten, jämlikheten och byggandet av det goda samhället.