Yttrandefrihet, ftw

Grumlad glädje

2011-11-09T08:43:00.005+01:00

Berlusconi ser nu ut att äntligen vara på väg bort. Det är glädjande, men känns ändå inte helt rätt. Det är nämligen inte demokratin som tvingar honom att avgå. Istället är det, för att låna Sveriges Radios ord, för att "lugna den oroliga marknaden".

Det är alltså där vi landat till slut. Krisen i Grekland och Italien har gjort det mer uppenbart än någonsin att i slutändan är det den allenarådande Marknaden som fäller det slutliga avgörandet över demokratin. När Greklands premiärminister vill ordna folkomröstning för att folket ska få säga sitt om ett krispaket som förhandlats fram för att blidka Marknaden, då får EU:s politiker skrämselhicka: herrejestanes, vad ska Marknaden säga?

När nu Berlusconi tvingas bort är det inte på grund av att karln samarbetar med fascister, har använt statlig media för att göra reklam för sig själv, har stiftat lagar för att slippa undan åtal, är ett gubbslem som köper sex, har haft nära kontakter med Ghadaffi, samt har sagt att jordbävningsoffer som bor i tältläger borde gaska upp sig och se det hela som en campinghelg, m.m, m.m. Berlusconi är helt enkelt en vandrande skandalmaskin som får kung Carl XVI Gustav att framstå som en korgosse. Han borde inte ens kunna bli invald i en sketen vägförening, men det är inte något av detta som nu får honom att avgå. Icke. Det är Marknaden som tvingar fram avgången, eftersom Marknaden behöver lugnas.

Har det någonsin varit tydligare att vår tid är marknadsdiktaturens tid?

Den käre ledaren räddar nallebjörn

2011-10-19T13:05:00.002+02:00

Det har inte hänt så mycket här på sistone, men när vi nu såg att Expressen publicerat en artikel med uppenbara felaktigheter, ser vi det som vår plikt att hjälpa vår favoritkvällstidning genom att genomföra en enkel redigering och korrigering enligt nedan.

Tappade nallen - men Kim Jong-Il såg till att hon fick tillbaka den
Sjuåriga Kika Hendrickx trodde att hon hade förlorat sin kära nallebjörn Kokosh.
Men så en dag kom den tillbaka med Posten - tillsammans med en hälsning från den käre ledaren Kim Jong-Il.
- Det är en väldigt fin historia, säger Kikas mamma Annick Hernot, 41.

Kika Hendrickx flyttade till Pyongyang från Belgien för ett år sedan tillsammans med mor och far. I början på september kom farmor och farfar på besök och familjen begav sig ut på sightseeingtur i sin nya hemstad, Kika med sin nallebjörn Kokosh säkert nerpackad i en ryggsäck märkt med familjens adress i Belgien.
- Någonstans under touren tappade hon sin ryggsäck. Vi hade ingen aning var vi skulle leta så jag trodde att det var slutet på historien, berättar mamma Annick Hernot.

Kim Jong-Il hälsade
I stället tog den en ny vändning när Annick för två veckor sedan såg till huset i Belgien.
- Jag blev väldigt överraskad när jag hittade ett paket från den koreanska regeringen hemma, säger hon.
I paketet fanns Kikas ryggsäck, nallebjörnen Kokosh, en bild på tre personer som kallade sig "The rescue team" som hittat väskan - och en bild på den käre ledaren Kim Jong-Il med ett brev där det stod "I hope the teddy bear finds it's way home".

Väktarna hittade nallen
Kika hade nämligen tappat väskan utanför parlamentet och de vakter som hittat den hade rådfrågat Kim Jong-Il som inte bara rekommenderade att de skulle lägga den på lådan, utan även skickade med en hälsning.
Men sedan hörde varken den käre ledaren eller hans kumpaner ett ljud om den bortkomna nallen.
- En av vakterna har berättat att den käre ledaren frågade om de hört något om nallen, men då hade vi inte hittat den än, skrattar Annick Hernot.
Nu har dock en lycklig Kika Hendrickx tackat Kokoshs räddningsteam med belgisk choklad, och den käre ledaren har fått ett tackbrev.
- Det är en väldigt fin historia, jag tror inte att detsamma skulle hända i Belgien, säger Annick Hernot.

Tips från coachen - redux

2011-02-22T14:33:00.003+01:00

Högerregeringen är som bekant inget skinande föredöme på miljöpolitikens område, men en sak är man åtminstone i framkant på - återvinning av sin egen misslyckade politik. TV4 har i en serie reportage lyft fram det rent pinsamma arbetsmarknadspolitiska fiasko regeringen sjösatt i form av jobbcoacherna. Jobbcoach-systemet är dyrt, snarare minskar än ökar chansen att få jobb, slösar skattemedel på humbug och nyandlighet och slussar våra gemensamma skattepengar över till oseriösa privata bolag.

I sig är detta upprörande, men på intet sätt en nyhet. Det stormade om jobbcoacherna redan förra mandatperioden. Skillnaden är att det nu finns än mer konkreta bevis på att satsningen gör lika mycket nytta som ett jobbskatteavdrag till Ingvar Kamprad trots att ansvariga myndigheter slår knut på sig när de försöker hävda motsatsen.

Precis som all annan välfärdsslaktande politik den moderatledda regeringen lär även jobbcoacheriet fortsätta; till gagn för ingen, utom bloggskribenten som kan återanvända gamla inlägg i all evighet och den profitiserande entreprenör som kommer på nya sätt att "coacha" till sig skattemedel. I nästa vända om något år kanske skandalen handlar om coachning medelst tungomålstal och förbön, eller varför inte genom sexterapi, s&m-förnedring eller tvångsvärvning till Afghanistan. Möjligheterna är oändliga i jobbcoachbranschen - utom för dem som står utanför arbetsmarknaden.

Berlus(c)oni i Uppsala

2011-02-21T09:04:00.000+01:00

Centerpartiet är sedan länge omvandlat från ett parti till en burleskshow, vilken i Uppsala närmast är att karaktärisera som en tragikomisk fars. Den senaste akten inleddes med att partiet valde Stefan Hanna till kommunalråd i Uppsala, varpå han prompt tackade för förtroendet med att blogga om införandet av skamstraff för bidragsfusk och tjockisskatt.

Detta vållade en del uppbragdhet, inte minst internt i partiet (här skulle man kunna komma med en elak kommentar om att det kan bero på att jordbrukare tenderar att såväl ha en viss rondör och som förkärlek till bidrag, men jag låter bli). Efter en utdragen mediesåpa under vintern hölls därför i slutet av förra veckan ett partimöte där Centerns medlemmar skulle avgöra om de hade förtroende för Hanna.

Stefan Hanna vann. Men det är av sekundär betydelse. Det intressanta är sättet på vilket han tog hem segern. Röstmarginalen var sex röster, vilket gjorde att omröstningen avgjordes av de nyblivna medlemmar som Hanna med medhjälpare både värvat och i vissa fall hjälpt att komma till mötet. Formerna för segern var således närmast kuppartade. Stefan Hanna själv erkände i UNT att hans unga supporters inte direkt röstat på honom av en nyupptäckt vurm för centerrörelsen, utan att det handlade om "tjänster och gentjänster".

Efter att ha erkänt bestickning och valfusk gav sig sedan en segerrusig Stefan Hanna ut på ett korståg mot de som stått emot honom. I ett blogginlägg, såklart, gav han en sådan bredsida mot sina motståndare att den nordkoreanska nyhetsbyrån framstår som en moderationens röst. Han anklagade sina fiender för lögner, förtal och mobbning och att vara antidemokrater (att läggas till tidigare anklagelser om rasism och bakåtsträvande). Att politik handlar om förtroende, är enligt Hanna reducerat till vilka han har förtroende för.

Man kan skratta åt eländet - det är i ärlighetens namn rätt svårt att låta bli - och man kan också tacka sin lyckliga stjärna för att man inte är centerpartist. Men skrattet stockar sig i halsen när man tänker på att detta är på riktigt. Kommunalrådet i en av landets största städer agerar som vore han i ett krogbråk, och använder sig av metoder som t o m de flesta oseriösa studentkårspartier skulle dra sig för att tillgripa. Det är en sak att han drar sitt parti i smutsen, det är tvärtom närmast en bedrift att lyckas med det med tanke på hur lågt C sjunkit på sistone, men hans beteende underminerar dessutom förtroendet för det demokratiska systemet och politiken som helhet. Och det är problematiskt, speciellt om man som Hanna legitimerar mutor och fusk som politisk metod. En sak är dock klar - ska Uppsala vara under Silvio Hannas ledning länge till kommer Sveriges fjärde största stad snabbt att driva mot att bli en veritabel banankommun.

Bildts UD - utan kompetens, styrning eller ambassader

2011-02-18T11:27:00.000+01:00

Den minnesgode minns hur den moderatledda regeringen, efter att ha förlorat en omröstning i kammaren om besparingar på regeringskansliet, surt skyllde på oppositionen när man lade ned en rad ambassader. Åtgärden osade spinn lång väg, vilket nu bekräftats i en rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO.

Enligt rapporten hade de omfattande ambassadneddragningarna kunnat undvikas om UD varit bättre organiserat. Istället präglas organisationen av uppsvälld förvaltning i Stockholm, chefsöverskott med beslutsförlamning, bristande analysförmåga och ineffektivitet samt bristande IT-inkompetens (sin surt och snålt twittrande minister till trots). Allt detta sammantaget äter resurser som skulle kunna användas till ambassader och bedrivande av utrikespolitik.

Spänningen är nu olidlig. Hur ska regeringen även denna gång undvika att ta ansvar för sina egna misslyckanden och lyckas skylla allt på sossarna? För det kommer väl att en gång till bli svårt att lägga ut ljudfiler på Regeringskansliets hemsida och låtsas som att man blivit felciterad? I vilket fall lär svaret komma i det enda Carl Bildt fått att fungera under fyra och ett halvt år som utrikesminister - sin twitterström.

Vägen till träldom

2011-02-18T10:30:00.002+01:00

Att regeringens slutförvar för arbetslösa, Fas 3, är mer söndervittrat än motsvarigheten för kärnavfall har varit uppenbart länge. De enda positiva arbetsmarknadseffekten som Fas 3-förvaringen gett är att tusentals oseriösa företagare hittat en ny försörjningskrok där de utan insyn kan kräma ut skattebetalarnas pengar; allt medan de arbetslösa får slösa bort sin tid på menings- och hopplösa arbetsuppgifter till symbolisk betalning.

Det riktigt upprörande med Fas 3 är dock de konstanta angreppen på demokratin och yttrandefriheten Verksamheten döljs från offentligheten och kritik från insidan tystas genom hot och rättsåtgärder. Efter Arbetet, Löntagarbloggen och Alliansfritt Sverige rapporterar nu om ytterligare ett i raden av fall där personer i FAS 3 polisanmälts för att de offentligt kritiserat sin privata Fas 3-anordnare. Företaget med det sublimt nymoderat nyspråkiga namnet Jobbfabriken menar dock att det självklart inte finns något samband mellan en kritisk artikel om slavkontrakt i Efter Arbetet och att två personer kastas ut och polisanmäls. Nej då. Skälet är såklart nätmobbing på Facebook.... Vad säger Arbetsförmedlingen om allt detta? Jo, Jobbfabriken är enligt dem "en seriös anordnare" (vilket är en smula underligt eftersom de är medvetna om att Jobbfabriken verkar ha ljugit om att AF-personal ska blivit vittne till den påstådda mobbingen).

Man undrar vad nästa steg i disciplineringen av de arbetslösa blir. Ska man månne ta ifrån personer i Fas 3 rösträtten och införa inrikespass för dem så att de inte kan röra sig i riket och byta Fas 3-slavdrivare hur som helst? Det är nästan så att man längtar tillbaka till statarsamhället - det var åtminstone lite mer förutsägbart.

Alla vägar bär till rom(er)...

2011-02-08T11:08:00.000+01:00

... åtminstone för Thomas Karlsen, SD-ledamot i Trollhättan; som skakar av sig den partibeordrade respektabla fernissan för att återfalla i öppen rasism genom att jämföra romer med gräshoppor på sin blogg. Ytterligare ett tecken på att sverigedemokraterna både har en Vogel i handen och tio i skogen.

Var är Anton Abele när han faktiskt behövs?

2011-02-07T10:31:00.000+01:00

I helgen uppvisade riksdagsledamoten William Petzäll (SD) sällsynt dåligt omdöme, t o m med sverigedemokratiska mått mätt (tänk fylleskandaler på Östersjön med nazistvisor och trakasserier av journalister). Petzäll hamnade i fyllecell efter ett sprit- och tablettkalas av den högre skolan, vilket bl a resulterade i förstörd inredning i ex-sambons lägenhet. Ironiskt nog slutade det hela med att han härmade SD:s bête noire Mona Sahlin, och tog en time out. Allt gick så fort att sverigedemokraternas PR-avdelning inte hann med, vilket föranledde en rad pinsamma krumbukter i helgens pressmeddelandeskörd.

Med tanke på riksdagshuliganens ringa ålder (Petzäll är 22) kan man undra var någonstans Riksdagens egen Mahatma Gandhi, Anton Abele, håller hus. Här har han en livs levande ungdom på glid, dessutom uppvisande våldsamma tendenser, att ta hand på sitt eget jobb - men då är han plötsligt och jamsar runt i landet utan uppenbar orsak eller nytta. Skärpning Anton!

Vad gäller sakfrågan om William Petzälls lämplighet som riksdagsman så är han väl inte sämre folkvald representant än någon annan av sina partikollegor. Utan att kommentera det närmare, kan jag ändå inte låta bli att undslippa mig ett "men vad va det vi sa?".

Heimatdemokraterna

2011-02-04T14:35:00.000+01:00

De av er som trodde att sverigedemokraterna i gemen var inskränkta får tänka om. Det visar sig nämligen finnas en falang inom SD som är ännu mer trångsynt xenofobisk än partilinjen, så till den grad att helt avvisar det storsvenska projektet.

På något annat sätt går inte att tolka uttalandet i Sveriges Radio från Markus Wiechel (SD), angående att partiet ensamt är emot bildandet av en Östra Götalandsregion av Östergötland, Småland och delar av Sörmland. En regionbildning skulle öppna gränserna för ett ohejdat inflöde av smålänningar, vars demografiska övertag (jag antar att Weichel här tänker på det utbredda småländska frimickleriet och det därmed förbundna överskottet på barn) snart skulle tunna ut den östgötska folkstammen och göra krösamos och snåljåperi av alltihop. Eller med hans egna ord:

– En östgöte är en östgöte och en smålänning en smålänning, säger Markus Wiechel, som är Sverigedemokraternas distriktsordförande i Östergötland.

Det är naturen, identiteten och det kulturella arvet som gör att det skiljer på invånarna beroende på vilken sida landskapsgränsen de bor, enligt Wiechel.

Och östgötarnas identitet försvinner om de bildar region med smålänningar och sörmlänningar. Det anser alltså SD som är ensamma i landstinget om att kritisera den tänkta storregionen.

– Vi jobbar främst för en gemensam identitet mellan folk, man kan väl kalla det lokalpatriotism.

Efter en sådan här tydlig markering av heimatcentrism kommer det att bli svårt att hålla ihop partiet. Visserligen består ledningsgarnityret mest av blekingar och skåningar, men det finns ju folk från grannhärader med lite här och var. Det är nog därför ingen långsökt spådom att det kommer ske utrensningar i partitoppen.

Och för oss snyltande infiltratörer som flyttat över länsgränserna och kulturberikat en hembygd som inte är vår egen, för oss är det bara att slipa på hemtraktsdialekten och gå och köpa flyttkartonger i väntan på dagen som hembygdsdemokraterna tar makten.

För furstars lögner har vi slagits

2011-02-03T15:38:00.001+01:00

Vad vet regeringen om de amerikanska dödspatruller som är baserade tillsammans med de svenska trupperna i Afghanistan? Den synnerligen relevanta frågan ställer Hans Linde och Jonas Sjöstedt (V) i en artikel i Aftonbladet, med anledning av den sistnämndas interpellation i Riksdagen i samma fråga.

De svenska trupperna i Mazar-i-Sharif är nämligen baserade i Camp Marmal, en bas som man bland annat delar med ett amerikanskt förband benämnt Task Force 3-10. TF 3-10 har som stående order är att döda eller tillfångata misstänkta talibaner utifrån särskilt upprättade listor - d v s de är i det närmaste en mordskvadron.

Den svenska truppen delar alltså bo med en enhet vars verksamhet knappast är i samklang med den officiella retoriken om att man är i Afghanistan för att skapa endräkt och bygga välstånd. I Tyskland, som också har trupp på samma bas, har detta väckt reaktioner efter att det kommit fram att de tyska styrkorna hjälpt sina amerikanska kollegor med att hitta personer på listorna. Det väcker en rad frågor som Jonas Sjöstedt poängterat:

Är det rimligt att svenska trupper delar bas med det här förbandet? Har svensk militär lämnat ut uppgifter på eftersökta till amerikanerna som sedan kan har förts upp på förbandets lista? Vad händer om svenska soldater får kännedom om att amerikaner begår utomrättsliga avrättningar i Afghanistan?

Alla dessa frågor är väl värda ett svar. Från svenskt officiellt håll är det dock tyst som graven, trots att den tyska diskussionen rimligen bör vara känd även i svenska officiella kretsar (såvida inte Carl Bildt lagt ned ambassaden i Berlin och ersatt den med en twittrande praktikant). Armén känner sig, på en direkt fråga från en journalist, inte känna till saken. I riksdagsdebatten kring interpellationen var försvarsminister Sten Tolgfors (M) svar, enligt Jonas Sjöstedts referat, fräna men i stort innehållslösa eller undvikande.

Fast inget av detta är egentligen särskilt förvånande. Inte med en försvarspolitik som går ut på att under inga som helst omständigheter ifrågasätta att man leker krig med de stora grabbarna borta i Centralasien, samtidigt som man inför ett underfinansierat yrkesförsvar som ett sätt att dölja ungdomsarbetslösheten. Och blir frågorna om vad tusan vi gör i Afghanistan egentligen för besvärliga och påträngande (och svenska ungdomar för smarta för att skriva på som kanonmat för skräplöner) kan man ju alltid låta Försvarsmakten.släppa en devot actionfilm av hur svenska soldater är i riktig strid med riktiga kulor.

Vänsterns väg från den småborgerliga återvändsgränden

2011-02-03T12:54:00.001+01:00

Är problemet för den svenska vänstern att väljarna är positivt inställda till den svenska välfärdsstaten, men inte vill betala för vad den kostar? Har konsekvensen av det blivit att moderata valsegrar som åstadkommits genom att Högern slagit blå dunster i väljarkåren om att man både kan äta välfärdskakan och sänka de skatter som betalar den?

Ungefär så kan man sammanfatta några aktuella debattinlägg som tillsammans lyckas gaffla in en pricksäker analys av orsakerna till SAP:s, och i förlängningen hela den svenska vänsterns, nuvarande kräftgång.

Sociologen Stefan Svallfors vid Umeå universitet beskriver i Aftonbladet hur socialdemokraterna kommit att framstå som ett parti för de svaga. Stödet för den svenska välfärdsmodellen är urstark i väljarkåren, enligt Svallfors studier. Men när Moderaterna i retoriken också ansluter sig till välfärdsstaten blir andra frågor viktigare för väljarna. Om valet till synes inte längre gäller trygghet och försörjning hamnar fokus på sådana områden där SAP förlorat initiativet, som skolfrågorna, valfriheten eller sysselsättningen (eller för den delen etnicitet och invandring, till SD:s stora lycka). En handfallen socialdemokrati tappar initiativet, vilket förstärks av att man misslyckas att behålla den allians mellan medelklassen och arbetar- och underklassen baserat på ett gemensamt intresse och gemensam nytta av den starka välfärdsstaten, som varit basen för vänsterns politiska framgång. Eller med Stefan Svallfors ord:

Moderaterna har fått god hjälp av Socialdemokraternas handfallenhet. Man har låtit sig reduceras till ett parti som pratar för ”svaga grupper” i samhället.

När man i valrörelsen pratade om socialförsäkringen formulerades detta ofta som att ”vi” som är friska och har jobb ska visa solidaritet med ”dom” sjuka och arbetslösa. Men vi är alla potentiellt sjuka och många kan snart vara arbetslösa.

Stora grupper är bara en svårare sjukdom eller arbetslöshetsperiod från ekonomisk katastrof.

En politik som kopplar ihop medelklassens rädsla att falla med intressena hos de sjuka och arbetslösa har goda förutsättningar att bli framgångsrik. Men då krävs att den formuleras som en politik för hela samhället.

Problemet och möjligheten är att Högerns omfamning av välfärdsstaten bara är en läpparnas bekännelse, som Kjell Rautio påpekat i en krönika i ETC och i LO-bloggen. Den svenska välfärdsmodellen är redan så urholkad att man efter åtta års borgerligt styre 2014 knappast kommer att ha någon generell välfärd kvar att tala om. Gapet mellan moderat retorik och praktik i välfärdsfrågorna är skriande för den som vill se. Och det på snart sagt alla områden där den svenska välfärdsstaten skapat genom historien unika förutsättningar för tillväxt, välståndsökningar och jämlikhet. Nedmonteringen av den välfärdsmodell som de flesta svenskar ändå stödjer, tillsammans med regeringens ohöljda hyckleri som inte ens den mest intrikat spunna nymoderata retorik lyckas dölja, ger ett slagläge för en vänsterrevansch. Av detta blev dock som allom bekant slätt intet i 2010 års val. En viktig orsak till det var att socialdemokratin inte gjort upp med sitt förflutna och analyserat sin egen skuld i nedmonteringen av välfärdsstaten. Det som regeringen idag utför är ofta den logiska följden av de åtgärder som tidigare S-regeringar påbörjat. Eller med Kjell Rautios ord:

Jag har visserligen svårt att tänka mig att de flesta som fortfarande definierar sig själva som ”socialdemokrater” identifierar sig med den ovan beskrivna [nedmonteringen av välfärdsstaten]. Ändå går det knappast att förneka att det socialdemokratiska partiet själv varit djupt involverad i en rad av de politik- och perspektivskiften som beskrivs i ovanstående punkter. En socialdemokratisk krisanalys som inte tar sin utgångspunkt i denna (s)märtsamma insikt - d.v.s. insikten om SAP:s egen handfallenhet i en rad centrala frågor - har nog svårt att vinna i trovärdighet och respekt utanför det egna partiet.

Dessa båda perspektiv både kan och bör förenas, som Peeter-Jaan Kask skriver på ledarplats i Norrländska Socialdemokraten. Nedskärningar får konsekvenser, och det är upp till oppositionen att påpeka detta för de delar av väljarkåren som hittills inte sett, eller inte velat se, detta och som kanske inte själv upplevt att trygghetssystemen eroderat runt dem. Regeringen tjuter i högan sky över att besparingar på 300 miljoner i regeringskanslier får "konsekvenser". Det är dags att någon ställer dem mot väggen om vad, med samma logik, besparingar på hundratals miljarder i välfärdssystemen får för konsekvenser.

Men det kräver som sagt var nytänkande på vänsterkanten. Daniel Suhonen sammanfattar dilemmat i Tvärdrag med att eran Persson-Sahlin drivit socialdemokratin till vägs ände där ideologi ersatts med plånboksfrågor, taktiserande och ett medelklassvurmande. SAP har förträngt sin egen historia, och istället okritiskt anammat Högerns världsbild. Den förutsägbara konsekvensen har blivit att socialdemokratin, som Lena Andersson poängterar i Dagens Nyheter, blivit mer småborgerligt än småborgarna själva. Vänstern måste våga tala om makt och maktunderläge, som Lena Sommestad påpekar. Vad som behövs är, med en formulering lånad av Suhonen, visioner och en varm blick; en blick som lovar att ett annat samhälle är möjligt. Det sistnämnda såväl i en tydligt formulerad ideologi, som i att när man har makten, även t ex på kommunal nivå (som nu senast med Fas 3 i Malmö), genom praktisk handling visar att en vänster vid makten verkligen gör skillnad.

KD:arna måste vara tokiga

2011-01-21T11:05:00.001+01:00

Det kan bero på det kalkbemängda vattnet, den högkyrkligt genomkonservativa miljön, lukten från veterinärutbildningens djurstallar, eller något helt annat, men det finns definitivt någonting i Uppsala som får stadens borgare att hela tiden löpa amok i tokigheter.

Tubesala-Centern är en modern klassiker, med sina tjuvfilmningar av lata arbetare, valfilmer om blommor och blogginlägg om tjockisskatt, pensionärsparasiter, hyenadräkter och indragen yttrandefrihet för besvärliga konstnärer. Men C är inte ohotade herrar på tökhögerns täppa i Uppsala. Långt därifrån. Den positionen hålls av Kristdemokraterna.

Den bakomliggande orsaken är förmodligen att KD i Uppsala är så genuint infiltrerat av Livets Ord att ren Trotskij hade blivit grön av avund. Det har fått till konsekvens att den politiska realismen konstant får stryka på foten för fundamentalistiska prioriteringar, vilket för en utomstående framkallar ångestblandade skrattparoxysmer.

Exemplen är otaliga. I en insändare i Upsala Nya Tidning den 28 december 2010 lyckades riksdagsledamoten Mikael Oscarsson (KD) få i det närmaste full poäng för den intellektuella saltomortal han gjorde genom att koppla samman svenska elevers dåliga resultat i Pisa-undersökningen med att skolavslutningar inte hålls i kyrkan. Jag som alltid naivt trott att kopplingen mellan kyrkobesök och elevers läskunskaper upphörde i samma stund som man avskaffade husförhören...

Priset tas dock (åtminstone just nu) av Jonas Segersam, KD-politiker i Uppsala läns landsting. Det hade egentligen räckt med att nämna namnet på hans blogg - Segersams patriarkala blogg - för att indikera vidden på tokerierna. Fast när man väl börjar läsa vad Johan Segersam skriver där, är det så illa att till och med ledarredaktionen i det annars så borgerligt lojala husorganet UNT reagerar med bestörtning.

Tydligast är det när Segersam försöker sig på att kommentera självmordsbombningen i Stockholm den 11 december 2010; något som utmynnar i en uppvisning i sossebashing som sällan setts sedan Palmes dagar, ihopmixat med en fashionabel islamofobisk retorik. Det är enligt honom t ex ett problem i efterdyningarna av självmordsbomben att "det politiska korrekta Sverige rycker ut och talar skyddande och tolerant om Islam". Sedan går han raskt över till att vifta med ett varningens finger om att "islam, liksom socialdemokratin, bygger på en felaktig grund. I mitt värdesystem, och enligt min tro bygger både socialism och islam på felaktiga premisser". Segersam avrundar sedan med ett härligt argumentum ad populum där svensken i gemen (a k a verklighetens folk) enligt honom håller med om att "världen skulle vara bättre utan radikal islamism".

Bortsett från att Jonas Segersam inte kan skilja på islam och islamism och är patologiskt oförmögen att argumentera på ett sådant sätt att en utomstående förstår resonemanget, stjäl han dessutom så mycket SD-retorik att Jimmie borde få royalty. Hur den logiska kopplingen mellan en islamistisk självmordsbombare och socialdemokratin faktiskt ser ut lämnas dock obesvarat, men man kan misstänka att Segersam hängt för mycket på Flashback och läst om Mona Muslim.

Politiska stollestolpskott som Oscarsson och Segersam gör en kanske inte stolt över våra folkvalda. Dock kan man inte ta ifrån dem att de tillför en humordimension i politiken som gör att man nästan, men bara nästan, önskar att KD undviker den oundvikliga utplåningen i kommande val.

Offentlig egendo(m) är stöld

2011-01-20T13:51:00.001+01:00

">

Elisabeth Björnsdotter Rahm är inte bara moderat riksdagsledamot från Västerbotten och hyllad av Ja till livet; hon är även något så unikt som en högeranarkist. Åtminstone att döma av hur hon genom utomparlamentariska direktaktioner fört över resurser från offentlig till privat sjukvård.

Björnsdotter Rahm har nämligen flera gånger stämplat in på sin tjänst på Lycksele lasarett, för att sedan arbeta på makens privata klinik några timmar, innan hon stämplat ut från landstinget igen. Något som inte direkt gjort underverk med sjukhusets redan ansträngda ekonomi och gjort att hon fått lämna sin tjänst som avdelningschef på landstinget.

Att Björnsdotter Rahm fyra dagar på raken glömt att stämpla ut är en aning otroligt; och är man så glömsk och virrig ska man nog inte jobba som sjuksköterska, ens på en privat praktik. Sedan kan det ju vara så, som de lokala moderatpamparna vill hävda, att hon är utsatt för en häxjakt av det hämndlystna socialistdrägg som styr Västerbotten. Fast om de verkligen tror på vad de säger, och inte bara skyller ifrån sig, skulle ju å andra sidan det betyda att samma moderata politruker menar att man även i andra fall ska se mellan fingrarna om personal bryter mot regler och arbetar för konkurrenter, t ex om en Volvoarbetare skulle stämpla in och sedan gå och bygga lastbilar åt Scania.

Nej, det är uppenbart så att Elisabeth Björnsdotter Rahm idkat civil olydnad. Att hon ser på det här med lagar och regler som ett gott råd visar sig även i att hon tydligen auktoriserat att personal vansinneskört 13 mil på 35 minuter (eller möjligen manipulerat tjänstgöringsjournalerna). Det som hände i Lycksele var alltså inte, som man först kan tro, ett utslag av högerpolitikernas närmast rituella förkärlek för fifflande med skattemedel och profitisering (d v s omvandling av gemensamma skattemedel till privat profit). Nej, det är följden av att en individ genom praktisk ideologisk kamp hindrar det vänsterstyrda landstinget i Västerbottens län från att bedriva sjukvård som en kollektiv nyttighet i offentlig regi. AFA och Djurens befrielsefront har fått konkurrens, bäva månde SÄPO.

Alliansen stympar det kommunala självstyret

2010-12-21T17:24:00.000+01:00

Några dagar före jul kommer regeringen med en fin julklapp i form av nya riktlinjer för parkeringstillstånd för handikappade. Handikapptillstånd ska inte längre ges ut till personer med två fungerande ben. Att det innebär att neurosedynskadade eller dubbelamputerade, som kan gå och köra bil men t ex inte betala parkeringsavgift, då blir utan handikapparkeringstillstånd bekymrar inte infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M). Hon menar att det visserligen är behjärtansvärt med undantag för dessa grupper, men att det ändå är upp till kommunerna själva att sätta upp sina egna riktlinjer.

Ihåligheten i Elmsäter-Svärds argumentering gröptes ut ytterligare med slagborr när regeringen samtidigt ångvältade det kommunala självstyret, då socialminister Maria Larsson pekade med hela handen och krävde att alla kommuner 2014 ska ha tvingats införa privat konkurrens inom äldreomsorgen. Så tydligen betyder "kommunalt självstyre" på allianssvenska en rätt för regeringen att skjuta ifrån sig ansvaret för att utsatta grupper drabbas av paragrafrytteriet som kommer av deras överdrivna spariver, men en rätt att tvinga på kommuner och deras skattebetalare högerregeringens omdömeslösa privatiseringspolitik.

Sven-Otto da Vinci

2010-12-16T15:21:00.001+01:00

De som oroat sig över hur Sven-Otto Littorin (M) ska klara försörjningen sedan han i somras avpoletterades av statsminister Reinfeldt som en potentiell risk i valrörelsen, kan andas ut. Littorin har fått utlopp för sina kreativa talanger, som tidigare mest använts för att skicka ut sjuka och arbetslösa i fattigdom samt försköna sitt cv med masterexamina och "forskaruppdrag", till att måla en tavla.

Littorin skapade nedanstående mästerverk "Arbetslinjen: Det som skiljer det inrutade, kontrollerade från det fria, från egenmakten", till en välgörenhetsauktion i kampen mot Aids:

Den samlade kritikerkåren mottog kanske inte verket med stormande hyllningar. Natalia Kazmierska fick t ex fascistvibbar av upplägget och den f d ministern anklagades även för mord på satiren.

Fast det är lätt att klaga, om man inte kan göra det bättre själv. Därför har Fredrik Edin på sin blogg Skumrask utlyst en tävling om bästa omtolkning av Littorins magnum opus, där bloggens läsare får utse segraren. Tävlingen har fått mycket uppmärksamhet med mängder av inkomna bidrag. Min personliga favorit är Hannes Mannerheims Carl Johan de Geer-hommage nedan:

Men än är det inte försent att mäta sin konstnärliga förmåga mot Sveriges kanske nu största levande universalgeni - forskaren, ministern, arbetsmarknadsmarodören,skäggkonnässören, ekonomie mastern samt nu även konstnären, Sven-Otto Littorin. Skicka in en remix av "Arbetslinjen: Det som skiljer det inrutade, kontrollerade från det fria, från egenmakten" redan idag (förutsatt att du inte är på fas tre i jobb- och utvecklingsgarantin, i vilket fall det är i farans riktning att du blir av med din försörjning om du lämnar in ett bidrag istället för att söka jobb som du inte kan få; vilket leder till den dubbla bestraffningen att du samtidigt bidrar till Littorins tragikomiska performanceshow "Arbetslinjen").

Kan SAP bli mer ur takt med FRAmtiden?

2010-12-14T13:25:00.000+01:00

Krisinsikten hos socialdemokratins ledning är är uppenbart lika flortunn som dess minne är kort. I september gjorde man sitt sämsta val sedan allmänna rösträtten, där en tydlig bakomliggande orsak var att partiet totalt lyckades missa samtidsfrågorna, inte minst de om integritet, övervakning och digitala kulturyttringar. Därför är det en smula oväntat att partiet, inte ens tre månader efter det praktfulla valfiaskot, nu passar på att bryta ett av sina tydligaste vallöften i en fråga som definierar den unga generation som övergett partiet.

Ordföranden i Riksdagens justitieutskott, Morgan Johansson (S), vill nämligen plötsligt, i ljuset av bombningen i Stockholm den 11 december, överge vallöftet om att FRA-lagen ska rivas upp. Tvärtom vill man utöka inrikesspionagets mandat så att även SÄPO får signalspana.

Helomvändningen är så huvudlös att man häpnar. Signalen Morgan Johansson skickar ut är att terror lönar sig och att värnandet av demokratin är en synnerligen tunn fernissa. Man fasar vid tanken på vilka repressiva åtgärder som kunnat skyndas igenom om attentatet åstadkommit allvarligare och mer spektakulära skador. Även ur en rent krass taktisk synvinkel är det idiotiskt att först svika ett vallöfte, kring de övervaknings- och identitetsfrågor som en stor del av väljarkåren bevisligen känner starkt för, samtidigt som man politiskt desarmerar något som skulle kunna skada den borgerliga regeringen allvarligt.

Hela debaclet visar att det uppenbarligen är mycket illa ställt med både interndemokratin och ledarskapet i SAP. Ledningen kan tydligen utan större debatt kan bryta mot både kongressbeslut och utställda löften till väljarna Det är inte bara dåligt ledarskap, utan även tanklöst och ogenomtänkt, och luktar i min mening populism av sämsta sort. Istället för att i panik eller desperation försöka gripa efter politiska initiativ och poänger man ändå inte kan vinna, borde S i stället överlåtit till regeringen att ta ansvar för den säkerhetspolitiska (o)ordning som de ansvarar för. För att istället själva i mer lugn och ro formulera förslag till effektivare alternativ kring säkerhetsfrågorna.

Kort sagt, Morgan Johanssons utspel kommer varken göra till eller från i jakten på extremister samtidigt som man levererar politiska vinster till borgerligheten. Allt medan socialdemokratin tar ytterligare steg mot att plan- och ledarlöst irra sig ned i irrelevansens gyttjepöl.

Urspårat rymningsförsök

2010-12-14T07:41:00.002+01:00

Det är nästan lika tröttsamt att tjata om hur illa den svenska järnvägsinfrastukturen är skött som det är att faktiskt försöka åka tåg. Men förfallet på spåren har nu gått så långt, när det snart inte längre finns en väderlek, årstid eller vindriktning som inte hindrar att tågen går, att det krävs ett uppror för att få slut på eländet. Framför allt är dock avsaknaden av politisk vilja och ansvarstagande kring järnvägarna från den moderatledda regeringen rent pinsam. Allt de borgerliga mäktar med är att satsa på fler vägar, för att ta hand om den trafikvolym som tvingas bort från spåren p g a den usla transportkvaliteten.

Förmodligen är vanvården fullt medveten. Regeringen gör på alla politikområden allt som står i deras makt för att montera ned det gemensamma i samhället, för att ersätta det med en falsk valfrihet och individkonkurrens som inte ens gynnar den medelklass som gladeligen röstar fram den. Och det är väl i just det som problemet ligger. Åsa Linderborg pekar i Aftonbladet på diskrepansen mellan den pendlande övre medelklassens lättmutade och valfrihetsfetischistiska sinnelag, och ilska över den krånglande infrastrukturen (som man dock låter gå ut över arbetarklassen):

Men ansvaret ligger inte hos dem i SJ:s uniformer, utan hos alla dessa välutbildade, välavlönade pendlare som till övervägande majoritet stödjer denna satans avregleringspolitik, som gör att inget funkar och alla skyller ifrån sig på varandra.

Det spelar igen roll hur mycket SJ än går med vinst, pengarna plöjs ändå inte ner verksamheten – de använder Anders Borg till annat. Som skattesänkningar för pendlare som förbannar att en kollektivtrafik på dekis gör att de aldrig kommer i tid varken till hem eller jobb.

Åsa Linderborgs analys är så klockrent briljant att man inte kan låta bli att bli lite kär i henne. Kanske skulle man ge sig på en enlevering av henne nu när hon avslöjat sina resevanor, ända ned ned till tågtid och perrong? Fast å andra sidan, ska vi sedan rymma med tåg lär vi ju, givet sakernas tillstånd, inte komma speciellt långt...

Vart ska vi tömma vredens skålar först, SvD?

2010-12-13T13:33:00.000+01:00

Att Svenska Dagbladet är en manifestation av det kapitalistiska samhällets slöseri med såväl tidningspapper och bandbredd torde vara allom bekant. Den som ännu inte är övertygad kan med fördel läsa tidningens ledare med anledning av bombdådet den 11 december i centrala Stockholm, där PJ Anders Linder skriver:

När någon spränger sig till döds i hopp om att ta oskyldiga medmänniskor med sig i graven, och plocka en sorts förvridna poäng på kuppen, kan det inte bara mötas med sval och behärskad analys. Det måste till en stark och tydlig reaktion av vrede och beslutsamhet från dem som har fått förtroendet att leda landet. Men också från medborgarna själva.

Uppmaningen till vrede är i nuläget (med tidningar som skriker ut rädsloskapande rubriker om hur många som skulle kunna dödats i dådet och målar fan och faror på var och varannan vägg) socialpsykologins motsvarighet till att pissa i byxorna för att bli varm, vilket skulle kunnat få farliga konsekvenser om det stått i en tidning som någon faktiskt läser.

Dock kan man undra vad tusan SvD egentligen menar. Är inte sval och behärskad analys precis det som krävs för att hitta potentiella terrorister oavsett vilket ursprung eller motiv de har? Eller är det hämnd som man fiskar efter, månne? Nu dog visserligen ingen förutom gärningsmannen i attentatet, men man kan ju alltid följa amerikansk förebild och agera preventivt. Så PJ Anders Linder, ska vi först skicka JAS-planen mot Tranås, där han växt upp och startade sin resa, eller mot Luton, England, där han bott och studerat? Eller ska vi fråga finnarna om vi får skapa ett Guantanamo på Åland och där internera alla naprapater, för säkerhets skull?

Privatisering till låns

2010-12-10T16:00:00.001+01:00

Den borgerliga privatiseringshysterin är snart fullbordad när utförsäljningstrollspöet nu svingas över biblioteken. Visserligen har tecknen länge funnits i tiden, bokinköpen på Stockholms stadsbibliotek har redan till stora delar lagts över på Bonniers. Fast nu löper den moderatstyrda Nacka kommun utanför Stockholm linan ut, när de efter årsskiftet ska sälja ut samtliga kommunens bibliotek.

Och man hymlar inte ens med orsakerna till beslutet. Biblioteken ska inte privatiseras av rationaliserings- eller besparingsskäl, nuvarande verksamhet är heller inte dålig. Beslutet är istället föranlett av av rena principskäl. Ordföranden i kulturnämnden, Tobias Nässén (M) lägger ut texten:

Det betyder inte att privata aktörer kan göra det bättre än kommunen […] det är inte ett beslut vi tagit för att spara pengar.

Man kan i sitt stilla sinne fundera hur en privat aktör ska kunna tjäna pengar på att driva bibliotek om man inte får ta betalt för lånen.Visserligen kan man göra de uppenbara försämringarna av kvaliteten (minskad personaltäthet och -kompetens, mindre utbud, minskade öppettider etc), men kan det verkligen räcka för att tillfredsställa en privat sektor som har vant sig med mycket högre vinstmarginaler genom snylteri från skattebetalarna inom friskolecirkusen? Har månne de blivande biblioteksentreprenörerna redan tänkt ut några andra fiffiga inkomstkällor, som t ex drakoniska förseningsavgifter, myntinkast för åtkomst till småbarnens sagostund eller inbladade reklamblad i böckerna?

Framtiden kommer att visa hur den här nyliberala våta drömmen faller ut i kontakt med verkligheten. En sak är dock tämligen säker - vi kommer knappast att kunna läsa om det på biblioteket.

Livet passerar revy för en döende socialliberalism

2010-12-10T07:53:00.003+01:00

Folkpartiet, partiet som övergått från att vara den svenska socialliberalismens fanbärare till dess likdito, upphör aldrig att förvåna. Att ett parti med en förhärskande batongideologi, svår dragning åt högerpopulism och lägre i tak än SAP på 1990-talet, drabbas av avhopp av personer med socialliberala böjelser är inte så konstigt. Mikael Trolins och Camilla Lindbergs flykt ur FP-fållan är t ex snarast att betrakta som den logiska följden av allmäntillståndet i major Björklunds flock.

Nej, det förvånande med Folkpartiet är att det inte verkar finnas någon gräns för hur långt ifrån liberala värderingar partiet kan främja sig, utan att det slutar kalla sig liberalt. När man trodde gränsen var nådd, kommer nyheten om folkpartisten i Blekinge som vill använda polisiär makt för att censurera en nyårsrevy...

En liten instruktionsvideo för socialdemokratins ledargarnityr

2010-12-09T15:42:00.000+01:00

Som en del i vad som måste vara världshistoriens mest långdragna offentliga självmord hade Socialdemokraterna i helgen ett TV-sänt krismöte, som både till form, retorik och entusiasm mest påminde om en reprissändning av ett regionalt politbyråmöte i någon gudsförgäten del av DDR under 1970-talet. Trots att det skulle vara ett krismöte var det mest flagranta intrycket från tillställningen den närmast totala avsaknaden av ideologisk riktning eller framtidstro. Katrine Kielos sammanfattar läget utmärkt i Aftonbladet när hon, på temat att S saknar känsla för samtiden, skriver att:

Finanskrisen markerar en vändpunkt, både för världsekonomin och 30 års ekonomiskt tänkande. FRA har politiskt definierat en hel ungdomsgeneration.

Allt detta har hänt mitt framför ögonen på Socialdemokraterna.

/.../

Var är socialdemokratin i allt detta?

Tja, Östros, Sahlin och Österberg diskuterar ersättningsnivåer och kallar det förnyelse.

Ni har gjort det sämsta valet i modern tid eftersom ni inte kunde läsa samtiden. Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er.

Det finns mycket att orda om socialdemokratins närmast defaitistiska inställning till sin egen ideologi. Eftersom det mesta och bästa ändå redan är sagt, och socialdemokratins ledning verkar närmast resistent mot verbal påverkan, tänkte jag tillgripa rörliga bilder för att få S-toppen att fatta att det krävs lite jävlar anamma för att vinna kampen mot Högern (d v s raka motsatsen till att hävda att SCB inte kan räkna).

[Filmen visar den irländske labour-parlamentsledamoten Pat Rabbittes upprörda utskällning av ministern Pat Carey i direktsänd tv med anledning av den irländska statsfinansiella krisen]

Lagstiftningsförslag till moderata fritänkare

2010-11-01T09:37:00.001+01:00

Glädjande nog har ett antal moderater återigen motionerat till riksdagen om att motarbeta jantelagen. Jag vill uppriktigt gratulera Moderaterna till att de har sådana fantastiska fritänkare i sina led! Inspirerad av de moderata riksdagsledamöternas antijanteanda vill jag därför komma med några förslag på lagar som jag hoppas att Moderaterna kan bearbeta framöver.

Jag tänker mig exempelvis att man skulle kunna se över möjligheten att avskaffa lagen om alltings jävlighet, vilken dagligen irriterar hundratusentals svenskar. Vore det inte fantastiskt att t.ex. slippa tappa morgonmackan i golvet med smöret nedåt? Även på idrottens område finns utrymme för moderat reformiver. Det stod klart efter vinter-OS att svensk hockey saknar ordentlig styrka, varför det vore på sin plats med ett stärkande av hockeylagen. Detsamma skulle man även kunna tänka sig med fotbollslagen. Även när det gäller naturen finns all anledning att låta Moderaternas riksdagsledamöter arbeta på högvarv. Exempelvis tänker jag mig att man skulle kunna se över Roslagen och tillsätta en utredning kring de i vintertid så förrädiska underlagen. Avslutningsvis skulle jag gärna se att Moderaterna försöker samla en bred parlamentarisk uppgörelse kring ett lättande av tyngdlagen. Då skulle säkerligen många hemska olyckor som inträffar på grund av fall, krockar och stötar kunna undvikas.

Jag ser med stor tillförsikt fram emot Moderaternas fortsatt kompetenta arbete i Sveriges riksdag!

Björklund kristnar alla barnen

2010-10-11T16:20:00.000+02:00

Den Käre Utbildningsledaren major Jan Björklund (FP) körde som väntat över Skolverket när de nya läroplanerna för skolan fastställdes av regeringen. Kristendomen ska, tvärtemot expertisens förslag, ges ett försteg i undervisningen före de andra världsreligionerna, vilket motiveras av grumliga historiska skäl. Svenska barn ska alltså lära sig om sådant de redan kan om kristna traditioner, för att kunna ha gulliga teaterspel i skolan under olika högtider. Varför några i klassen firar ramadan i stället, eller har påsken på andra datum, eller för den delen inte verkar ge ett jota för den religiösa vidskepelsen, anser dock inte Björklund vara lika viktigt att lära ut. Man kan bara instämma i Johan Westerholms beklagan om dagens arma barn som drabbas av den björklundska politiken.

Man kan tolka detta som ett sätt av Jan Björklund att fiska röster från sverigedemokraterna, genom att sätta hårt mot hårt mot Den Hiskelige Muselmanen. Men framför allt är det en illustration av hur regeringen Reinfeldt i sitt utsatta parlamentariska läge är minst lika beroende av att blidka Kristdemokraterna, som bara blir allt mer svårstyrda och fundamentalistiska för varje personvalskampanj eller utnämning som går av stapeln. Det ska bli spännande att se om major Björklund kan peka sig med hela handen ur den här röran under de kommande åren.

Ministerstyre och mörkläggning i sjukförsäkringsfrågan

2010-10-11T14:20:00.000+02:00

Det var rent pinsamt att i valrörelsen se hur de rödgröna fatalt misslyckades med att utnyttja den straffspark i form sjukförsäkringsfrågan man fått till skänks av borgarna. Det krävdes att Emelie Holmqvist skulle stampa rakt på regeringens ömma tå i sin blogg om hur hennes mamma Annica misshandlades av sjukförsäkringsystemet, för att frågan på allvar skulle hamna på bordet. Och då var det för lite, för sent.

Eller kanske inte. Regeringens märkliga hantering av sjukförsäkringsfrågan gör att man lagt upp bollen på den politiska straffpunkten igen. Det i uppseendeväckande turer som Röda Berget konstaterar alltmer antar karaktären av ett veritabelt Husmarkgate.

Frågorna är tre. För det första: varför gick Försäkringskassans överdirektör Stig Orustfjord, mot alla regler om hur myndighetschefer ska agera, ut och dementerade och ställde ut falska löften i fallet Annica Holmqvist mitt i valspurten? Justitieombudsmannen har fått en anmälan, men misstanken om både missbruk av Orustfjords ställning som myndighetschef, ministerstyrning av myndigheterna och regeringens användning av myndigheterna som en del i deras valrörelse kvarstår. Frågorna som kräver svar (sammanfattade av Johan Ulvenlöv) är: hur såg kontakterna mellan regeringen och myndigheten ut; vem på Regeringskansliet skötte dem, på vems initiativ; och vad var innebörden av kontakterna. Red ut rötan!

För det andra; varför vägrar regeringen att svara på Veronica Palms (S) fråga om Orustfjordaffären? Har regeringen glömt bort att de inte längre har majoritet och att Riksdagen inte längre domineras av in till självutplåningens gräns partitrogna borgerliga knapptryckare? Är det verkligen grundlagsenligt av regeringen att tiga på frågor från Riksdagen? Svara!

För det tredje; varför hemligstämplar regeringen promemorian från den sparkade socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson (M) till statsminister Fredrik Reinfeldt? Vad i Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) är grund för hemligstämplingen av dokumentet? (Och nej, propagandaminister Schlingmann & co, värnandet av bilden av regeringschefen Reinfeldt som ofelbar och utan fläckar ingår inte som ett av skälen för hemligstämpling). Visa oss promemorian!

Och snälla, söta, rara rödgröna politiker. Släpp nu inte denna fråga. Driv saken i botten nu när banan är sopad för ett politiskt agerande, tack vare panikartade blundrar i det moderata lägret. Vakna! Gör någonting! Vänta inte på att Emelie ska göra ett nytt inlägg.

Hets mot folkdräkt

2010-10-06T10:39:00.000+02:00

Personen på bilden är eftersökt för hets mot folkdräkt. Mannen uppges vara i 31-års åldern, vara klädd i Blekingedräkt, ha svårt att sitta still en längre tid samt hysa antipati mot biskopar. Personen sågs senast flyende från Storkyrkan i Gamla Stan. Om du ser personen ifråga ombeds du att vänligt men bestämt upplysa honom om vägen till närmaste Dressmann-butik.

Nattväktarstaten, så funkar det

2010-10-05T21:52:00.002+02:00

Nattväktarstaten, alla nyliberalas våta dröm om ett idealsamhälle med en minimal stat, visar sig nu vara en utopi på väg att realiseras i USA. I ett county i Tennessee släcker brandkåren bränder i granncountyt enbart om fastighetsägaren betalat en avgift på $75. Har man inte betalat får man ingen hjälp, utan brandmännen står vid sidan av och ser till så att branden inte sprider sig (till de som faktiskt betalat för sig).

Någon tydligare illustration av hur kapitalismen slår sönder samhällets moraliska ryggrad och drar allt vad solidaritet heter i smutsen, borde väl inte behövas.

Sverigedemokraterna flyr självinsikten i Storkyrkan

2010-10-05T13:52:00.000+02:00

Sverigedemokraterna, det svenska kulturarvets ovälkomna "försvarare", flydde så att det fladdrade i knätofsarna från en av kulturarvets tydligaste bastioner, Storkyrkan i Stockholm, under Riksdagens högtidliga öppnande. Orsaken? SD:arna kände sig tydligen både träffade och påhoppade när biskop Eva Brunne i sin predikan sade:

Den rasism som säger att du inte är lika mycket värd som jag, att du ska inte har samma rättigheter som jag, inte är värd ett liv i frihet, och detta av en enda grund - att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld - det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor

Brunnes uttalande är sådant att såväl företrädare för alla demokratiska politiska partier, som för samtliga religiösa samfund borde kunna stå bakom det. Att då reagera som bortskämda fjortonåringar som fått skäll av sina föräldrar, förutom uttåget även genom att twittra om "skam" för kyrkan och att kyrkan "tar ställning för vänsterextremister", är väl egentligen bara den slutgiltiga bekräftelsen på att sverigedemokraterna varken hör hemma i en kristen eller en demokratisk församling.

Skiftbyte i socalförsäkringsslakteriet

2010-10-05T08:26:00.000+02:00

Mängden sörjande lär vara ännu kortare än mängden förvånade nu när statsminister Fredrik Reinfeldt verkar ta bort Cristina Husmark Pehrsson (M) från regeringen. Statsministern slår dessutom två flugor i en smäll, eftersom han till ny ~~syndabock~~ ~~utförsäkringsminister~~ ~~allmän spottkopp~~ socialförsäkringsminister uppges utse förre socialborgarrådet i Stockholm, Ulf Kristersson (M). Och med Kristersson satt på den post i regeringen som det är mest omöjligt att undkomma från med hedern i behåll, lär därmed hämnden efter den berömda striden mellan de båda om makten i MUF på Förbundsstämman i Lycksele 1992 slutligen vara inkasserad för Reinfeldt.

Lantisar är smartare än moderater

2010-10-04T21:19:00.000+02:00

Det sägs ju att en av Fredrik Reinfeldts styrkor är att utse rätt personer till rätt poster. Det verkar dock en smula underligt att han därför utsett Anna Kinberg Batra, kvinnan som är mest känd för att först på fullaste allvar hävda att stockholmare är smartare än lantisar, för att sedan motbevisa sig själv genom att som stockholmare både vara moderat och gift med en lantis, till ny gruppledare för Moderaterna i Riksdagen. Framför allt kan det tyckas en smula vanskligt nu när regeringen behöver stöd av en massa lantisar för att få igenom sin politik.

Socialdemokratin och medelklassen

2010-10-04T16:10:00.000+02:00

Marika Lindgren Åsbrink skriver ett läsvärt inlägg i Storstad om socialdemokratins jakt på medelklassen. Att socialdemokratin, liksom all bred vänster som har några ambitioner att bli politiskt relevanta, är beroende av att kunna knyta samman medelklassen med arbetarklassen och andra underpriviligierade grupper har varit självklart sedan den parlamentariska representativa demokratins genombrott. Historiskt sett har också SAP byggt sin maktbas på att göra medelklassen motiverad till att betala för en stor offentlig sektor och starka välfärdssystem. Typexemplen finns i familjepolitiken där reformer som generellt icke behovsprövat barnbidrag och föräldraförsäkring, skapat ett intresse och en betalningsvilja för välfärdspolitiken hos medelklassen.

Tyvärr har förmågan och kanske t o m förståelsen, för denna politiska och ekonomiska dynamik på senare år alltmer försvunnit socialdemokratin, vilket kan förklara varför partiet läcker väljarstöd som ett hagelskjutet såll. Marika Lindgren Åsbrink noterar i ETC att socialdemokratin misslyckats med att föra en politik där det lönar sig att vara solidarisk. Det vill säga den klassiska socialdemokratiska folkhemspolitik som byggde system som "förenade egennytta med solidaritet – system som inte krävde att enskilda människor måste vara sällsynt goda för att samhället skulle bli gott". I stället tror man att vägen framåt är att muta medelklassen med godis, som RUT-avdrag; vilket, förutom att det är kontraproduktivt då det sätter grupper mot varandra och urholkar skattebasen för att driva reformer, dessutom är något som borgerligheten är mycket bättre på eftersom deras övergripande mål är minskade skatter och minskad offentlig sektor.

En av de sista ledande socialdemokratiska politikerna som tänkte rätt i detta avseende var den annars så beramade Göran Persson. Maxtaxan på dagis må ha varit en ordentlig valfläskrökare i valrörelsen 1998, men var samtidigt ett sätt att köpa medelklassens stöd med en reform som ur ett strikt fördelningspolitiskt perspektiv inte helt optimal, men som alla, inklusive samhällsekonomin, tjänade på.

Utmaningen är alltså att åter hitta en väg att skapa välfärdssystem som gör att medelklassen med arbetarklassen får samma politiska intresse. Att detta inte är lätt i den förändrade globala politiska och ekonomiska verklighet vi står inför är uppenbart. Men det råder heller inget tvivel om att det är nödvändigt. Motståndaren, Högern, har redan gjort sin systemförändring, med benäget biständ av en naiv socialdemokrati, som gjort att medelklassen idag fånge i ett högerprojekt som individualiserat risker och kostnader, och gjort en majoritet av medborgarna rädda för sin personliga försörjning och trygghet. Jonna Sima sammanfattar på ett belysande sätt i en valanalys i Dagens Arena hur dagens medelklass genom decennier av högerpolitik är fast i ett system där det finns få ekonomiska incitament att vara solidarisk eller lösa problem gemensamt:

Jag och mina 30-någonting vänner, mina föräldrars generation – alla är vi mer eller mindre beroende av det borgerliga samhällssystemet som styrs av tankar på börsen (pensionssparet), räntorna (bostadslånet) och skattesänkningar (mer pengar i plånboken). Det har skett ett systemskifte i Sverige. Från att det stora flertalet har velat betala världens högsta skatter för att alla i Sverige ska kunna leva ett värdigt liv, till att många i dag känner att de måste tänka på sig och sitt för en dräglig tillvaro. Bakom det här relativt nya egoistiska sättet att tänka ligger borgerliga politiska beslut.

Här ligger utmaningen för det mesta av vänstereftervalsanalys. Det räcker alltså inte att vinna bara hjärtan och sinnen för att något ska hända med den progressiva saken 2014. Man måste även skapa system som gör att det lönar sig bättre att vara solidarisk och en del av det gemensamma projektet än rädd och egoistisk. Vart ett misslyckande i den saken leder visar den kontinentaleuropeiska politiken med önskvärd tydlighet. Där äts den progressiva väljarbasen från två håll av ett statsbärande mitten-högerparti som vinner val på plånboksfrågor för dem som något har; medan rädslan och otryggheten göder en högerextremism som tar röster från de sociala grupper som inget har, inte ens längre hoppet om en bättre framtid.

Spetsutbildning till segregation

2010-10-04T11:24:00.000+02:00

En stark kandidat till årets icke-nyhet torde vara rapporten från Skolverket om att regeringens satsning på spetsutbildningar på gymnasiet förstärker den sociala segregationen, men att eleverna som går i dem är nöjda. Det är ett mysterium att införandet av ett elitskolesystem som är skräddarsytt för att gynna barn från studievana hem leder till social snedrekrytering, men gör det lilla fåtal som har möjlighet att gå i elitklasserna tillfreds, ens kan klassas som en nyhet.

Fast vänta lite. Får man tro Dagens Nyheter verkar det faktiskt vara en nyhet på ett ställe - Utbildningsdepartementet. Jan Björklunds statssekreterare säger nämligen, apropå att de flesta eleverna på spetsutbildningarna har svenska föräldrar med en socioekonomiskt stark bakgrund, att

– Det krävs tidiga insatser i grundskolan för att motverka det här. De förändringar som vi nu gör i grundskolan syftar till att hjälpa elever som kommer från hem utan studietradition

Eller så kanske regeringen skulle göra något verkningsfullt som omväxling, och strunta i hela idén med elitklasser, och annat lika dåligt underbyggt som segregerande trams i utbildningspolitiken, för att istället satsa pengarna på att höja kvaliteten på undervisningen för alla elever?

Arkelsten, kul namn men knappast någon superskurk

2010-10-01T16:31:00.000+02:00

Nestorn i den svenska spinndoktorkåren, Per Schlingmann, avgick idag som Moderaternas partisekreterare, rapporteras det i mediesvängen. Mannen som gav trianguleringen, nyspråket och slogansnattandet ett ansikte ersätts av en person med ett nära på lika lättparodierat namn, Sofia Arkelsten.

Högern hoppas, och delar av vänstern fasar, att Arkelsten kommer bli alla progressiva krafters ärkenemesis, i kraft av att vara ung, kvinna och miljökunnigare än resten av borgerligheten tillsammans. Men förtvivlen icke, O! du progressive. Alliansfritt Sverige påminner om hur nämnda Sofia Arkelsten blev sönderägd i just miljöfrågorna av någon som visserligen är av manligt kön, men är ännu yngre än henne - han gick på gymnasiet. Läs och hav förtröstan. (För det verkar inte varit något undantag).

En glad spark i proffstyckarskrevet

2010-10-01T14:07:00.000+02:00

America Vera Zavala levererar apropå valutgången ett öppet brev till Sveriges proffstyckarklass i Tvärdrag. Där efterlyser hon ett verkligt och verkningsfullt engagemang bland Sveriges vänsterintellektuella kring att organisera sig för att på allvar bilda opinion, etablera åsikter och vinna val. Hon kommer med den fullt korrekta iakttagelsen att det inte räcker med ett avmätt och distanserat agerande som accelererar något i valspurtens slutskede. Valutgången borde gett Sveriges vänster en tankeställare om att:

... har man hittills trott att det räcker med att tycka och skriva lite varstans borde detta val få er att inse att så inte är fallet, det krävs att man gör något också. Det var länge sen man kunde förlita sig på de etablerade. LO, Socialdemokraterna och även Vänsterpartiet befinner sig i kris, både idémässigt och organisatoriskt. Vi kan inte vänta på dem, i alla fall inte göra allt opinionsarbete avhängigt av dem.

/.../

Sverige behöver inte fler stjärntyckare, vi behöver intellektuella som vågar ingå i kollektiv tillsammans för något bättre. Imorgon kan vi börja förändra högervågen, men då krävs organisering.

America Vera Zavalas flammande apell borde stämma till eftertanke inom den svenska vänstern i vid mening; från den kulturella, politiska och mediala eliten, till enkla amatörer som undertecknad. Framför allt är det en påminnelse om att det organiserade engagemangets betydelse inte får glömmas bort i all progressiv eftervalsanalys om man har någon förhoppning om långsiktiga framgångar.

Kontinuerligt krysskaos i krympande kristdemokrati

2010-10-01T11:04:00.000+02:00

Om ni möter en känd borgarsympatisör som ser lite skamsen ut har ni förmodligen träffat på en av de ungefär 123467 personer (37 % av väljarkåren) som taktikröstade Kristdemokraterna kvar i Riksdagen. Det är en grupp som man knappast skryter om att man tillhör ifall man närmare betraktar vilka 19 riksdagsledamöter som man bidragit att sända till rikets högsta beslutande församling.

Bloggen har tidigare kommenterat den konservativa högergir som KD gjort i och med valet. Den bilden förstärks av kontroverserna kring personvalskampanjerna för två av de inkryssade tokkonservativa KD-kandidaterna. Lokala medier rapporterar att Annelie Enochson och och antiabortförespråkaren Roland Utbult har bedrivit kampanj i den Livets Ord-anknutna tidningen Världen idag. Kampanjen har riktats mot de väljare som varit "besvikna över att Kristdemokraterna tonat ner de kristna värderingarna inom partiet" (hur det nu kan vara möjligt). Detta har väckt viss upprördhet i partiorganisationen, vilket är förståeligt eftersom de låga valtalen och stora andelen oengagerade taktikröstare gör det allt lättare att genomföra krysskampanjer mot partiledningens vilja.

Utbult och Enochson själva försöker tona ned Livets Ord-kopplingen. Det underlättas dock inte av att Världen idags redaktör, Ruben Agnarsson, (vad är förresten orsakssambandet mellan frikyrkliga personer och lustiga efternamn - vad kommer först, namnet eller frimickarböjelsen?) i sin blogg bedrivit krysskampanj för bl a Utbult och Enochson. De båda tillhör enligt honom en grupp som partiledningen är rädd för kommer att göra "riksdagsgruppen lite mer svårstyrd".

Här måste jag ge Agnarsson rätt i sin analys. Den kristdemokratiska riksdagsgruppen har i takt med att den krympt blivit mer konservativ (den som tvivlar kan läsa den här artikeln från Livets Ord, med bl a Enochson och Uppsala-ledamoten Mikael Oscarsson, som jämför sitt enträgna arbete mot aborter med anti-slaveriarbetet i England på 1800-talet). Det ställer KD-ledningen inför valet att vara rättroende men politiskt irrelevant; eller bredda sig och vara den borgerliga regeringen trogen, till priset av att svika sina fundamentala ideal och föra ett kontinuerligt inbördeskrig mot den konservativaste falangen. Alltså ungefär det läge VPK konstant var i fram tills man tappade K:et. Hur denna kristna syskonstrid än kommer sluta, är åtminstone så mycket klart att det knappast kommer att räcka med att 123467 väljare går runt med en ångerns rodnad på kinden för att någon kristdemokrat alls ska få plats i Riksdagen efter nästa val.

Klassen föder klassamhället

2010-09-30T15:16:00.000+02:00

Den alltsomoftast utmärkta bloggen Vi har räknat på det här, postar en diskussion om hur skolpolitiken har en negativ inverkan på den sociala rörligheten. Grundvalen är ett seminarium med Daniel Lind, chefsekonom på Unionen, om den sociala rörligheten i Sverige, som nu hotar gå tillbaka efter att ha nått enastående goda nivåer.

En av de bidragande faktorerna till detta är skolan, där segregeringen och betydelsen av social bakgrund ökar. Den tidigare enhetsskolan hade fördelen att folk från olika samhällsgrupper träffade och knöt nätverk med varandra redan från späd ålder. Samtidigt hölls andelen valmöjligheter i skolsystemet på ett minimum. Det fick till effekt att föräldrarnas preferenser och val (som ju är viktigare ju yngre en elev är) inte slog igenom förrän sent i skolsystemet, vilket gynnade barn från studieovana miljöer.

Valfrihetsrevolutionen i skolan, med uttryck som privata friskolor och fritt skolval med skolpeng, har fått till följd att dessa positiva effekter för den sociala rörligheten, och med den det goda samhället, undermineras. Valen görs idag tidigare än någonsin i skolan. Ett felval i 11 års ålder kan avgöra om prestigeutbildningen på universitetet någonsin kommer att öppnas för en elev. Och självklart är det så att akademikerföräldrarna lättare inser den snåriga vägen genom ett allt oöverskådligare antagnings- och meritsystem, än den med arbetar- och/eller invandrarbakgrund.

Samma sak med skolvalet, som leder till att skolorna klassegregeras i takt med att de högpresterande eleverna koncentreras till elit(fri)skolor. Ett fenomen som är inbyggt i själva affärsidén eftersom det samtidigt skapar söktryck och sänker kostnaderna för skolan. Precis som i USA riskerar övriga elever som är mindre högpresterande att förvisas till ett b-lag av (offentliga) skolor, som ständigt är i en kostnadskris. Allt medan legitimiteten för den övre medelklassen att skattevägen betala för ett offentligt skolsystem som de inte använder minskar.

I bloggen listas tre förslag att komma åt den skenande segregeringen. För det första att göra skolpengen dynamisk istället för linjär; för det andra att alla skolor måste ta in en kvot på lottning istället för betyg; samt för det tredje att skolor med högt söktryck måste expandera verksamheten, så att fler får tillgång till den omvittnat goda kvaliteten.

Själv håller jag med om de ovanstående punkterna. Det är heller ingen hemlighet att jag också anser att systemet med friskolor är ett otyg som i sig alltid kommer att verka segregerande och dränerande på de offentliga resurserna.

Men alldeles oavsett vad man tycker om friskolor, kommunalisering eller återförstatligande av skolan är det absolut nödvändigt att vänstern på allvar tar kommandot i skolfrågan, vilket man ömkligt tappat under hela 2000-talet. Det gäller att släppa gamla tabun, erkänna sina synder som medskyldig till den röra som uppkommit på skolområdet, för att sedan kunna ha en förutsättningslös diskussion om hur vi framtiden får en likvärdig skola. Vänstern måste ha en tydlig plan för hur man vill skapa framtidens skola redan från dag ett då den nya regeringen tillträder i oktober 2014, för att rädda vad som räddas kan efter åtta år av borgerlig kadaverdisciplin i katedern.

Eftervalsanalysens kranka blekhet

2010-09-29T16:01:00.000+02:00

Visserligen är en analys av valutgången 2010 lika rolig att göra som en koloskopi, men i båda fallen är det bara att bita ihop och gilla läget. Glädjande nog verkar den rödgröna idédebatten tagit fart efter nederlaget och eftervalsanalyserna duggar tätt. Netroots har t o m en hel sida med sammanställningar för den intresserade, där man också själv kan bidra med sin egen analys som vidarebefordras till SAP:s valanalysgrupp.

Inspiration för konstruktiv ilska och förbättringsiver för framtida valsegrar kan man finna i bland annat dessa skribenters inlägg:

Katrine Kielos skriver om att SAP måste vinna val på att vara socialdemokrater, genom att själv formulera en sammanhängande politik och inte låta de politiska motståndarna definiera de viktiga frågorna (och svaren).
Kajsa Borgnäs menar att Socialdemokraterna saknar en sammanhållen berättelse grundad på ordentlig analys. Istället säger man flera olika saker samtidigt utan att ge intrycket att riktigt tro på någon av dem, vilket skapar ett trovärdighetsproblem samtidigt som man överlåter till Moderaterna att sätta spelplanen och sverigedemokraterna att spela på osäkerheten och otryggheten i breda folkgrupper.
Marika Lindgren Åsbrink pekar på hur raset pågått länge och att bristen hos socialdemokratin ligger i att man inte upplevs som relevanta, eftersom man inte förmått att formulera en vision om det goda samhället i den nya globaliserade verkligheten. (Liknande diskussioner finns i hennes blogg).
Björn Elmbrant visar på hur socialdemokratin har sig själv att skylla för mycket, då Högerns politik i mycket är den logiska fortsättningen på de reformer som S-regeringar en gång skapat. Vägen framåt ligger bl a i en återkoppling till socialdemokratins fihetsidé, att vinna medelklassen tillbaka samt att utveckla det rödgröna samarbetet och idéutvecklingen.
Maryam Yazdanfar yrkar på att SAP slaktar en del heliga kor och att det krävs en debatt kring både idéer och en organisations- och partistrukturen för att komma vidare.
Becky Bergdahl uppmanar vänstern att släppa statustänkandet, det räcker inte med att ha social rörlighet, man måste ha en politik som även inkluderar dem som av olika skäl aldrig kommer nå den akademiska medelklassen.
Åsa Westlund skickar en tacksamhetens tanke till de nätrötter som räddade de rödgröna från en än värre katastrof, och vars engagemang och aktivitet kring fallet Annica Holmquist visar vägen framåt.
Ett hjärta rött sammanfattar hur den välmående medelklassen mutas (tills de själva drabbas).
Jens Holm har en lång, och träffande analys, om vad som gick fel och hur vänstern kommer på fötter igen, bl a genom en satsning på sociala och traditionella medier.
Martin Moberg har samlat lästips till lunchrasten.
Carl Tham är visserligen ute i ogjort väder när han yrkar avgång för allt och alla, men har ändå en del poänger när han pekar att vägen ur den idémässiga återvändsgränsen bl a går genom ett återtagande av den ekumeniska solidaritetstanken och föreningen av solidaritet och effektivitet.
Jonas Sjöstedt efterlyser en eftervalsanalys där han bl a lyfter upp ledarfrågan i Vänsterpartiet och föreslår ett delat ledarskap á là Miljöpartiet (vilket den konspiratoriskt lagde även noterar gör en uppslitande partiledarkamp mellan t ex honom och Josefin Brink onödig).
Aron Etzler hittar förklaringarna till hur Vänsterpartiet till synes kunde missa öppet mål i valrörelsen bl a i bättre organisation och öppna, framåtsyftande politiska och strategiska diskussioner, både inom och över partigränserna.
Och tänka sig: från högerhåll har man redan hörsammat Etzlers uppmaning till partiöverskridande diskussioner och kommit med en rad lika jättekonstruktiva som opartiska idéer om hur vänstern ska bedriva politik. Fast tror man på dem tror man väl på Tomten också.

Kristdemokraterna kryssar mellan Gud Fader och Fader Fyra Procent

2010-09-29T10:21:00.000+02:00

Det visar sig nu att Kristdemokraterna klarade sig kvar i Riksdagen enbart beroende på en extremt hög andel taktikröster. Ingen är direkt förvånad över detta, speciellt inte KD:arna själva som t o m använde taktikröstandet som en del i sin valkampanj.

Samtidigt blir ett krympande KD allt konservativare, i takt med att mer rättrogna kandidater kryssas in av kärnväljarna. De gamla bekantingarna Tuve "Hädelseförbud" Skånberg och Annelie Enochson tog sig t ex in i riksdagen på mer liberala och salongsfähiga kandidaters bekostnad. Och samma sak händer även lokalt, bl a i Göteborg.

Kontentan av detta lär bli en huvudvärk för Göran Hägglund, som får en större konservativ flank att hålla nöjd, samtidigt som det lär bli allt besvärligare att undvika att skrämma bort den del av väljarkåren som inte är tokkristen. Något som gick sådär redan under den förra mandatperioden. Samtidigt lär nog Fredrik Reinfeldt att märka att köpslagandet för att vinna KD-stöd kommer att bli betydligt dyrare nu än förut.

En sak är dock säker - det kommer med all sannolikhet att krävas att mer än 37 % av KD-rösterna är taktikröster för att rädda partiets riksdagsmandat i nästa val. Så det är nog lika bra att ställa årets valaffischer i malpåse, för de lär behövas igen.

Önskelista för vänstervalseger 2014

2010-09-28T16:03:00.002+02:00

Kära Tomten,
Eftersom du också är röd förstår du säkert att jag vill undvika ett liknande spektakel som valet 2010. Därför har jag sammanställt följande önskelista på sådant som jag tror skulle säkra en vänsterseger i valet 2014. Förhoppningen är att jag ska få anledning att återkomma till listan, för att löpande kunna pricka av när önskningarna infriats.

Inför valet 2014 önskar jag därför att de rödgröna oppositionspartierna och/eller dess anhängare:

Faktiskt formulerar en vision om ett bättre samhälle, som både är trovärdig och framstår som ett bättre alternativ än borgarnas enda vägen-liberalism. Det måste vara slut med slogans om att "alla ska med" eller att man "inte kan vänta", utan att man först faktiskt sagt vart man ska, vad man väntar på och varför. Det enda sättet att undvika att borgarna vinner ett val med plånboks- och personfrågor tre gånger på raken är att presentera ett alternativ som ingjuter hopp och en tro på förändring till det bättre hos medborgarna. Det räcker inte att säga att regeringen är dålig och ful. Tala istället om hur ett samhälle som samtidigt är solidariskt, rikt, tryggt och ekologiskt hållbart ser ut, och varför en vänsterregering är en förutsättning för att det ska inträffa. Kort sagt vänstern måste erövra mitten från borgarna och flytta samtidigt mittpunkten till vänster.
Formulerar en långsiktig strategi för hur valrörelsen och politiken ska bedrivas som kopplar till den ovan nämnda visionen, men som även anpassar sig till det politiska läget. Frågan måste ställas och besvaras om vilken typ och konstellation av samarbete till vänster som krävs för att man ska vinna en riksdagsmajoritet igen. Oavsett vilken arbetsform som väljs måste man förankra Miljöpartiet som ett parti i en rödgrön gemenskap, vilket samtidigt innebär att man från de röda partierna på allvar måste bejaka de gröna frågorna.
Formulerar en kortsiktig taktik om hur man både ska kontra borgarnas negativa kampanjer och personfixering, och samtidigt utnyttja sprickorna som uppstår i regeringen. Man får inte tveka att slå på de svaga ministerkorten (tänk Cristina Husmark Pehrsson 2006-2010), partierna (d v s alla regeringspartier utom M) eller tvinga Fredrik Reinfeldt att ta ansvar för sitt regerande (vilket man varit usel på 2006-2010). Man vinner heller inte val på att vara snäll om motståndaren samtidigt spelar fulspel. Den som tror något annat kan fråga Demokraterna i USA om deras ökenvandring 2000-2008.
Skapar en medial taktik för hur man kortsiktigt överkommer högerns totala mediala övertag (den s k ekokammaren). Det handlar om att vänstern måste föra upp sina frågor på dagordningen, och kommunicera sin ideologi och den politiska dagsbild på sina egna villkor, trots ett underläge i både pengar och kommunikationskanaler.
Skapar och börjar genomföra en långsiktig medial strategi för hur man på lång sikt kan skapa en nationell plattform för att få ut sitt budskap och styra debatten. Det kommer att kosta pengar, det kan innebära att man måste bryta tabut mot att äga fler tidningar, men är förmodligen oundvikligt. Om nästan 50 % röstar rödgrönt är det underligt att i princip hela pressen med nationell tyngd är borgerlig.
Skaffar en effektiv strategi för att använda sociala medier och använder den sedan både för att få ut budskapet och engagera väljarbasen. Tänk Obama 2008. Detta kräver betydligt förändrade arbetssätt, eftersom de försök som gjordes 2010 oftast mynnade i ingenting (dock var borgarna värre med Tubesalacentern och Anton Abeles kampanjer som lika avskräckande som roande exempel).
Ser till att det finns en levande, ej partiorganisationsanknuten, nätrörelse kring sociala medier som kan vara en blåslampa i baken på borgarna. Alliansfritt Sverige, four more years.
Inte hakar upp för mycket av politiken kring sverigedemokraterna eller invandrings- och integrationsfrågorna. Gör förslagsvis en uppgörelse med högerregeringen som håller borta SD:s inflytande i de frågorna, ta sedan debatten med SD när de försöker föra politik men inte på ett sådant sätt att de framstår som martyrer. Det måste ständigt poängteras att det är borgarna som är huvudmotståndaren och att SD är förutsättningen för deras makt.
Diskuterar integrations- och invandringsfrågorna inom den egna rörelsen. Något är snett i den interna skolningen när det är arbetarna som är SD-väljare. Detta förutsätter att man tar diskussionen på markplan i partier, på arbetsplatser och i facket, men även formulerar den hoppingivande alternativa framtidsvisionen, vars avsaknad göder och föder högerpopulismen. Dessutom kräver det att man faktiskt inte har skygglappar när man talar om invandrings- och integrationsfrågorna.
Inte låter borgarna och de liberala medierna, utan den egna rörelsen, styra vilka taktiska eller strategiska val som den rödgröna oppositionen gör. Det var idiotiskt att hasta igenom det rödgröna samarbetet p g a att bl a Dagens Nyheter tjatade om det. Lyssna därför inte när högerpressen kommer med "goda råd" om hur vänsterpartierna ska agera.
Inte fastnar i för smala perspektiv - d v s inte formulerar en politik som är för geografiskt eller klassmässigt smal eller är insnöad på akademiska perspektiv och livsstilsfrågor som är viktiga men inte entusiasmerar fler än de redan frälsta. Valseger handlar om att bygga breda koalitioner, alltså måste man måste få med RUT-medelklassen lika väl som LO-kollektivet, queerparet på Söder eller den heteronormativa kärnfamiljen i Norrtälje.
Åstadkommer ideologisk förnyelse i de tre partierna (vilket i korthet borde innebära att S skaffar en ideologi, teknokrati räknas inte; MP hindrar från att driva för långt åt höger; samt att V inte följer den stolta partitraditionen att först blöda sig vit i ett inbördeskrig mellan två obskyra falanger, varefter den segrande sidan, efter rituella utrensningar, styr om partiet i en ideologisk riktning som få förstår och än färre bryr sig om).
Visar lite jävlar anamma och vilja att vinna - och inte väntar på ett angeläget blogginlägg några få dagar innan valdagen för att få lite eld i kampanjen.
Att man för helsefyr slutar att göra gratisreklam för regeringen genom att tala om Alliansen - och istället kallar fienden vid dess rätta namn: Högern, borgarna eller moderatregeringen.

Fixar du detta, Tomten, lovar jag att vara solidarisk varje dag fram till den 21 september 2014. Minst.

Gud hörde inte bön på Gotland

2010-09-23T19:22:00.001+02:00

En tröst i den dödsskuggans dal som är valet 2010 är att det inte gick så bra för 3/4 av regeringspartierna heller. Och eftersom den enda sanna glädjen, i väntan på monopolkapitalismens slutliga kollaps, är skadeglädjen, vill jag påminna om ett tidgare blogginlägg om hur Kristdemokraterna på Gotland bedrev valrörelse genom att låta en man i profetskägg predika avhållsamhet och förträffligheten med heterosexualitet. Nu kan konstateras att verklighetens gutar inte direkt tilltalades av händerna på täcket-retoriken, utan KD blev av med sitt mandat i Gotlands kommun.

Yngve "Profetskägget" Andersson (KD) förklarar i för lokala medier på Ön att fiaskot torde bero på att partiet "inte nått ut". Om man får drista sig till att hjälpa de gutniska kristdemokraterna till en eftervalsanalys, kan man nog snarare misstänka att problemet varit att partiet tvärtom nått ut alldeles för bra med sitt budskap.

Anonyma SD-mobbare nästa

2010-09-23T13:34:00.000+02:00

Jenny Teleman gör i Aftonbladet den alldeles korrekta analysen att ju mer den urbana, välutbildade eliten hånar, förlöjligar och avfärdar den marginaliserade småortsarbetarklass som utgör sverigedemokraternas största väljarbas, desto mer spär man på det (verkliga, inte moderatpåhittade) utanförskap som skapar lusten att missnöjesrösta från första början. Vänsterns överlägsna ironier värmer visserligen egot, men eldar samtidigt på högerpopulistbrasan.

Nu är jag den första att erkänna mig skyldig till fullskalepennalism gentemot SD. Jag använder inte ens versaler när jag skriver ut partiets namn för 17 gubbar. För rikets skull lovar jag därför bot och bättring - för att i någon liten mån bidra till att vi slipper ~~främlingsfientligt populistslödder~~ ett oklart parlamentariskt läge i Riksdagen efter nästa val.

Men då måste de sverigedemokratiska anhängarna lova att åtminstone anstränga sig lite när de trollar i folks bloggar. Att skriva kommentarer likt denna till en nykter sd-mobbare, är som att ge en MUF-förening nycklarna till barskåpet, men sedan säga åt dem att inte dricka.

Anonym sa...

idiot som har diktat ihop alla dess jävla lögner, så jävla avundsjuk bara för att du själv är mislyckad, skaffa ett liv dum jävel PS: ju fler som hatar SD ju fler kommer att rösta på dom

Tro inte på de(m)!

2010-09-19T06:13:00.000+02:00

I takt med att väljarna strömmar bort från regeringen allt eftersom sjukförsäkringsreformens konsekvenser blir allt mer uppenbara, ökar Högerns kontrapropaganda i intensitet. Som Alliansfritt Sverige och Johan Westerholm påpekar är motspinnet lika smaklöst, som desperat och fel. Huvudlinjen är just nu att borgarna hävdar att det som hänt Annica Holmquist, som dottern Emelie skrev om (den som inte är äckelmagad kan f ö läsa kommentarerna som Emelie fått från högerhåll i bloggen), bara är ett enskilt fall. Underligt nog verkar de enskilda fallen vara väldigt många. Nästan som vore det ett systemfel - nästan som att Högerregeringen medvetet skapat en sjukförsäkring som prioriterar skattesänkningar till de rika före människors hälsa, trygghet och välfärd.

Gör det dig också förbannad? Ge igen på det enklaste och mest effektiva sättet genom att välja en av de tre rödgröna riksdagspartiernas valsedlar i dagens val (har du förtidsröstat kan du rösta om, ifall det blev knas förra gången). Dessutom räddar du en kattunge.

Sanningen om Sverigedemokraterna avslöjad

2010-09-18T23:09:00.000+02:00

Alla som tyckt att det varit något underligt med Sverigedemokraterna och dess företrädare har haft rätt. SD, visar det sig nu, är inget parti, utan ett levande rollspel (eller "lajv") som pågått i 15 år. Spelledaren Jimmie Åkesson träder nu fram och erkänner att det hela är en lek, som nu varit nära att spåra ur eftersom folk börjat tro att "partiet" är på riktigt.

Idén att simulera och försöka återskapa ett otäckt litet främlingsfientligt populistparti föddes i Blekinge i mitten på 1990-talet, och spred sig sedan som en löpeld över landet med hjälp av studiecirklar inom spelförbundet Sverok och sponsring av Dressmann. Men nu efter 15 år, otaliga spelmöten och över 10 000 deltagare är det dags att lägga av. Åkesson och de andra i spelgruppen vill sluta medan de är på topp.

Och ärligt talat. Nu när man vet om hemligheten märks det att kärntruppen i SD-lajvet börjat bli lite trötta och kanske växt ifrån det här med rollspel. De sista utspelen från "SD" har ju faktiskt varit lite för orealistiska för att vara riktigt trovärdiga. Som det här med den sverigedemokratiske Malmö-politiker som ristade ett hakkors i sin egen panna, för att kunna vinna billiga politiska poäng genom att skylla på invandrare. Känns väldigt Tarantino så här i efterhand.

Eller ta Levi Klausen - vem hittade på en rollperson som skulle spela partiets förstenamn i Filipstad med ett sådant namn, och som dessutom ska vara en gammal nazist iklädd en sydstatsflaggekeps. Hur realistiskt är det egentligen? Och som han spelar över sedan - se bara nedan:

Nej, det är väl bara att tacka SD-lajvarna för en bra show och önska dem lycka till i sina riktiga karriärer. Och särskilt då till initiativtagaren Jimmie - där jag hoppas allt går bra för dig, Fatima och barnet i framtiden.

Det slutgiltiga argumentet för att rösta bort regeringen

2010-09-18T11:21:00.000+02:00

För Folkpartiets utbildningspolitik bevare oss milde herre gud

2010-09-17T22:53:00.001+02:00

Det visar sig nu att ett av flaggskeppen i Folkpartiets utbildningspolitik föga förvånande totalkollapsat. Lärlingsutbildningarna* visar sig efter ett genomfört pilotprojekt leda till fyra gånger så stora avhopp som en reguljär gymnasieutbildning. Problemet verkar till stor del vara att programmen inte ger högskolebehörighet - vilket ironiskt nog är exakt det som regeringens store pedagogikguru major Alfred E Björklund framhållit som alla sina retro-reformers stora fördel (med frekventa uttalanden om att alla inte vill bli akademiker).

Men kanske kan Folkpartiet något om högskolepolitik, undrar då vän av ordning. Nähä, inte det heller...

* Inte att förväxla med ett annat kärt FP-krav om lärlingslön, vilket inte har något med utbildning att göra utan är ett sätt att ge ungdomar slavlöner.

Och medan halta, lytta och döende piskas ut i arbete...

2010-09-17T17:51:00.001+02:00

... betalar vi fullt friska för att sitta hemma med sina barn. Det är såklart vårdnadsbidraget jag syftar på - den anomali i den annars benhårda borgerliga(slav)arbetslinjen, som blottlägger det ideologiska hyckleriet bakom regeringens retoriska dimslöjor. För varför finns det för skäl att betala föräldrar i sina bästa år att vara hemma , när alla andra i alla andra fall ska jobbajobbajobba oavsett förmåga tills kroppen bokstavligen tar slut?

Svaret är såklart att det inte finns någon rationell orsak till vårdnadsbidragets existens, vilket en rapport från Arbetarrörelsens ekonomiska råd tydligt visar på. Vårdnadsbidraget är en förlustaffär - för individen, för samhällsekonomin och för jämställdheten. Ansvarig minister Göran Hägglund (KD) försökte i en debattartikel gå till försvar för vårdnadsbidraget, men det gick väl sådär. När argumenten tröt, vilket de gjorde väldigt fort, anklagade han i stället S i svepande ordalag och på oklara grunder för att vara mot valfrihet.. Eller som Claes Borgström, Dany Kessel och Simon Vinge (S) konstaterar i en slutreplik på debatten med Hägglund - det är obegripligt "hur man tycker att [valfriheten] ökar för att man inför ett bidrag som gör kvinnor mer beroende av sina män."

Kejsar Fredrik är lika svarslös som naken

2010-09-17T15:16:00.001+02:00

Fredrik Reinfeldt vill inte svara på frågor om fallet Annica Holmquist (vars fall dottern Emelie bloggat om). Tro fan det, ministerstyre eller ej finns det inget han kan säga när den smutsiga verkligheten solkar ner den Potemkin-kuliss borgarna försökt bygga.upp för att dölja sin politik. För inte går det att försvara reformer som tvingar cancersjuka att ta sms-lån, samtidigt som den enda lindring Moderaterna kan erbjuda är förslag om privata sjukförsäkringar á là USA (före Obama).

Moderaternas valaffischer frågar vem jag vill ha som statsminister på måndag. Jag trodde Moderaterna var så pass konstitutionellt belästa att de visste att oavsett vad jag än vill så kommer Fredrik Reinfeldt att vara regeringschef nästa vecka. Men efter Riksdagens högtidliga öppnande i oktober kommer förhoppningsvis både landet och vi medborgare att slippa den rent bibliska plåga som kallas borgerligt ledd regering.

Du glömde sno en slogan, Reinfeldt

2010-09-17T14:31:00.001+02:00

Sanningen om Högerns brutala systemskifte börjar i dess sista skälvande minut slå igenom med full kraft i valrörelsen. Skattesänkningarna för de rika och friska betalas av de gamla, sjuka och lågpresterande, och priset mäts inte bara i pengar utan i mänskligt lidande.

Emelie Holmquists rysningsframkallande blogginlägg (som fått ett omfattande genomslag såväl i traditionella som i sociala medier och nätverk) är långt ifrån det enda exemplet. Runt om i landet finns mängder av exempel på hur sjukförsäkringsslakten slår mot individer som är så långt från den nidbild av den late bidragsfuskaren som Högerns företrädare och propagandamaskin försöker mana fram. Människor som hela livet gjort rätt för sig men som nu utan egen förskyllan drabbas av de regler som de borgerliga politikerna villigt röstat fram. Borgerliga politiker som i det längsta försökt undvika att ta ansvar, t ex genom att skylla ifrån sig på utförande myndigheter, eller i det längsta undvika att ta en debatt de inte kan vinna (när såg någon förresten Cristina Husmark Pehrsson i levande livet sist - har någon letat i Nybroviken?). Konsekvenserna av den förda politiken går dock inte att dölja längre, och är så uppenbart motbjudande att t o m moderata partimedlemmar fått nog.

Så Fredrik Reinfeldt, nu när du hela valrörelsen konsekvent försökt stjäla arbetarrörelsens värdeord för att sedan tömma dem på innehåll, är det inte ett annat av arbetarrörelsens gamla slogans du ska ta till för att försöka försvara din orättvisa, omänskliga, orättfärdiga och ohållbara politik? För när du ser vilket systemskifte du åstadkommit under fyra år vid makten måste du ju verkligen vara "stolt, men inte nöjd".

Man behöver inte anklaga SD för att vara smygfascister...

2010-09-17T08:48:00.000+02:00

... när de löser bevisföringen så bra på egen hand. Expo har exempelvis haft en artikelserie inför valet som klätt av flera av SD:s kandidater ända in på bara brunskjortan.

Någon sorts rekord slår nog dock, som lokala medier och Jonas Sjöstedt rapporterar, andranamnet på sverigedemokraternas lista i Umeå, Mikael Storm. Storm stödjer på sin Facebook-sida en kampanj för att frige den tjeckiske nynazisten Patrik Vondrak. Kampanjen är grundad i den svenska vit makt-rörelsen, kring grupper som Info 14 och Göteborgs Fria Nationalister.

Fallet borde alltså vara solklart, Storm är inte bara minaretfobiker utan idkar även intimt politiskt umgänge med nynazistiska element. Alltså borde sverigdemokraterna, som med en dåres envishet upprepar att de vare sig är rasister, främlingsfientliga eller nazister, omedelbart stämma i bäcken och agera mot Storm. I det läget uttalar sig toppkandidaten på kommunlistan, Henrik Agerhäll, på följande sätt om att partiets andranamn i kommunen till synes har samröre med nynazister:

– Vi Sverigedemokrater vill ha minskad invandring precis som andra grupper, det är väl inte så mycket att säga om det.

Ytterligare kommentar torde vara överflödig...

Av barn och Fagerstabor får man höra sanningen

2010-09-16T15:45:00.000+02:00

För andra gången på en dag får jag erkänna min oförmåga som debattör. Först var det Emelie som, i sitt blogginlägg om sin mamma, skrev de ord som jag själv misslyckats att formulera kring den indignation, skam och ångest Högerns välfärdsslakt framkallar.

Nu, lite senare samma dag, hittar jag hos Jonas Sjöstedt en text från Fagerstas vänsterpartistiske kommunalråd, Stig Henriksson, som på ett långt elegantare sätt än vad jag, eller egentligen någon annan i denna oväsentligheternas valrörelse, förmått göra, sammanfattar vad valet egentligen handlar om och vad som står på spel. Henrikssons text förtjänas att citeras i sin helhet, kommentarer är överflödiga:

Ojämlikhet kan allvarligt skada dig själv, dina barn och landet du bor i” är en fyndigt uttryckt sammanfattning av vad detta val betyder och layouten som ska påminna om varningstexten på ett cigarettpaket förstärker budskapet.

Man kan ha många åsikter om de röd-grönas politik och tydligen än mer om dess företrädare och normalt brukar jag nöja mig med att diskutera de egna förslagen och konsekvenserna av dem.

Men jag tror det kan vara bra att någon gång tillåta sig en annan approach så håll till godo. Eller låt bli.

Vi lever trots allt i ett land där 100.000-tals ungdomar går utan arbete, utan bostad och kanske snart också utan hopp. Där betygen sjunker i en skola vars stora problem varken är kepsar eller burkor. Där de stora systemförändringarna inom sjukförsäkringssystemet fått omänskliga konsekvenser för många. Där 500.000 personer lämnat a-kassan när den skulle behövts som mest. Där en orättvis pensionärsskatt föder ett lågintensivt uppror bland de äldre som därutöver ska oroa sig för bristande resurser i t ex demensvården.

Allt medan våra gemensamma tillgångar reas eller tom skänks bort. Men många äldre är lika bekymrade över sina barnsbarns mörknande framtid som att de yngre funderar om farmor har det bra. Det är den ömsesidiga omsorgen som bygger samhällen. Jag tror på en politik som hänger ihop och som då också håller ihop.

Jag tror inte alls de politiska meningsmotståndarna om att man medvetet vill försämra det land vi delar, men det kan inte desto mindre bli resultatet vare sig den onda viljan skulle finnas eller inte.

Det är i valen mellan olika åtgärder som i sin tur styrs av synen på det som bara är viktigt och det som är mycket viktigt, som effekter kan uppstå. Eller när allmänna dogmer tros kunna appliceras lite överallt utan närmare analys över de konkreta förutsättningarna. ”Konkurrens är bra, därför avskaffas bilprovningsmonopolet. Jo, vi inser att det blir dyrare för konsumenterna och att glesbygdsservicen hotas, men konkurrens är ändå bra på något sätt.”

Det kan låta käckt att sälja ut våra gemensamma tillgångar till högstbjudande. Märkligt verkar det lika ofta vara andra stater som köper in sig när vår säljer som det är kvartalsinriktade pesnionsstiftelseförvaltare långt borta eller som med friskolor och sjukvård; riskkapitalbolag som flyr alla skatter på sina vinster – byggda på våra skattepengar! – genom att placera sitt säte på Caymanöarna eller andra sk skatteparadis. Paradis för vem kan man undra?

Men tidigare fanns ett uttryckligt förbud mot att hantera vår gemensamma förmögenhet på detta sättet. Så långt tillbaka som 1862 års kommunala lagstiftning kan man hitta den vackra formuleringen: ”En generation har inte rätt att förbruka vad föregående generation hopbragt till sina efterkommandes gagn”.

Jag ser ett Sverige som allt mer glider isär. Mellan de som har och de som inte har. De som upplever sig vara på den säkra sidan med arbete och boende och de som saknar ett jobb eller inte kan få en bostad. Eller rent av saknar bägge dessa grundstenar för att bygga ett värdigt och fritt liv. Mellan de som, likt de flesta av oss, inte vill tro sig bli sjuka, gamla eller kanske ens dö och de som nått en eller två av dessa närmast oundvikliga stationer på livsvägen.

Jo, klyftorna växer också regionalt, etniskt, utbildningsmässigt när en stor del av landet lever i en annan verklighet än de få lycksalighetens öar i tillväxtområdena som styr debatten. När allt fler med svårstavade efternamn trängs ihop allt mer i segregerade bostadsområden, i de allt mer segregerade skolorna och de allt mer segregerade liven. När det i valfrihetens tid blivit så att valet av rätt föräldrar är det mest livsavgörande.

Nej, jag tror inte en absolut likhet är vare sig möjlig eller önskvärd. Men hyggligt lika villkor gör enligt alla undersökningar tillvaron bättre och tryggare även för dem på solsidan. Rimligt goda livschanser för alla barn ger en bättre och säkrare tillvaro för alla.

Men vårt nuvarande problem är inte en för långt gången utjämning. Vårt bekymmer är motsatsen.

Var åttonde barn lever idag i fattigdom. Det är ett problem som bara vuxit de senaste åren. Och landet, kommunerna och stadsdelarna glider isär. 1991 var andelen fattiga barn i Rosengård, Malmö sju gånger fler än i det välmående Torslanda, Göteborg. Nu är det mer än nitton gånger fler.

VD-lönerna var år 1950 drygt 25 gånger högre än industriarbetarlönen. Den skillnaden minskade fram till 1980 och var då ”bara” 10 gånger högre. Tjugo år senare var skillnaden 50 gånger. Idag?

En kritiker av välfärdsstaten menade på att anhängarna hade som mantra ”alltid mera, aldrig nog”. Men när får de rika nog?

Nej, jag tror inte något parti vill detta land och dess invånare illa. Men oavsett den goda viljan så är konsekvenserna mycket dåliga av att, av aldrig så goda skäl, låta klyftorna växa till gap som vi inte längre kan överbrygga.

Till slut kanske det kan reduceras till just detta. Vem vill du ska jubla på valdagen? Vem ska vara fylld av hopp? De redan mätta? De som verkar tycka att Bergspredikan ska ge vika för den sk Lukasprincipen. Det vill säga Lukasevangeliet 8:18. ”Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han menar sig hava.”

Eller ska det vara så att det, trots alla våra brister och tillkortakommanden, att de är de mest betungade som efter valdagen kan säga att ”kanske, kanske…”?

Låt inte det bästa bli det godas fiende F!

2010-09-16T14:58:00.000+02:00

Tyvärr. Hur mycket man än kan sympatisera med åsikterna, är likväl en röst på Feministiskt initiativ en röst på fyra år till av kristdemokratisk familjefundamentalism och nödtorftigt förklädd homofobi; fyra ytterligare år av ofinansierade skattesänkningar för de rika på de fattigas bekostnad: fyra år av utförsäkringar där svårt sjuka drivs till socialen, kronofogden eller döden: och sannolikt fyra år med sverigedemokraterna som regeringsunderlag.

Valet är nu så jämnt att varje potentiellt rödgrön röst som läggs på F!, som inte har en chans att komma över fyraprocentsspärren, i praktiken är en röst för bibehållen borgerlig riksdagsmajoritet. Därför instämmer jag i Kristina Persdotters vädjan till Gudrun Schyman i Rebella och Expressen, och Ulf Bjerelds förhoppning på sin blogg, att F!:s rödgrönt lutande väljare faktiskt röstar på något av de rödgröna partier som kan komma in i Riksdagen. Visserligen är en röst på Feministiskt initiativ en markering mot marginaliseringen av de feministiska frågorna i dagspolitiken, men det är en markering som kostar fyra garanterat förlorade år för jämställdheten, jämlikheten och byggandet av det goda samhället.

Men stupstocken kom borgarna minsann ihåg att införa

2010-09-16T10:59:00.000+02:00

Många tidningar återger följande nyhet från TT som är talande för Högerregeringens prioriteringar i välfärdspolitiken:

Förändringarna av sjukförsäkringen är en av de mest kritiserade av regeringens reformer. Tidsgränser har införts och ersättningar har sänkts.

Men vallöftet att lagstifta om rätten till rehabilitering och ett ytterligare löfte om att Försäkringskassan skulle genomföra en personlig rehabiliteringsutredning inom fyra veckor har inte blivit av.

Nu är det i stället de rödgröna som har tagit över löftet om utredning inom fyra veckor hos F-kassan.

Tur att de borgerliga åtminstone kom ihåg att införa en ordentlig stupstock för att piska svårt sjuka ut i arbete. Man kan ju inte ha en Högerregering som inte ingjuter skräck i medborgarna.

Tänker KD?

2010-09-16T09:58:00.000+02:00

Nej, bilden ovan är inte fejkad. Det är en lika genuin som galen kristdemokratisk kampanj för att mota sverigedemokraterna i grind. Att man samtidigt förstärker fördomarna mot invandrare, och bekräftar fördomarna om KD som ett parti för folk som ska veta sin plats i livet, verkar inte bekomma dem alls. Så för ovanlighetens skull håller jag inte med Alliansfritt Sverige - frågan är inte hur, utan om, KD tänker.

Det ultimata argumentet till att rösta bort borgarregimen

2010-09-16T09:03:00.000+02:00

Man kan gorma åt dem, man kan skrika på dem, man kan argumentera sönder dem, man kan håna och förlöjliga dem, man kan uppdatera sin Facebook-status mot dem, man kan göra en hjälteinsats, som Alliansfritt Sverige, för att stoppa dem; men det ultimata argumentet för att rösta bort Högerregimen på söndag står till syvende og sidst ändå verkligheten för. Den verklighet av ett kallt, hårt och egoistiskt Sverige som fyra års fullt medveten borgerlig slakt på välfärdssamhället skapat.

Så om du, eller någon som du har minsta relation till, känt den minsta dragning till att rösta på de borgerliga, läs då för h-e Emelies blogginlägg om hur Högerns utförsäkringspolitik utsätter hennes svårt sjuka mamma för offentligt organiserad misshandel. Eller som hon sammanfattar:

Detta är en fars. Alla vet det. Men inget kan vi göra åt det. Oavsett vad de hittar på är det skattekronor som bekostar detta. Det gör det samma om det är sjukersättning, aktivitetsersättning eller försörjningsstöd. Kan man inte låta människor vara ifred? Vem har vunnit något på att en människa hur brutits ned? De borgerliga politikerna talar gärna om incitament för att arbeta, men vilka incitament har min mor? Ska det vara så svårt att acceptera att vissa människor inte kan bidra lika mycket som alla andra? Dessutom har hon slitit som ett djur i över trettio år, gått till jobbet varenda dag. Kunde inte det räcka? Har hon inte bidragit nog? Om inte sjukersättningen är till för min mor, vem är den då till för?

Det är som skojfriska personer säger, enda giltiga skälet till frånvaro är egen begravning. Det är vad Alliansen säger också. Men de skojar inte.

Detta är Sverige 2010, under borgerligt styre. För mig är inte detta vilket val som helst. Det handlar inte om abstrakta plånboksfrågor eller ens rena ideologiska ståndpunkter egentligen. Det handlar om en människa och hennes rätt till värdighet.

Allt detta, ska vi komma ihåg, för att regeringen ska få råd att sänka skatten för de arbetande med några hundralappar, och skatten för de rika med en massa blodbesudlade hundralappar mer. Kan man i ljuset av det fortfarande rösta på de borgerliga på söndag saknar man fullständigt både hjärta och empatisk förmåga.

Högerns låglönepolitik är en fara för Sverige (och för dig)

2010-09-15T15:53:00.000+02:00

LO-ekonomen Thomas Carlén gästbloggar på Storstad om sänkta löner som den outtalade förutsättningen för borgarnas arbetsmarknadspolitik. Inlägget är alldeles utmärkt och behöver egentligen inte kommenteras med mer än en uppmaning om att läsa den.

Dock vill jag särskilt framhålla den poäng Carlén gör genom att peka på de makroekonomiska riskerna med borgarnas ekonomiska systemskifte. En faktor som i allmänhet glöms bort i en valrörelse som, i den mån den handlar om någonting alls, mest berör hundralappar och den övre medelklassens bekvämlighet. Högerns politik med sänkta löner och satsning på lågproduktiva tjänstejobb (tillsammans med, skulle jag vilja tillägga, minskade utbildningsambitioner och minskad humankapitaltillväxt samt slösaktiga satsningar på en ineffektiv hemtjänstesektor i form av RUT och vårdnadsbidrag) är enligt Carlén ett hot mot samhällsekonomin och den svenska konkurrenskraften. Den ensidiga satsningen på att öka det kvantitativa utbudet av arbetskraft, leder inte bara till ökade klyftor, minskad social rörlighet och en omänsklig välfärdspolitik, det slår även mot produktivitetstillväxten och blir ett hinder för strukturomvandlingen. Eller med andra ord; borgarnas politik förstör förutsättningarna för den unika tillväxt som under hundra år förvandlade Sverige från Europas fattighus till ett av världens rikaste länder.

Thomas Carlén fångar därför elegant den verkliga essensen i det val du står inför den 19 september, medborgare:

Den skiljelinje som finns i dagens jobbpolitik har mycket stor betydelse för hur svensk arbetsmarknad och produktivitet ska utvecklas på sikt. Men om detta talar de borgerliga politikerna tyst om, och orsaken är tämligen klar. Regeringspartiernas väg är nämligen ojämn, smal och osäker för många – men den ger en ny och lönsam gräddfil för några få.

Björklundsconi

2010-09-15T10:49:00.000+02:00

OK att Högern totalt vunnit mediematchen, både vad gäller pengar, genomslag och redaktionell makt. OK att man kommer göra allt för att vingklippa public service om den borgerliga regimen får sitta kvar. Men måste man vara så klumpigt övertydliga när man försöker utöva politisk mediestyrning som Folkpartiet, vilka krävde att Uppdrag Gransknings avsnitt den 15 september skulle klippas om för att bättre passa högerregeringens valkampanj? Vad är nästa steg i försöken att undvika kritisk granskning och diskussion av den egna politiken - ska Jan Björklund månne börja dra fräckisar och Hitler-skämt istället för att valtala?

[Programmet om avarterna med den privatiserade skolan verkar för övrigt intressant - ett reportage som får privata skolprofitörer att ropa "kommunist" redan innan det sänts måste bara ses.]

Highway to Hägglund

2010-09-14T16:19:00.000+02:00

Jag trodde inte det var möjligt, men Joakim Hörsing har faktiskt satt fingret på att ett av problemen med Göran Hägglunds gärning är att han är för lite kristen. Det låter helt bisarrt, givet partiets frimicklarsolkiga politiska gärning, och misslyckade försök att vara Högerns good cop; men den som förstått historien om den barmhärtige samariten (Luk. 10:25-37) skulle omöjligt kunna stå bakom en politik som går ut på att öka klyftorna, försämra för de svagaste i samhället, utförsäkra sjuka in till socialbidrag eller hänvisa dödssjuka och gravt handikappade till Arbetsförmedlingen.

Möjligen kan KD:s stöd till Högerns välfärdsslakt förklaras av att Göran Hägglund tror att sjukvården borde ersättas av helbrägdagörelse och att döden ändå bara är första steget på den rättroendes eviga chartersemester i himmelriket. Min begränsade teologiska kunskap till trots, vågar jag mig dock på en gissning att ifall Hägglund, snarare än jag själv, har rätt i fråga om hur livet efter detta gestaltar sig, så är det nog bäst att vi båda klär oss i asbestkalsonger på Domens dag.

Centern fullbordar kärnkraftssveket

2010-09-14T15:30:00.000+02:00

Svenska Naturskyddsföreningen redovisar idag en undersökning där man tillfrågat riksdagsledamöterna om deras syn på svensk uranbrytning. Föga förvånande för den som följt vårens och sommarens pinsamma Center-krumbukter i energipolitiken, visar det sig att, trots löftena från valet 2006, så är två av tre av Centerpartiets riksdagsledamöter mot ett förbud för svensk uranbrytning. Två av tre centerpartistiska riksdagsledamöter vill alltså öppna för en gruvbrytning som innebär stora risker för natur och miljö, enorma irreparabla ingrepp i den fysiska miljön och som bidrar till ökad risk, ett avfallsproblem som kommer ta tusentals år att hantera samt kärnvapenspridning (d v s det som Den Käre Ledaren Reinfeldt häromsistens framhävde som det största utrikespolitiska problemet).

Att manegen därmed borde vara krattad för en storskalig svensk uranbrytning borde härmed stå klart. Detta med tanke på 1) den ökade mängden prospekteringstillstånd efter uran på svensk mark; 2) att Centerpartiets storebröder i borgarfamiljen M och FP är för uranbrytnng; samt 3) efterfrågan på uran kommer öka i samma takt som den svenska kärnkraftproduktionen som en följd av borgarnas energiuppgörelse. Ett tecken så gott som något är väl att Centerpartiet i smyg ändrat sitt valmanifest för att bl a få till vagare skrivningar om den kommunala vetorätten kring uranbrytningen

Undrar hur Maud tänker försöka bortförklara det här svikna vallöftet? Kanske kommer man hävda att Centern var emot uranbrytning 2006, men det var inget skarpt förslag utan en reformambition? Eller så menar hon, precis som när man tog bort förbudet mot expansionen av kärnkraften, att bara för att man tillåter någonting kommer det inte hända, åtminstone tills någon frågar Jan Björklund. Eller så säger hon för en gång skull som det är: Centerpartiet sviker både sina väljare, sin själ och kommande generationer - för att med ett dagtingat samvete få sitta vid maktens köttgrytor i Rosenbad.

Fundamentalister i alla länder, förenen eder!

2010-09-13T10:44:00.000+02:00

Alliansfritt Sverige uppmärksammar att Tuve Skånberg (KD), tvåa på partiets lista till Riksdagen i norra och östra Skåne, skrivit en debattartikel där han kräver "blasfemiförbud". Motivet till att han vill ha ett förbud mot hädelse är incidenten kring den galna pingstpastor i Florida som ville ha bokbål med Koranen den 11 september, vilket enligt Skånberg hotade leda till "religionskrig".

Skånbergs argumentation för att återinföra förbudet att häda (som togs bort 1970 i Sverige) är lika förvirrad som en sverigedemokratisk budget. Han hävdar å ena sidan att yttrande- och tryckfriheten är omistlig; men poängterar å andra sidan i stycket efter att det behövs skydd mot hets och uppvigling när det gäller religion speciellt som "västliga sekulariserade medier" inte kan hantera frågor om hets och respekt för religion. Vilket dels kan tyckas vara en aning självmotsägande, samtidigt som han praktiskt nog glömmer bort att religionsfriheten också innebär frihet från religion. Sedan tycker Skånberg att den irländska lagen mot hädelse från ifjol är problematisk (vilket är vettigt eftersom det är en lag som kan leda till €25 000 i böter på synnerligen tveksamma grunder); men vill istället införa en trosfridsparagraf som den i Norge, vilken kan leda till fängelse för förövaren.

Att Kristdemokraterna har en, ironiskt nog, rätt relativistisk syn på det här med yttrandefrihet har märkts i valrörelsen. Men Skånbergs uttalande är inte bara problematiskt för att det visar på hur KD, trots upprepade påståenden om motsatsen, har problem med att hålla isär politik och religion. Det är dessutom en öppen fråga hur Skånbergs påstådda värn om muslimer som religiös minoritet passar ihop med hans uttalade ambition att ge kristendomen en särställning t ex i skolan? Och hur hanterar man den uppenbara ideologiska sprickan i partiet när en annan kristdemokratisk toppkandidat till Riksdagen, Annelie Enochson i Göteborg, enligt Västnytt gjort tvärtom och länkat till islamofober på sin blogg?

I denna interna KD-strid verkar dock Tuve Skånbergs linje, för en utomstående, mer fruktbar. Representerar man ett parti som består av religiösa minoriteter som inte har någon naturlig plats i ett modernt sekulariserat samhälle, är det smartast att både kräva lagskydd för sin egen extremposition, och samtidigt söka allianser med andra grupperingar som är i samma läge. Själv yrkar jag inte på ett förbud mot Skånberg, men hoppas att minst 96,1 % av de röstande på söndag markerar att yttrande- och religionsfriheten är så pass viktig att de väljer ett annat parti.

Allt du skulle vilja veta om klassamhället, men Moderaterna inte vill att du frågar om

2010-09-10T14:44:00.000+02:00

Varje dag möts jag av valaffischer som är ett spott i ansiktet på mina föräldrar och far- och morföräldrar, vars åratal av mödosamt slit inom och mot klassamhället möjliggjort att deras barn och barnbarn kunnat göra en klassresa in i den ängsliga medelklassens kohorter. Bara för den gamla klassfienden i Högern nu plötsligt framställer sig som ett arbetarparti, som tar åt sig äran över arbetarrörelsens framkämpade reformer som t ex semesterlagstiftningen.

Åsa Linderborg beskriver i Aftonbladet hur Moderaterna usurperade klassbegreppet från socialdemokratin, och på samma gång tömde det på innehåll. Av arbetarklassen har blivit den jobbande klassen, som om det inte vore någon skillnad mellan undersköterskan och den verkställande direktören, trappstädaren eller fondmäklaren. Eller som om att det inte fanns en alienationsprocess i arbetet, tydligast manifesterat i det gravt klasscementerande RUT-avdraget, där överklassens livskvalitet köps på bekostnad av den hushållsnära tjänstens dito.

Att det kan bli så här är i mångt och mycket socialdemokratins eget fel. Eftersom den klassiska arbetarklassen, som den såg ut förut med grovarbetande män med svällande, svettiga och smutsiga muskler, försvunnit tack vare ekonomisk strukturomvandling och socialdemokratins välfärdsbygge, verkar man fått för sig att alla plötsligt tillhör medelklassen. Ingen jobbar nästan i industrin längre och alla äger aktier, så vad finns det då att kämpa emot; verkar resonemanget gå inom en arbetarrörelse som blivit närsynt i sitt eget akademiska medelklass- och innanför tullarna-perspektiv. På något sätt lyckas man förlora fokus både på vilka man kämpar för och vilka man kämpar emot, med konsekvensen att SAP ängsligt jagar en undflyende medelklass samtidigt som M tar över det begrepp (men inte den politik) som motiverar socialdemokratins existens.

Kanske är det för sent för den breda vänstern att i detta val att börja tala om klass, och styra undan debatten från det förrädiska jobberiet. Men socialdemokratin måste för framtiden förstå att de måste tala klass och behovet av att bygga breda koalitioner av medborgare som vill ha det goda samhället, och som förlorar på en politik som bygger på egoism och liberalt marknadstyranni. För en person som bara är förbannad kan lika gärna rösta på ett populistiskt alternativ som SD, medan en person som förstår varför hon är förbannad, röstar på ett parti som motverkar klassorättvisorna och bygger ett bättre samhälle för alla.

Kan någon se skillnaden mellan KD och SD?

2010-09-10T13:24:00.000+02:00

Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund hakar på trenden med att försöka vinna valet genom att skrämmas med kommunistspöket. Till Aftonbladet säger han att han omöjligt kan välja mellan att samarbeta mellan sverigedemokraterna och Vänsterpartiet eftersom båda står för "en människosyn och demokratisyn" som han inte kan förlika sig med, eftersom de omfattar en "kollektivistisk människosyn där människor ses som precis likadana. Det leder till en uniform politik där man inte lämnar utrymme för individuella skillnader".

Ingen behöver vara förvånad över detta. Tecknen på att Högern vill bedriva smutskastningskampanj snarare än att tala om (sin egen misslyckade) politik har varit uppenbara länge. Alltihop är uppenbart en välregisserad fälla för att slösa bort ytterligare en dags medieutrymme med att diskutera utspel och oväsentligheter, istället för politik och bristen på borgerligt ansvarstagande.

Jämförelsen är självklart orimlig. SD handlar om ytterst konkret dagsaktuell främlingsfientlighet (samt en hel del illa förklädd brun ideologi); medan Vänsterpartiet visserligen (precis som Centerpartiet och Moderaterna) har en hel del trist historiskt bagage, men så vitt jag vet vare sig bedrivit tvångskollektivisering, deporteringar, erövringskrig, nukleär kapprustning eller utrensningar av klassfiender sedan partiets grundande 1917.

Så egentligen bör man bara ignorera Hägglunds kräkframkallande provokation. Hade KD-ledaren menat allvar, istället för att hyckla så att man skäms för att vara uppväxt en kulturkrets som bygger på kristen etik, så hade, som Alliansfritt Sverige redovisar, inte Kristdemokraterna undertecknat en mängd gemensamma motioner med Vänsterpartiet under mandatperioden.

Fast när man ändå är i bojkottartagen så är det kanske V som ska säga upp bekantskapen med KD. För, som Johan Westerholm konstaterar, att om det är det något parti som har problem med människosyn, demokratisyn, kollektivism och att behandla folk som individer är Kristdemokraterna själva, med en politik som går ut på bl a:

- Inskränkningar i yttrandefriheten

- Inskränkningar i homosexuellas rättigheter (och ett envist motstånd mot samkönade äktenskap)

- Hemmafruns återupprättande genom vårdnadsbdrag och sambeskattning

- Segregationens bibehållande genom vårdnadsbidrag och sambeskattning

- Användandet av förståndshandikappade som valarbetare

- Samt en hel del av abortmotstånd, murken sexualsyn, moralpanik och samverkan med Livets Ord och andra mörkersekter.

Mer om regeringens undermåliga järnvägspolitik

2010-09-10T11:45:00.000+02:00

Att regeringen administrerar järnvägsinfrastrukturen genom en kombination av fromma nyliberala förhoppningar, teoretiska räkneövningar och att skylla på sossarna, har framkommit med önskvärd tydlighet. Men att det inte hjälper mot järnvägens accelererande förfall kommer dagligen vittnesbörd om.

I Aftonbladet skriver Mikael Nyberg om det stora tågrånet. Men det är inte maskerade rånare som är i farten; utan det är fullt kända kostym- och dräktklädda politiker som genom avregleringar och privatiseringar både fördyrar trafiken för de resande, sliter ut personalen på järnvägen och förstör gjorda investeringar genom att inte satsa på nödvändigt underhåll av vare sig banor eller rullande materiel. Sverige är i Europa-botten på banunderhåll, samtidigt som regeringen är mer intresserad av motorvägsbyggen förbi Stockholm. Allt medan och underhållspersonal ersätts av tjänstemän som krävs för att administrera det alltmer oöverskådliga och svårstyrda privata systemet. Det är skrämmande läsning, som ger alla som tänkt nyttja i spårtrafiken i vinter (eller nästa varma sommardag) kalla kårar (alternativt värmeslag).

Björn Elmbrant undrar i Dagens Arena när den stora tågolyckan kommer. I Storbritannien stoppades inte privatiseringsexperimentet förrän den stora tågoolyckan i Hatfield (fyra döda mer än 70 skadade, många svårt) år 2000 förde frågan om säkerhetsansvaret och det bristande underhållet i de privatiserade järnvägarna upp på dagordningen. Men för den svenska regeringen verkar vare sig den brittiska återregleringen, eller den snöpliga åternationaliseringen av järnvägarna i Nya Zeeland som tvingades fram av det kaos och monopolmissbruk som privatiseringen medförde där, ha inträffat. I vilket fall som helst låtsas man inte om det.

I Dagens Nyheter dömer SJ-profilen och lokföraren Arne Spennar (känd från frågespalten i SJ-tidningen Kupé) ut både järnvägsunderhållet och den svenska järnvägspolitiken i stort, som han liknar med ett dåligt organiserat upplopp. Åtgärderna som föreslås för att motverka förseningarna lika symboliska som ineffektiva. Böter för förseningar kan t ex inte leda till några effekter, eftersom problemet beror på kapacitetsbristen och det usla underhållet som gör att tågen fastnar i köer. Avregleringar löser ingenting, förutsatt att man inte uppfinner ett sätt för tåg att flyga på de fullbelagda spåren. Och banorna är i så dåligt skick att de redan uselt underhållna tågen skakar sönder. På det hela taget är det en dyster bild av ett järnvägssystem i bananrepublikklass som målas upp.

Valet i höst är tydligt. Antingen fortsätter vi kaoskonduktör Torstenssons linje - med ett enormt nationalekonomiskt slöseri där investeringar i järnvägsinfrastruktur får förfalla och trafiken fungera uselt, p g a att ideologiska prioriteringar snarare än samhällsekonomi och allmännytta styr infrastrukturpolitiken. Eller så gör vi tvärtom. Än så länge är valet ditt. Efter nästa privatiseringsvåg kan det vara försent.

Reinfeldt flirtar med de högerkristna

2010-09-10T09:57:00.000+02:00

Jag kan omöjligt bestämma mig för vad som är underligast med detta radioinslag med Fredrik Reinfeldt. Antingen är det att han nämner den viktigaste världspolitiska frågan som "kärnvapenspridningen". Eller så är det att han tar sig tid i valrörelsen att intervjuas av en kristen radiostation med kopplingar till den amerikanska konservativt högerkristna rörelsen (genom samarbete med National Religious Broadcasters, som inte direkt är kända för sin vidsynthet eller liberala inställning till religion).

Visserligen förstår jag att Reinfeldt inte kan prata om de akuta utrikespolitiska frågorna, som klimat , energiomställning eller Afghanistan, eftersom Högern gör allt för att valet ska handla om allt annat än väsentligheter. Men varför försöker han stjäla röster från KD? Har han månne dömt ut Göran Hägglunds chanser att klara sitt parti in i Riksdagen?

Det gröna kosackvalet

2010-09-09T10:36:00.001+02:00

Centerpartiets panikplan för att klamra sig fast i Riksdagen är lättläst som en pekbok skriven av Karl Rove. Först ska partiet blankt vägra att regera med "kommunister" (medan det tydligen är acceptabelt för C att regera med passivt stöd av främlingsfientliga i en brunblå kompott); för att sedan skrämma över Miljöpartiets väljare till sig själva genom att hota med kommunismens spöke, exempelvis med affischer riktade till den som är "Miljövän men inte socialist".

Fast med tanke på partiets pinsamt usla resultat efter fyra år som innehavare av miljötaburetten är det nog mer passande att uppmana någon som tillhör följande kategorier väljare att rösta på Centern:

"Miljövän men inte kärnkraftsmotståndare"

"Miljö- men inte djurvän"

"Miljövän men inte klimatorolig"

"Miljövän men inte kollektivtrafikresenär"

"Miljövän men inte rädd för lite kemikalier"

"Miljövän men inte så mycket att det blir dyrt eller besvärligt"

Lycka till i kampanjen, Centervänner!

Varje moderatadministrerad skattekrona är en stöld från medborgarna

2010-09-08T16:46:00.000+02:00

Marika Lindgren Åsbrink fortsätter i bloggen Storstad sin utmärkta serie inlägg om det obegripliga i varför Högern omges med en aura av ekonomisk trovärdighet. Nu senast sätter hon luppen på den lika ineffektiva som dyra borgerliga jobbpolitiken, som föga förvånande inneburit mycket skrik för lite ull.

För den som anser att skattemedel ska användas så effektivt, varsamt och rationellt som möjligt, med minimal inslag av symbolpolitik, är det en dyster läsning. Nedanstående tabell ger syn för sägen:

Hur många ytterligare personer man skulle kunnat anställa för samma pengar som regeringen avsatt till sina genomförda eller planerade jobbreformer*

- RUT-avdraget 540 jobb

- Halverad restaurangmoms (förslag) 3 200 jobb

- Sänkta arbetsgivaravgifter för unga 9 000 jobb

- Sänkta arbetsgivaravgifter 15 000 jobb

Totalt: 27 740 jobb

Alltså - om regeringen istället för att lägga skattepengarna på allehanda avdrag och skattesänkningar använt samma skattepengar till att direkt anställa personer skulle 27740 fler heltidsarbeten skapats än det verkliga utfallet av deras politik. Och då har vi inte ens börjat diskutera andra kostnader som regeringens politik ger upphov till, t ex genom utträngnings- eller inlåsningseffekter.

Jobbpolitiken är tyvärr bara ett exempel på att borgarnas maktinnehav inte bara präglas av närmast lösaktig slösaktighet, den är dessutom dyr för den enskilde medborgaren. Johan Westerholm har således helt rätt när han konstaterar att om borgarna får fortsätta administrera samhället på detta sätt är det snart inte mycket kvar att bära för det samhällsbärande Högerpartiet. Men det kanske var det som var meningen från första början?

* - Alla siffror är en bearbetning av uppgifterna i Storstad.
- Utgångspunkten är att en heltidsanställning kostar 500 000:-/ år för arbetsgivaren.
-Beräkningsformel: [(Kostnaden för reformen / 500 000) - Antalet skapade jobb regeringens reformer gett upphov till.]

Kristdemokraternas minoritetssamarbete med SD - blåkopian

2010-09-07T16:30:00.000+02:00

Göran Hägglund (KD) sade i en intervju i Dagens Nyheter idag att han är beredd att regera vidare i minoritetsställning om sverigedemokraterna blir vägmästare i Riksdagen. Hur det kan sluta syns tydligt på lokal nivå - i Karlskrona föredrar t ex det kristdemokratiska kommunalrådet att samarbeta med det "reko" SD före S.

Kaoskonduktör Torstensson tuffar vidare

2010-09-07T16:08:00.000+02:00

Som om att det inte räckte med att regeringen, under ledning av kaoskonduktören Åsa Torstensson (C), politiskt administrerar fram ett ideologiskt betingat avregleringskaos i järnvägstrafiken. Som gräddstuvad lök på laxmoset ska dessutom spåravgifterna fördubblas rapporterar Dagens Nyheter.

Ökade spåravgifter tas självklart ut på priset kunderna får betala för transporterna, vilket framför allt slår mot godstransporterna, vars marginaler är små. På så sätt skapas en konkurrensnackdel för det mest miljövänliga transportmedlet gentemot flyg och landsvägstransporter. Vilket ironiskt nog, som Jonas Sjöstedt poängterar, är precis samma politik som får Högern att kollektivt gallskrika som en ilsken treåring - när de rödgröna föreslår kilometerskatt på lastbilstransporter

Fast med tanke på att borgarna går till val på en miljöpolitik som bygger på ökad bilism och fler motorvägar kan man åtminstone inte i detta fall anklaga regeringen för inkonsekvens. Och är det egentligen inte bara tråkigt sosseri att vilja ha lägre biljettpriser och mindre kaos på spåret?

Semester(M)arodörerna

2010-09-07T08:57:00.000+02:00

Nog för att borgarnas valkampanj gör nyspråket till skön konst och Centern kampanjar mot sig själv, men priset för motsägelsefullhet får nog ändå Moderaterna med sin affisch "Semester - bara ett av många skäl för fler jobb" [ungefär - jag försökte fota affischen men likt andra blodsugare fastnar inte moderatpropaganda på bild så lätt]. Budskapet är i vilket fall underligt av tre skäl:

I alla andra sammanhang framhåller ju Moderaterna att problemet är att folk är lata och tvärtom är för mycket lediga (och t ex spelar tv-spel eller sover).
Dessutom har ju Högerpartiet alltid röstat emot införandet och förlängningarna av den lagstadgade semestern.
Och brukar inte nyliberala kommentatorer i vanliga fall få krupp, allergiska utslag, bältros och fallandesjuka av allt som ens på den vagaste av grunder kan kopplas till marxismen? Men här omfattar Moderaterna plötsligt bredvilligt alienationsbegreppet, så att vi inte längre, som det brukar låta i högermegafonen, ska leva för att arbeta, utan istället arbeta för att leva.

Det är som sagt var svårt att se någon linje i den moderata ideologin just nu. Men å andra sidan borde man inte vara förvånad över att Moderaternas ståndpunkt vinglar - de är ändå partiet som antyder passivt samarbete med ett parti (SD) som en av deras partistyrelseledamöter kallar för nazister.

Åsa Torstensson har ingenting lärt

2010-09-06T15:54:00.000+02:00

Dagens Nyheter skildrar konsekvenserna av regeringens järnvägspolitik, och målar upp en synnerligen osmickrande bild av en sektor mitt inne i ett politiskt skapat kaos. Underhållet eftersätts och infrastrukturen slits ned med förseningar och minskad säkerhet som följd; trafiken på olönsamma sträckor hotas eftersom marknadsaktörerna koncentrerar sig på sträckor med stora trafikvolymer; samtidigt som biljettpriserna stiger medan kvaliteten blir sämre. Regeringen har inte ens lyckats med sitt överordnade ideologiska mål att privatisera verksamheten - avregleringen har lett till att den svenska staten överlåtit trafik till bolag som ägs av andra stater.

Vad säger då ansvarig minister Åsa Torstensson (C) om debaclet? Ställd inför en sektor i regeringsadministrerat sönderfall är detta tröstens ord hon har att komma med:

– Det är alltid ett motstånd mot att göra förändringar
...
– Det finns kanske andra operatörer som med andra fordon kan skapa ny service för att tågresenärerna kan bli mer nöjda än vad de är i dag.
...
– Vi har brist på moderna fordon. Jag förväntar mig att man kommer med nya fordon.
...
– Sverige har i många sammanhang gått före både när det gäller att driva passagerares rättigheter och när vi avreglerar tidigare monopolmarknader.

Med tanke på vad infrastrukturministern lyckats åstadkomma tidigare under mandatperioden skulle jag haft mer förtroende för förbättringar om Åsa Torstensson lovat att tågkaoset skulle lösas med hjälp av UFO:s. Eftersom vi varken lär fått tillgång till flygande tefat eller en fungerande spårtrafik innan dess, vill jag därför avslutningsvis påminna om det riskabla i att ta tåget till sin vallokal för att rösta bort borgarna den 19 september.

Centerns masochistkampanj

2010-09-06T09:37:00.000+02:00

Högerregeringen är så självsäkra att vinna den 19 september att de börjar göra reklam för motståndarsidan. Att Moderaterna påpekar att de enda som kan skapa jobb är ett arbetarparti, gör ju inte dem någonting - det finns inte en arbetare med vettet i behåll som röstar på deras arbetarfientliga klasspolitik i vilket fall som helst.

Men att Centern - ett parti som stadigt trampar vatten runt nedflyttningsstrecket - gör samma sak är antingen ett tecken på dumdristighet eller partitaktisk härdsmälta (skämtet avsiktligt). Här och var i det offentliga rummet stoltserar nämligen partiet med devisen "Centerpartiet gör skillnad". Det är i och för sig sant, men jag kan för mitt liv inte förstå varför Centerpartiet vill skryta om att de under mandatperioden bl a:

- Sålt ut sin själ i kärnkraftsfrågan,
- Ansvarat för en miljöpolitik som utöver ovanstående även bygger på ökad biltrafik, ökat beroende av kolkraft, stöd till ryskkontrollerade gasledningar i Östersjön, ökad användning av handelsgödsel, minkuppfödning, vargjakt, valjakt samt en lika verkningslös som obegriplig miljöbilspolitik,
- I den heliga småföretagsfetischismens namn bedrivit en politik som dels slår mot samhällsekonomin, t v en mängd produktivitetssänkande reformer som föser in arbetskraft i ineffektiv tjänstesektor (ofta i RUT-subventionerade fåmansföretag), istället för att se till att arbetskraften (t ex genom utbildning) kommer in i högproduktiv verksamhet som ökar landets konkurrenskraft...
- ... och dels varit konsekvent löntagarfientlig med angrepp på facket och förslag om sänkta ingångslöner och uppluckring av arbetsrätt och strejkrätt (t ex med förslag på förlängda provanställningstider, och en ökad användning av F-skattsedlar),
- Befolkar sina listor inför valet med allehanda (drog testade) tomtar som bl a vill legalisera cannabis, göra klassföraktet till skön konst, eller anser att politik är samma sak som fördomsfulla amatörfilmer på Internet (till råga på allt inte ens med den minsta gnutta naket i),
- Upphört vara ett parti. för att i stället bli ett kringresande cirkus- och allsångssällskap (komplett med lösnäsor och slängkappor).

Statsmannafasaden rämnar under press i elfte timmen

2010-09-03T15:13:00.000+02:00

Jag lät bli att titta på SVT:s utfrågning av Fredrik Reinfeldt (M) i går kväll, eftersom jag bedömde sannolikheten att något substantiellt skulle sägas eller några relevanta frågor ställas som tämligen låg. Såhär i efterhand gjorde jag uppenbarligen en felbedömning. Så mycket substantiellt sades kanske inte, men statsministern fick svåra frågor i knät, och lyckades inte leverera svar på dem under press.

Äntligen!, skulle man kanske säga om detta. Fredrik Reinfeldt har, i en mandatperiod som både präglats av misslyckanden för regeringen och en brutal högervridning av politik och samhälle, nogsamt undvikit att svärta ned sin fina kostym genom att ta politiskt ansvar. Så fort saker gått åt fanders för högerregeringen, har ansvarig fackministern fått stå och skämmas i medierna, medan regeringschefen varit osynlig eller kommit med några frammumlade plattityder. Men nu när Reinfeldt faktiskt ställdes inför skarpa frågor om sin politik kom den ideologiska skiljelinjen mot oppositionen i dagen, samtidigt som den mödosamt uppbyggda fasaden av den Regeringsduglige Landsfadern fick sig en redig spricka.

Ett par exempel ur debatten:
- Statsministern hävdade att skattesänkningarna inte alls finansierats av indragningar från de mest utsatta grupperna i Sverige, vilket kan beslås med osanning av såväl verkligheten (med 34 av 70 miljarder i skattesänkningar som finansieras av sjuka och arbetslösa) som av hans egen socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson
- Statsministern hävdade på frågan om hur man ska hantera en eventuell vågmästarroll för sverigedemokraterna, att det största blocket ska regera, och att han knappast tror att Sahlin kommer gå ihop med SD för att fälla de borgerliga. Tydligare än så kan väl knappast sägas att Reinfeldt nöjt kommer regera vidare med brunt stöd efter valet, om det skulle bli aktuellt.

Det hettade till som mest kring sjukförsäkringsreformerna. Dessa sade sig Reinfeldt med liknöjd arrogans sade sig vara nöjd med, men tvingades likväl till krumbukter när han konfronterades med sjukförsäkringsslaktens konsekvenser. Statsministern försökte komma undan med ett av sina favoritknep - att skylla på tjänstemännen och deras tolkning av regelverket, vilket var ett avgörande misstag. Efter att i fyra år undvikit att svara definitivt på en kontroversiell fråga, så begärde statsministern att se de papper som får till konsekvens att svårt sjuka, t ex strokedrabbade överläkare (eller för den delen cancersjuka professorer eller värkdrabbade undersköterskor, eller ..), skickas till Samhall istället för att sjukskrivas. Det tog mindre än ett dygn innan bluffen synades, och det dokument (se sid 110) som styr Försäkringskassans verksamhet, och som får just de omänskliga konsekvenserna, lades ut av Viktor Tullgren på Alliansfritt Sverige.

Trots att de borgerliga medierna försöker spinna allt de kan på att överläkaren som kom till tals i tv också berättar sin historia för Socialdemokraterna (precis som en borgerlig lobbyist tidigare i serien fick fråga ut Mona Sahlin om fastighetsskatten - SVT:s utfrågemodell formligen inbjuder till konstgräsrotskampanjer och opinionsmaipulation), kvarstår faktum. Trots all propaganda om motsatsen, och några muthundringar i skattesänkningar, leder den borgerliga politiken till att välfärdssamhället undermineras och de rikas skattesänkningar betalas med ett omänskligare Sverige. Det finns det t o m papper på, Fredrik Reinfeldt.

Byggnads och den liberala indignationen

2010-09-03T13:24:00.000+02:00

I UNT falsettskriker (tänk en 2,5-åring som inte får en glass) ledarredaktionen över att Byggnads genomför en kampanj inför valet för att mobilisera sina medlemmar att rösta bort den borgerliga regeringen. Tidningen lyckas på några hundra ord både antyda att Byggnads upphäver valhemligheten och föredrar proletariatets diktatur, och slänga smuts på Wanja Lundby-Wedin och Mona Sahlin p g a flathet mot de fackliga demokrativandalerna.

Som den demokratins banéförare som UNT verkar vara ser jag nu i konsekvensens namn fram emot tidningens falsettframskrikta bredsidor mot både KD och FP för deras missbruk av såväl kommunal maktställning som psykiskt handikappade i sitt valarbete. Eller så är det hela bara ytterligare ett led i borgerlighetens sedvanligt tröttsamma kampanj mot fackföreningsrörelsen och arbetsrätten...

Varför anlitar inte Centern inte en jobbcoach istället?

2010-09-03T12:45:00.000+02:00

Jag förstår mig inte på Centerpartiets valaffischer, alls. Varför ser de t ex ut som Yes-reklam? Har partiet utsatts för ad-busting, eller har någon kampanjstrateg verkligen fått den tossiga idén att använda Maud Olofssons bild som röstmagnet? Och varför tror de att valets viktigaste fråga är "Vad ska alla Centerpartistiska riksdagsledamöter sysselsätta sig med efter valet"?

Kristdemokraternas valarbetaretik

2010-08-31T12:27:00.000+02:00

I Vimmerby tidning avslöjas att Kristdemokraterna i Vimmerby använder sin maktposition i kommunen till att få personer med hjärnskador att arbeta som gratis arbetskraft i KD:s valarbete. Eller gratis och gratis, de handikappade fick faktiskt en tårta för besväret. Den ansvariga politikern Elisabeth Lago Nilsson (med titeln "trebarnsmamma") försvarar tilltaget med att "det är särskilt svårt för [handikappomsorgen] att hitta bra jobb till deltagarna under sommaren".

Om detta finns mycket att säga. Peter Högberg undrar om det är utnyttjande av förståndshandikapppade som är substansen bakom KD:s (något modesta) valslogan "Ett mänskligare Sverige". Alliansfritt Sverige talar å sin sida om skandal. Medan Badlands Hyena tycker att man kan utveckla idén till fler områden, så att man t ex låter de hjärnskadade fylla i nätomröstningar för att skapa virtuellt stöd åt regeringspartierna. Kort sagt, en logisk vidareutveckling av arbetslinjen.

Innan jag kommer med ett eget utlåtande i frågan om KD:s agerande i Vimmerby är förenligt med judisk-kristen etik, eller bara utslaget av vanligt hederligt arrogant pampvälde, måste jag dock ha mer fakta i frågan utöver det som framgår av den hittillsvarande rapporteringen. Var det så att de gratisarbetande valarbetarna var hjärnskadade redan innan, eller uppkom problemen medan de hanterade Kristdemokraternas valmaterial?

Sjukt förutsägbara effekter av pillerprivatiseringen

2010-08-31T12:00:00.001+02:00

Aftonbladet skriver idag (precis som tidigare i sommar bl a Expressen) om hur privatiseringen av Apoteket försvårar och försämrar tillvaron för de sämst ställda i samhället och hotar deras hälsa. Det kan handla om att man inte får handla läkemedel på kredit, p g a tidigare betalningsanmärkningar, vilket gör att personer inte har råd att köpa sin medicin alls. Eller så kan det röra sig om att en blind och sjuk person måste resa miltals för att kunna göra apoteksärenden, eftersom kedjan hon har konto på inte finns i hemstaden.

I det här läget kan man tänka sig att ansvarig minister Göran Hägglund (KD) tar lite politiskt ansvar för den röra som den apoteksprivatisering han skapat lett till. Av ansvarstagande syns dock föga i det svar Aftonbladet fått departementshåll:

Regeringen är medveten om situationen – men vill inte gå in och styra över apoteksaktörerna.
– Vi har bett branschen att själva lösa de här problemen, det är bättre än ny lagstiftning. De har visat att de kan och vill lösa problem tidigare, Martin Kitz, pressekreterare hos socialminister Göran Hägglund.
De drabbade undrar om pengar och ekonomi går före liv och hälsa?
– Det svaret är entydigt nej.

Så regeringen vet vet alltså om problemen; hävdar med emfas att liv och hälsa är viktigare än pengar; men vägrar ändå att använda sina maktmedel för att göra något åt saken utan hänfaller åt en klockartro om marknadens självreglerande kraft. Jag blir inte riktigt klok på om detta innebär att Göran Hägglund är naiv, en fullblodscyniker eller menar att fattiga gott kan bli friska genom helbrägdagörelse.

Fast egentligen utvecklingen mot att mediciner blir en klassfråga inte alls överraskande. Riskerna med privatiseringen av Apoteket var kända i förväg och de bärande argumenten för reformen var i princip enbart av ideologisk karaktär. Något som märks med all önskvärd tydlighet nu när de mest påtagliga effekterna av avregleringen blivit höjda priser och ökad irrationalitet i systemet när privata aktörer slåss på en oligopolmarknad. Men detta är ändå bara ett exempel på att tillgången på vård styrs efter plånbokens storlek och inte efter vårdbehov efter fyra år av högerstyrd välfärdsvandalism. Fast allt är inte nattsvart - numer får vi ju faktiskt välja vilken pillertrillare vi inte har råd att handla hos.

Fader Fyra Procent

2010-08-30T10:46:00.000+02:00

Allliansfritt Sverige publicerade ovanstående bild som ett exempel på hur KD lyckas göra sin marginaliserade roll i högerregeringen till ett säljargument. Problemet är för de borgerliga väljarna är dock snarast att de har för många partier de måste försöka rädda över fyraprocentsspärren. Man kan därför förvänta sig att följande borgerliga valaffischer snart kommer skräpa ned ett stadsrum nära dig:

"Säkra Alliansen: rösta på de andra - sa(m)e shit, different na(m)e"
[Komplett med en bild på landsfader Reinfeldt som försäkrar den oroliga högervalmanskåren att politiken är densamma, fast förpackningen skiljer sig åt]

"Säkra Alliansen: rösta på Sverigedemokraterna - som Folkpartiet fast snällare"
[Fungerar även med motsatt budskap ifall FP börjar sacka i opinionen]

"Säkra Alliansen: rösta på Kristdemokraterna och Centern"
[den fungerar dock bara om Moderaterna fått anordna val, som de gjort i Umeå, Stockholm, Haninge Södertälje och Kristianstad, så att den stelbenta sosseprincipen med "en person - en röst" tillämpas mer flexidariskt]

"Rösta på Feministiskt Initiativ"
[Hade jag varit Karl Rove hade jag föreslagit den borgerliga kampanjstaben att smygaffischera med FI-reklam för att få motståndarväljare att slösa bort sina röster - då en röst på en chanslös Gudrun ju i praktiken är en röst på Maud och Göran]

Med sådana här motståndare kan man inte förlora

2010-08-30T09:44:00.001+02:00

Skellefteå kommun har haft vänsterstyre sedan urminnes tider. När man ser den lokala borgerlighetens kampanj för att åstadkomma maktskifte förstår man varför. Vågar man hoppas på att denna glada frimicklar/Swedish Metal Aid-inspirerade ensemble anlitas till de pågående högervalturnéerna (t ex som förband till Linda Bengtzing), så att man kan sova lugnt fram till valet?

Utbildning för alla, eller för allliansen?

2010-08-30T09:31:00.001+02:00

Opppositionspartierna kom i lördags med ett gemensamt förslag med satsningar på högskolan och högskolestudenterna. I förslaget ingår bland annat ett höjt studiemedel, både i låne- och bidragsdelen, fler utbildningsplatser samt 200 miljoner i en satsning på fler lärarledda timmar i utbildningen.

Reinfeldts sura reflexuppstötning på förslaget var Bo Lundgrenskt förutsägbar. Enligt honom är det bättre att enbart höja lånedelen av studiemedlen, eftersom det innebär ett mindre tryck på statsfinanserna (läs: alla fördelningspolitiska ambitioner offras på den heliga skattesänkningens altare).

Mer talande om vad regeringens långsiktiga utbildningspolitiska ambitioner egentligen handlar om, fanns dock i kommentarerna från högskoleminister Tobias Krantz (FP) som hävdade att oppositionens ambitioner var "för låga", och hänvisade till en ambition om kvalitetssatsningar på 1,3 miljarder under kommande mandatperiod. Den som tycker att detta verkar misstänkt bekant har rätt. Högskoleministern har i ett par år i svepande ordalag talat om pengar till kvalitetssatsningar, men där verkligheten snarare sett ut så att man dragit in medel från lärosätenas grundutbildning (t ex genom en otillräcklig pris- och löneuppräkning eller indragningar i och med införandet av avgifter för utländska studenter). Som Akademisk Frihet visat, verkar ministern inte heller riktigt ha med sig HSB (Hästsvansen Borg) på båten, vilket borgar (oavsiktligt skämt) för att inget kommer att hända vad gäller tillförsel av resurser för att öka kvaliteten i utbildningen.

Det är väl troligare att den enda kvalitetssatsning som borgarna avser att göra är den som de moderata riksdagsledamöterna Lars Hjälmered (tillika partiets talesperson för högre utbildning och forskning) och Ulrika Karlsson gjorde i en debattartikel under helgen. De två menar att sättet att höja kvaliteten i svensk högre utbildning är genom att "spetsutbilda de mest begåvade studenterna". Detta väcker två frågor. För det första, varför då - vilka belägg har de för att att utbildningskvaliteten i utbildningssystemet ökar genom att man ger en liten minoritet mer resurser? Och för det andra, vart ska resurserna komma ifrån? Om inte pengar tillförs till systemet, är ju det enda sättet att åstadkomma en spetsutbildning (vilket man får anta betyder en utbildning med mer lärarresurser) att man tar från resten av utbildningarna ELLER inför avgifter för spetsutbildningarna (vilket regeringen dyrt och heligt lovat inte ska ske). Den enda egentliga logiken som jag kan se i Hjälmereds och Karlssons förslag är att det löser en strukturell obalans i den borgerliga utbildningspolitiken. Om man nu låter elitens barn gå i spetsubildning på grundskolan och sedan spetsutbildning på gymnasiet, vore det ju fan om ungarna skulle behöva träffa verklighetens folk när de sedan kommer till högskolan.

I vilket fall är både regeringens reaktioner på det rödgröna förslaget och den moderata elitsatsningen ett välskrivet abstract över borgerlig utbildningspolitik. Regeringens företrädare har inte direkt hymlat med sitt förakt för den socialdemokratiska utbildningspolitikens ambitioner till social och geografisk spridning av den högre utbildningen. Antydningar om koncentration av forskningen till färre miljöer och lärosäten har också pekat i samma riktning. Borgarna vill vrida klockan tillbaka till en tid då högre utbildning var få förunnat och examen en garanterad väg in i de fina salongerna. Alternativet till detta är en politik som både förenar bredd och kvalitet, vilket säkrar kompetensförsörjningen på arbetsmarknaden och därmed såväl Sveriges konkurrenskraft somm välfärd. En politik där utbildningens sociala ambitioner varken underordnas klassegoism eller en fetischartad fixering vid att dela ut ett Nobelpris till en forskare verksam i Sverige.

Skattesänkningsmanifestet

2010-08-27T15:49:00.000+02:00

Regeringen kom med sitt gemensamma "jobb"valmanifest den 26 augusti. Det finns det mycket elakt man skulle kunna säga om det. Exempelvis om att manifestet innehållsmässigt var tunnsått med nyheter; att den var lika pedagogiskt svag som retoriskt ohederlig; att det saknades korrelation mellan manifestets titel och innehåll; samt inte minst varför i hela friden fyra partier gemensamt lade fram Moderaternas valmanifest.

Men det är kanske inte i text som man bäst beskriver någonting som är urbota innehållslöst (speciellt inte som Alliansfritt Sverige redan gjort utmärkt executive summary). Snarare är det så att Högerns "jobb"manifest nog bäst kommenteras med rörliga bilder, vilka fungerar lika bra nu som 1954 (högerpolitiken är ju som bekant ändå densamma):

[Tack till [s-buzz] för idén]

Bränn högerstekpannan!

2010-08-26T15:06:00.000+02:00

Teflonhögern - så beskrev Anna Hellgren Dagens Arena den borgerliga regeringen, som åtnjuter ett orubbat medieförtroende, trots en politik som både är misslyckad och orättvis. Speciellt tycker jag att Hellgren slår huvudet på spiken när hon påpekar hur högerregeringens politik slår mot den medelklass som utgör dess kärnväljare utan att det märks i opinionen.

Dagens Nyheter granskade i en serie artiklar i våras segregationen i Stockholm, där bilden av en dramatisk kursändring under mandatperioden målas upp. Klyftorna är fortfarande små, men ökningstakten förfärar. Typexemplet är Vårdval Stockholm, vilken, som bl a Ett hjärta rött visade i fjol, prioriterar tillgänglighet före vårdbehov, och skapar löjeväckande och perversa incitament för (de i ökad grad privata) vård(bolag)en.

Samma sak i skolan där Dagens Nyheter visar hur segregationen ökar i en alarmerande takt och där utbildningsresultaten (helt i enlighet med regeringens utbildningspolitiska ideologi ska tilläggas) i allt större grad blir klassbaserade. Skolan splittras, som en effekt av fritt skolval och friskolor, i två delar där det offentliga skolväsendet i allt större grad reduceras till att stå för utbildning för de underpriviligierade grupperna i samhället, d v s de som resursstarkare grupper väljer bort för sina barn. I den politiska debatten om skolan skyms dock det perspektivet av en höger som definierar skolfrågor som betyg, burkor och brutaldisciplin. Samtidigt som SAP länge har varit handlingsförlamat i skolfrågan (och MP:s skolpolitik ska vi av utrymmesskäl inte ens komma in på), medan V närmast förlöjligas när de kommer med modesta förslag mot vinst i privata skolbolag (vilket är det mest talande tecknet på hur långt in på den blå planhalvan som skoldebatten förs).

Förr eller senare kommer dock den politiskt påeldade segregationen som högerpolitiken leder till att även slå mot den medelklass som just nu sitter rätt säker i sina (nyligen omvandlade) bostadsrätter. Där finns ett politiskt handlingsutryme för att föra en progressiv politik med en bred väljarbas, som den svenska vänstern annars skändligen misslyckats med under 2000-talet. Kennet Andreasson manar t ex i Aftonbladet om en ny skolpolitik som riktar sig mot segregationen och ser bortom valfrihets- och friskoledogmerna. Problemen i vården hopar sig, inte minst i det Stockholm som är makarna Reinfeldts ideologiska skyltfönster, vilket uppmärksammas både i medier och i den politiska debatten. Samtidigt har högern uppenbara problem med att ta politiskt ansvar för den röra i t ex vården och skolan, som de själva orsakar. Problem som inte längre kan döljas med valfrihetsretorik. Det är de frågorna som vänstern måste gripa problemformuleringsinitiativet i, för att på så sätt repa borgarnas teflonsköld och tvinga dem att ta de politiska konsekvenserna av sin egen politik.

Den livegna framtid är vår

2010-08-24T11:15:00.000+02:00

Utbildningsminister Tobias Krantz har det inte lätt. I ivern att få igenom så mycket förändringar som möjligt innan de giftalgfärgade partierna förlorar makten har en massa halvfärdiga utbildningspolitiska reformer i all hast pressats genom riksdagskvarnen. När sedan verkligheten hunnit ikapp, och börjat hota partiets kärnväljare i den akademiskt utbildade medelklassen, tvingas Krantz till förnedrande reträtter. I fallet med antagningsreglerna under sommaren var det lika upppenbart som pinsamt när ministern fick krypa till korset.

När det gäller de utländska studenter som fr o m 2011 ska betala avgift för högskolestudie i Sverige är vändningen under galgen inte lika uppenbar, men minst lika pinsam. I ett försök att undvika kritiken om att införandet av avgifter i princip kommer att utradera närvaron av studenter från utanför EU/EES (förutom de som kommer på de småsmulor till stipendier som kommer erbjudas) samt drabba många lärosäten hårt, gör Tobias Krantz ett utspel om att de utländska studenterna visst kan få studera gratis. Förutsatt då att de förbinder sig att jobba i Sverige under ett antal år efter examen.

Här kan man hålla med Alliansfritt Sverige om att det hela luktar livegenskap. Hur ska man garantera att de studerande uppfyller arbetsplikten efter examen? Vi har fri rörlighet i Sverige sedan inrikespassen avskaffades 1860; passfrihet gentemot Norden sedan 1952; och fri rörlighet inom Schengen sedan 2001. Har Krantz tänkt avskaffa det? Eller är det för att kunna jaga förrymda studenter som Folkpartiet tjatar på att skapa ett europeiskt FBI, lämpligen då genom en omstrukturering av CSN i en mer militant och beväpnad riktning? Och hur gör man med de studenter som inte får ett jobb efter examen? Ska man månne införa subventioner till de arbetsgivare som anställer dem (TRÄL-avdraget), kanske kopplat till en lättnad i förbuden mot kroppsbestraffning och husaga för att hålla uppe produktivitetsutvecklingen i ekonomin?

Eller så tar regeringen den lätta lösningen - och erkänner att införandet av studieavgifter för utomeuropeiska studenter var ett ogenomtänkt och idiotiskt förslag från första början, mest avsett som en ideologisk försöksballong för att bana vägen för avgifter även för svenska studenter, och skrotar hela studieavgiftsreformen innan den börjar göra skada på allvar.

Såsom Bresjnev, så ock Reinfeldt

2010-08-23T16:05:00.000+02:00

Regeringens passiva, på gränsen till katatoniska, arbetsmarknadspolitik, som bl a går ut på att lägga tre miljarder på ytterligare jobbcoacher, får med all rätta skarp kritik. Senast i Aftonbladet där Sven-Erik Österberg (S) konstaterar att jobbcoachning medelst frigörande målning eller terapi med utgångspunkt i Star Trek-metaforer kanske inte direkt är den mest effektiva arbetsmarknadspolitiska åtgärden.

Fast Österberg och andra kritiska röster, som bl a Alliansfritt Sverige, har kanske fått allt om bakfoten. Regeringen bedriver visst en aktiv arbetsmarknadspolitik. Genom att lägga miljarder på en ineffektiv, improduktiv tjänstesektor i form av jobbcoacher och RUT-tjänster har man fått mängder av människor ut i arbete.

Den som tycker att det är en politik som verkar vagt bekant har rätt. Receptet att hålla sysselsättningsgraden uppe till varje pris genom att låta folk utföra lika meningslösa som improduktiva sysslor har prövats förut - i de kommunistiska öststaterna före murens fall. Med den skillnaden att där hade man åtminstone så pass mycket socioekonomisk insikt i de styrande klickarna att man insåg att systemet krävde att subventionerade bostäder, basvaror och annan livets nödtortft. Fast kanske har man ändå läst sin ekonomiska historia på regeringskansliet, för hur kan man annars förklara regeringens senaste bidragsfläsklägg i valgrytan...

Gammalt moderatmantra i nyspråklig dräkt

2010-08-23T14:54:00.000+02:00

Alldeles oavsett hur många RUT-finansierade slavar som viskar i Fredrik Reinfeldts öra att han ska komma i håg Bo Lundgren, är impulsen till nya ofinansierade skattesänkningar aldrig långt borta i den moderata politiken. Nyligen presenterade Fredrik Reinfeldt ett paket som, för den nätta kostnaden 20 miljarder (d v s ungefär ett halvt försvar eller hälften av den högre forsknings- och utbildningssektorn), bl a skulle införa ytterligare ett jobbskatteavdrag och höja ribban för när inkomsttagare betalar statlig skatt.

Att moderaterna vill sänka skatterna, helst då för de rika, är ingen nyhet. Snarare ligger det innovativa i utspelet i att reformen motiveras som ett sätt att minska klyftorna i samhället. Det kan verka en smula förvånande med tanke på högerns kanske inte alltid så heroiska historia i bekämpandet av klasssamhället, och fick kanske de mörkblåaste falangerna i Moderaterna att till en början sätta punschen i vrångstrupen. Men ser man på utspelet mer noggrant, förstår man att det knappast kommer gå några upprörda tåg från Djursholm och Skanör till Rosenbad för att stoppa den sociala nivelleringens förflackande effekter på samhällskroppen.

Det eftersom den skattepolitik som Reinfeldt menar ska utjämna klyftorna, gör precis som det mesta av annan politik som förts under mandatperioden, precis tvärtom. Vi lånar en illustrativ graf från Marika Lindgren Åsbrinks blogg Storstad för att visa på Moderaternas resonemang kring skattesänkningarna:

En person som tjänar 38 000:- / månad (d v s har en större inkomst än 90 % av den lönearbetande befolkningen) blir skattesänkningen enligt förslaget dubbelt så stor i procentandel av lönen, som för den som har en medelstor eller låg lön. Hur i Mauds glödheta badtunna man kan få det till en reform som minskar klyftorna i samhället är lika obegripligt som ohederligt.

Och då har vi inte ens kommit in på det faktum att breda skattesänkningar för löntagare får försumbara effekter på jobbskapandet (som Storstad fortsätter med att låta en rad Nobelpristagare illustrera). Bloggen Vi har räknat på det här påpekar att förslaget är en återgång till den lika omhuldade som obevisbara moderata myten om "dynamiska effekter", med det självklara påpekandet att problemet i ekonomin knappast är att höginkomsttagare har för lite disponibel inkomst. Lika självklart är att 20 miljarder i sänkta skatter är 20 miljarder i minskad offentlig verksamhet, vilket precis som under den gångna mandatperioden kommer att få effekter, som bl a Anna Vikström, Peter Andersson och Röda Berget poängterat.

Reinfeldt tyckte att skattesänkningarna också kunde motiveras med att akademiskt utbildade "samhällsbärare" behöver få sänkt skatt. Men å andra sidan, om en person nu fått en akademisk utbildning betald av samhället, är det väl mer än rimligt att denna är med om att dela på bördorna för att bygga ett bra samhälle tillsammans med dem som inte haft den möjligheten? Med tanke på de ständiga rekorden i antalet ansökningar till högskolan behövs det heller inte skatteincitament för att locka folk till högre utbildning, utan fler skattefinansierade utbildningsplatser på universitet och högskolor. I talet om samhällsbärarna syns återigen en gammal högerpolitik utformad för att gynna sina egna, fast omformulerad i ett postmodernt tvärtomspråk. För med Moderaterna är det alltfort så att retoriken förgår, men cynismen och egoismen består.

Folkpartiet framtidsspanar in i forntiden

2010-08-23T11:17:00.001+02:00

På en valaffisch för Folkpartiet tronar major Alfred E Björklund under devisen "Framtiden börjar i klassrummet - Ja till betyg". Visserligen har de borgerliga under 2000-talet gjort nyspråk till det nya svarta, och det intetsägande budskapet till sitt alldeles speciella kännemärke, men sällan i den politiska retorikens historia har något parti använt så få ord till att säga så mycket konstigt.

Att framtiden börjar i klassrummet är en truism - det skulle vara minst lika logiskt att säga samma sak om t ex BB eller nuet. Dock säger det absolut ingenting om riktningen;. vilken sorts framtid; är den bra eller dålig; och finns det chans att man slipper folkpartister den?

Men, säger nu den folkpartiapologetiske läsaren, det finns ju faktiskt ett förtydligande. Partiet slår stolt fast att de vill ha betyg. Det är visserligen sant, men det vill alla andra partier utom Vänsterpartiet också (och V driver den frågan med samma sprudlande entusiasm som SAP driver frågan om republikens införande). Håller man med affischens bokstavliga budskap kan man lika gärna slå tärning om vilken valsedel man ska ta.

Eller, så är affischen möjligen bara synnerligen dåligt formulerad och Folkpartiet menar egentligen att det ska vara mer och tidigare betyg i skolan. Inte heller i det fallet är väl frågan särskilt politiskt laddad (den socialdemokratiska fogligheten efter den borgerliga taktpinnen i skolfrågorna är rätt pinsam), men däremot är den synnerligen kontroversiell ur ett pedagogiskt perspektiv. Ett bra exempel finns i Uppsala universitets remissvar till regeringens betygsförslag, där forskare framhåller tidiga betyg som skadliga och hämmande för såväl elevers lärande som lärares kreativitet.

Det är bara det senaste exemplet på hur Folkpartiets strategi till att profilera sig på skol- och utbildningsfrågor får skadliga konsekvenser för såväl skola som samhälle. Den björklundska klockartron på hårda tag, utsortering , privatisering och betyg, tillsammans med den fullständigt förödande detaljregleringen och ryckligheten som politiseringen av utbildningsfrågorna för med sig, hotar inte bara leda till försämrade utbildningsnivåer, brist på arbetskraft och sociala problem. På sikt hotar även en fanflykt av lärarpersonal från en skolsektor som utarmas på såväl resurser som personligt handlingsutrymme. Det är det verkligt allvarliga budskapet i en framtid som börjar i ett klassrum under en folkpartistisk regim.

Folkpartiets utbildningspolitik - betalas av många, gynnar de få

2010-08-23T09:05:00.000+02:00

I UNT söndag den 22 augusti återfanns nedanstående, synnerligen avslöjande, personvalannons från den folkpartistiske riksdagskandidaten Eva Edwardsson

[Beklagar den usla bildkvaliteten - men fotot är taget med en mobilkamera på tåget, så förhållandena var, likt det rådande opinionsläget, långt ifrån optimala]

Budskapet från Edwardsson (som själv är anställd på Uppsala universitet, och således talar i egen sak) visar tydligt vad Folkpartiets utbildningspolitik egentligen syftar till. Resurserna ska koncentreras till de "främsta lärosätena"; vilket rimligen avser de stora universiteten Uppsala, Lund, Stockholm, Göteborg, Karolinska institutet, SLU, Chalmers och KTH, som redan idag gynnas av resursfördelningssystemet för forskningen. Resten av landets mer än 30 lärosäten reduceras (i den mån de alls blir kvar) till utbildningsfabriker med tynande forskningsresurser.

Detta är den verkliga, och högst troliga, konsekvensen om borgerlighetens utbildningspolitik får fortsätta att råd i fyra år till. Och det hela motiveras självklart med den vanskliga och orealistiska Nobelprishysteri som FP:s politik och kampanj hängs upp på. Så för alla er som bor på orter med, eller läser på, lärosäten som kommer att drabbas av den folkpartistiska centraliserings- och koncentrationshysterin är det hög tid att kräva era lokala borgerliga kandidater på besked om saken (eller ställa era barn i studentbostadskö i storstäderna).

Borgerlig ungdumspolitik

2010-08-20T13:19:00.000+02:00

Winston Churchill var inte bara kedjerökare, alkoholist, och förmodat manodepressiv, han var även en av 1900-talets största citatmaskiner.Vilken eller vilka av de egenskaperna som gör att nutidens höger beundrar honom är oklart, men den sittande regeringen har åtminstone tagit en av hans aforismer till sin barm - "den som inte är röd när han är ung har inget hjärta. Men den som inte är blå när han blir gammal har ingen hjärna" (ungefär).

För den enda förklaringen till regeringens ungdomspolitik måste vara övertygelsen om att ungdomarna ändå inte tillhör borgarnas kärnväljare. Hur förklarar man annars t ex att det ena dagen inte finns någon ungdomsarbetslöshet, bara för att den dagen efter behöver bekämpas - genom bl a lönedumpning för unga och skattefinansiering av deras multinationella arbetsgivares vinster. (Om man inte gör kanonmat av ungdomarna, d v s).

Av bara farten så passade man även på att jaga en hel ungdomsgeneration med hjälp av Ipred-lagen. Vilket är en smula ironiskt eftersom den illegala fildelningen kan förväntas blomstra om inkomsterna för den största mediekonsumerande gruppen ska sänkas till veckopengnivå.

Likt en biblisk hemsökelse över de unga generationerna lät borgarna även Folkpartiet få ansvar för utbildningspolitiken. Visserligen är kropps- och skamstraffen ännu inte återinförda i utbildningsväsendet, men det är inte långt borta efter introducerandet av betygshets, utslagning, aktiv segregering av skolväsendet, obegripliga och ologiska antagningsregler till högskolan, höjda trösklar till högre utbildning, o s v, o s v in absurdum. Inte heller högskolestudenterna har fått mer pengar i studiemedlen, utan de studerande ungdomarna hänvisas till, ja just det, de (möjligen icke-existerande) låglönejobben.

Och som ett fint grädde på moset kommer nu Centerpartiet med ett förslag om att lösa bostadsbristen för ungdomar. Inte då genom att bygga fler ungdomsbostäder, utan genom att sänka standarden på dem. Fast å andra sidan hänger politiken här faktiskt samman. Om unga ska ha jobb där det inte går att leva på lönen, är högerns fullt konsekventa lösning att återskapa det billiga slumboendet (förmodligen snart kompletterat med ett förslag om statliga subventioner till ockervärdar för att dryga ut överhyrorna).

För att återkoppla till Churchill sa han även att "det vore en genomgripande politisk reform om det sunda förnuftet kunde breda ut sig lika snabbt som enfalden". Det är kanske för mycket att hoppas på i svensk politik, men ett första myrsteg kan vara att rösta bort sittande regering i september. Åtminstone om man är ung.

Klassförakt i sitt prydno

2010-08-19T16:27:00.000+02:00

Ett tips till alla de på landets lärosäten som i höst ska läsa statskunskap. När ni läser om politiska ideologier och kommer till avdelningen om "arrogant vulgärhöger" kan ni lämna textböckerna (eller kanske snarare Wikipedia) därhän för en stund och i stället gå till riksdagskandidaten Johan Hedins (C) blogg. En bättre sammanfattning av en liberalkonservatism som är så fullständigt egocentrerad att den tangerar gränsen till solipsism går nämligen inte att få än när Hedin i ett blogginlägg kommenterar (den ur folkhälsoforskningssynpunkt inte särskilt förvånande) nyheten om att barnfetman i Sverige i allt högre grad är ett klassrelaterat fenomen:

Idag har något ljushuvud kommit på att barnfetma är vanligare i fattiga familjer än i rika. En sån meningslös nyhet.

Varför tror rapportförfattarna (och TT) egentligen att en del tjänar mer stålar än andra?

KAN det möjligen vara så att folk som tar större ansvar för sig själva och sina familjer ser till att skaffa sig bra utbildning? KAN det vara så att folk som väljer att inte slappa bort livet - och har synpunkter på när deras barn visar prov på sådana strävanden - faktiskt tjänar bättre än andra?

Alliansfritt Sverige tycker att det är bra att högern på detta sätt visar sitt rätta ansikte i sin attityd till de fattiga och deras barn och trollar bort strukturella samhällsproblem genom att låtsas som att de beror på individens moraliska tillkortakommanden. Personligen vill jag snarare tipsa Johan Hedin om en alternativ (förmodligen välbehövlig) karriär - som manusskrivare för det blå laget i "Parlamentet", förutsatt då att han slutar överdriva så förbaskat.

Urspårad debatt om Sabunis medarbetare

2010-08-19T11:02:00.000+02:00

Skandal har utbrutit kring en opolitisk tjänsteman på Integrationsdepartementet, som i sin blogg uttrycker åsikter där bl a islam jämförs med nazism och kommunism (vilket återberättas på ett flertal ställen). Stormen har gjort att regeringsledamöter uttalat sig mot tjänstemannen, som dessutom med omedelbar verkan fått nya arbetsuppgifter på departementet.

Men alldeles oavsett hur mycket jag ogillar de åsikter som mannen verkar stå för (observerar verkar stå för, för jag har inte läst hans blogg, vilket förmodligen de flesta som kommenterat saken inte heller gjort i någoon större omfattning), så anser jag att hela historien antagit oproportionerliga dimensioner. Som statlig tjänsteman har mannen rätt att privat ha vilka åsikter han vill, så länge de håller sig inom lagens råmärken. Det finns heller ingen som bevisat att hans åsikter påverkat hans arbete. Eftersom det inte rör sig om en politiskt tillsatt tjänsteman finns det vidare ingenting som kopplar honom till något av regeringspartierna. Det är till yttermera visso inte rimligt, eller för den delen lagligt, att begära att en minister eller den politiska ledningen på ett departement ska ha detaljerade kunskaper om vad varje medarbetare gör på fritiden eller vilka åsikter de har.

Det finns enormt mycket man kan angripa Nyamko Sabuni och Folkpartiet för när det gäller integrationsfrågor (några axplock finns på de här länkarna), men i det här fallet tycker jag bara att det finns ett skäl till klander - nämligen att man överreagerade och agerade klumpigt och respektlöst mot individen. Trots att man hävdat motsatsen har departementet bedrivit en ovärdig personalpolitik i medierna, och dessutom agerat utan att någon större utredning uppenbarligen gjorts. Jag undrar vad facket säger om saken? Och hur mycket det jublas på sverigedemokraternas partihögkvarter, eftersom hela affären spelar deras martyrretorik rakt i händerna?

Men nu kanske läsaren tänker "men karlen är ju rasist - det som hände är bara rätt åt honom". Problemet är att det är samma slippery slope-argument som t ex övervakningsssamhällets förespråkare brukar använda ("för den som inget har att dölja, gör det inget att Storebror kikar över axeln"). Departement och myndigheter har fömodligen mängder av anställda som är t ex anarkister, abortmotståndare, Frihetsfrontare, militanta veganer, Livets Ordare, knarkliberaliseringförespråkare, radikala särartsfeminister eller någon annan schattering som man med en kreativ kvällstidningsvinkel kan skapa skandal på (kan en kommunist t ex arbeta med företagandefrågor på Näringsdepartementet?). Men såvida det inte kan bevisas att det privata är till men för myndighetsutövningen är det inget som någon utomstående har att göra med. Alternativet är en skrämd och hunsad statsförvaltning, som antingen kommer att drunkna de anställdas mediokritet, alternativt omvandlas till en rent politiserad förvaltning likt den i USA (om man ändå står till svars som minister för vad minsta pärmbärare på myndigheten står för, kan man lika gärna se till att man har sitt folk på alla poster).

Fallet Shirley Sherrod stämmer till eftertanke. Hon var en (svart) tjänsteman på amerikanska jordbruksdepartementet som i somras med omedelbar verkan fick sparken efter att en konservativ bloggare, genom selektiv klippning av ett filmat inlägg, fått henne att framstå som att hon hyste rasistiska åsikter mot vita. Det är en varning om var man riskerar att hamna i fall sociala mediers hetsighet, kombinerat med slaskjournalistikens logik, möter en nervös och paniskt lagd politisk ledning.

Requiem för ett bondeparti

2010-08-18T15:32:00.000+02:00

Alliansfritt Sverige sammanställde i somras en lista över hur Centerpartiet, måhända i brist på politik och idéer, bedriver valrörelse i form av trams och flams. Centerrörelsen har till synes gradvis omvandlats från en politisk organisation till ett ambulerande tivoli, komplett med allsång och clownkampanjer.

Därför förvånar det inte när Centerpartiet nu går ut med ett generalangrepp på Nick Borgen, Abba, och Queen, som partiet tycker fått ett oförtjänt monopol på musik på valvakor. Partiet har för att råda bot på detta skapat en öppen Spotify-lista där allmänheten uppmanas att komma med förslag på alternativa sånger att spelas på Centerpartiets valvaka den 19 september.

Jag kan visserligen hålla med om att valvakor ofta har ett synnerligen torftigt låtval, och att Centerns upprop om förslag till musikalisk förnyelse därför kan vara en god idé. Däremot kan jag för mitt liv inte förstå varför partiet vänder sig mot låtar som "We are all the winners", "The winner takes it all" eller "We are the champions", som ändå inte kommer spelas i något centerpartistiskt sammanhang på valnatten.

Därför föreslår jag ödmjukt dessa förslag på tillägg till soundtrack på Centerpartiets valvaka 2010, som nog bättre kommer att passa den rådande stämningen när röstresultaten väl börjar strömma in:

"What have I done to deserve this?" - Pet Shop Boys
"Gråt inga tårar (mer för min skull)" - Thorleifs
"A song for the outcast" - Backyard Babies
"No time for us" - Broder Daniel
"Och jag grät mig till sömns efter alla dar" - Säkert!
"Bara ett fån gör så mot sig själv" - Pengabrorsan
"Tell no one about tonight" - Le Sport
"World Hate Center(n) - Mercenary

samt såklart

"Jag ljuger så bra" - Linda Bengtzing

Fyll gärna på med fler kreativa förslag - eller gå själv in och bidra till Centerpartiets Spotify-lista

Gärna medalj, men först en rejäl skattekil

2010-08-18T10:22:00.001+02:00

Maud Olofsson intervjuades i Sveriges Radios P1 Morgon den 18 augusti (vilket både går att lyssna på och läsa referat av). Om intervjun finns mycket att säga och, som vanligt när Centerledaren är inblandad, mycket man önskar att man kunde förmå sig att glömma. Hon hävdade bl a att försämringar av LAS ska ge 10 000 nya jobb (dock oklart hur, samt hur man undviker att det drabbar grupper som inte kan högprestera, som t ex gravida); att regeringens kärnkraftsbeslut visst öppnar upp för mer kärnkraft i Sverige (surprise!); samt att mer jobb är det enda som bygger välfärd i ett samhälle (teknikutveckling, produktivitetsökning och uppbyggnad av fysiskt och humankapital verkar inte spela någon roll i välfärdsskapandet - bor det månne en liten marxistisk ekonom i Maud?).

Och sedan var det det det här med skattegapet mellan pensionärer och löntagare. I intervjun i P1 försvarar Maud Olofsson den av regeringen skapade ordningen genom att hävda att högre skatt på pensionerna egentligen är till pensionärernas egen nytta, eftersom det får fler personer i arbete. Alldeles oavsett att det resonemanget är så indränkt i nyspråk att nackhåren reser sig (det som är dåligt för pensionärerna är bra för dem), är argumentationen ur ett ekonomiskt hänseende synnerligen tveksamt då jobbskatteavdragets inverkan på mängden skapade jobb är antingen försumbart eller ytterst marginellt.

Enligt Maud Olofsson kan skatterabatten till löntagare även motiveras av att de har högre kostnader för resor, mat och kläder. Det är ett intressant argument. För om skattesatsen ska motiveras av levnadsomkostnader borde t ex arbetslösa och personer med försörjningsstöd (som har minst lika stora kostnader för att söka jobb, äta mat samt bo i hyreslägenheter med högre relativkostnader än dem som haft råd att köpa ett boende i attraktiva lägen) få en skatterabatt. Dessutom borde i rimlighetens namn även jobbskatteavdraget prövas utifrån dessa kriterier, så att anställda som promenerar till jobbet, äter lådluncher och kan arbeta i sina vanliga kläder får högre skatt än övriga löntagare. Å andra sidan förklarar Olofssons resonemang emellertid logiken i varför regeringen konsekvent sänkt skatten mest för överklassen, som ju faktiskt är den samhällsgrupp som har störst utgifter.

Eller, så är Maud Olofsson bara ute på en ideologisk snedseglats, och antingen inte inser, eller medvetet bortser från, att pension inte är något annat än uppskjuten lön. och att regeringens politik därför faktiskt inte är något annat en straffbeskattning på landets äldre.

Brö(C)ttoner

2010-08-17T16:23:00.001+02:00

Semestern är slut, borgarna leder i opinionsmätningarna och det är inte längre comme il-faut att skämta om S-O Littorins skägg. Mitt i all denna dysterhet får man söka sig till borgerlighetens försök att bloggvägen få kontakt med verklighetens folk för att få lite muntration i tillvaron.

Exempelvis då i form av Anders W Jonsson, som inte bara är barnläkare, utan även centerpartistisk riksdagskandidat och politiskt sakkunnig i statsrådsberedningen. Denne oförvägne sanningssökare har nu hittat en skriande orättvisa att rikta sitt politiska strålkastarljus mot - Linda Bengtzing.

Nämnda Bengtzing gråter nämligen ut i Expressen efter att ha blivit avbokad från LO-förbundens familjedag i Furuviksparken i Gävle. Orsaken? Hon är engagerad som en integrerad del i Centerpartiets valkampanj 2010.

Detta får Anders W Jonsson att i sin blogg gå lös som en CUF:are på en byggarbetsplats med kollektivavtal. LO-förbundens avbokning av Linda Bengtzing är enligt honom att jämföra med åsiktsregistrering och att LO och SAP hotar kvinnor med uppsägning utifrån politisk tillhörighet. Att Jonssons resonemang knappast visar prov på en analysförmåga som renderat honom plats i major Björklunds kommande elitskolor, hindrar heller inte att han får understöd från den moderate riksdagskandidaten Lars Beckman.

Alliansfritt Sverige sammanfattar som vanligt läget föredömligt:

Ett par invändningar som kräver en väldig politisk närsynthet för att missa:
Socialdemokraterna var inte inblandade i historien
Linda Bengtzig var aldrig yrkesarbetande för LO - hon är en egen företagare som kontrakterats.
Hon kampanjarbetar för LO:s motståndare - det är inte så märkligt att LO Gävle säger upp samarbetet.
Registrering innebär att man för ett register - ett register måste innehålla mer än en person, vilket statsrådsberedningens sakkunniga borde vara medvetna om.

Fast å andra sidan - det kan ju faktiskt vara så att Anders W Jonsson (C) inte är en osedvanligt oskicklig politisk retoriker, utan faktiskt menar vad han säger. Men det innebär i så fall att han tycker det är helt i sin ordning att man att man svepande även anklagar regeringspartierna varje gång Svenskt Näringsliv gör något dumt; att man stärker anställningsskyddet för egna företagare som arbetar som underkontraktörer för stora organisationer så att det blir likvärdigt med en som har anställning i samma organisation; samt att Centerpartiet på sin allsångsvalturne (feat. Linda Bengtzing) även kontrakterar Timbuktu, Mikael Wiehe eller Sven Wollter, som då t ex kan leda allsång till Bolsjevikvisan.

Folkpartiets obegripliga utbildningscred

2010-08-17T11:17:00.001+02:00

Det är verkligen helt ofattbart hur Folkpartiet kan ha någon form av utbildningspolitisk trovärdighet. Nu tänker jag inte främst på de upprepade blamagerna på högskolans område, med lika hafsiga och slafsiga som ofinansierade reformer kring det mesta mellan studieavgifter, över antagning, till ny lärarutbildning (för om t o m den mörkblå pressen börjar tycka det är nog, då är det verkligt illa). Inte heller har jag partiets pinsamma Nobelprisfetischism (som tyvärr alltför sällan problematiseras) i åtanke. Visserligen är major Björklunds detaljreglerande rotting- och dumstrutspräglade skolpolitik, där kunskap tros komma som en följd av mer betyg och elitism samt skamstraff för barn och föräldrar, tillsammans med en vulgärprivatisering av det offentliga skolväsendet, värd allt klander - men det är ändå inte det som är den främsta orsaken till att FP borde relegeras från allt vad utbildningspolitik heter.

Nej, det verkligt upprörande är att, trots sin läpparnas bekännelse till utbildningens välsignelser, så lär Folkpartiet Sveriges barn en felaktig version av alfabetet på sina valaffischer! Efter "f" kommer "g" kära folkpartister, vilket i förbigående är ett betyg som er undermåliga utbildningspolitik aldrig någonsin kommer att få.

[Här kan man dock invända att FP kanske försökte vara lite vitsiga i sin affisch, men å andra sidan stavas presensformen av verbet "vara" med "ä" och "r" i skriven svenska så den pedagogiska effekten är lika illa; dessutom skulle det vara första gången i historien som någon folkpartist skulle fått för sig att vara (avsiktligt) rolig, vilket jag har svårt att tro.]

Regeringen vågar inte driva sin egen jobbpolitik

2010-04-13T09:33:00.000+02:00

Den stora valvinnarfrågan 2006 är inte längre de borgerligas trumfkort. SVT:s Rapport och Aktuellt redovisade den 12 april nya opinionsundersökningar som pekar på att regeringens förtroende i arbetsmarknadspolitiken dalar som en sten. Inte ens den marknadsliberalaste högern har förtroende för regeringens jobbpolitik.

I Aktuelltinslaget intervjuades professor Magnus Henrekson, VD för det Svenskt Näringsliv-anknutna Institutet för Näringslivsforskning (IFN). Henrekson, vars åsikter sällan kan anklagas för att vara vänstervridna, upprepade sin tidigare kritik mot jobbskatteavdraget, som varken skapar jobb eller får dem som är utanför arbetsmarknaden i arbete. Eftersom avdraget inte sänker företagens lönekostnader, utan enbart kommer löntagarna till godo, skapas få arbeten. Samtidigt blir försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen och andra trygghetssystem både verkningslösa och orimliga, eftersom det inte finns några jobb att gå till för dem som sätts under ekonomisk press. Henrekson anklagade "det nya arbetarpartiet" för att inte våga åstadkomma det som han menar krävs för att politiken ska fungera - sänkta löner och en dramatiskt ökad lönespridning.

Tydligare än så kan det alltså inte bli. Regeringen för en USA-importerad politik som kräver en låglönemarknad, vilket de dock vet är omöjligt att sälja till väljarna. Därför paketerar man om ineffektiva skattesänkaråtgärder och trygghetssystemslakt under namnet "arbetslinjen" och hoppas på att saker ändå löser sig till det bästa, trots att politiken passar synnerligen illa till såväl den svenska arbetsmarknaden som samhället i stort. Tack och lov för det här landets skull har det hittills under mandatperioden inte gått så bra, trots att regeringen gjort det den lovat göra. Fiaskona fortsätter som bekant att staplas på hög, senast i form av de 65 000 praktikplatser som skulle tvingas på myndigheterna vars antal smälte snabbare än en snödriva i vårsolen.

Norrbotniabana, Norrschmotniabana

2010-04-12T22:16:00.004+02:00

Det hela börjar nästan bli löjligt. I sin närmast paniska ovilja att göra infrastruktursatsningar i Norrland har regeringen reducerat planeringen av Norrbotniabanan till en lek om Svarte Petter. Under ett valår vill Alliansen med infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) i spetsen inte för död och pina erkänna för norr- och västerbottningarna att man fullständigt skiter i deras landsända och inte har något intresse av att betala för Norrbotniabanan. Därför har man helt enkelt med jämna mellanrum bollat över Svarte Petter till berörda kommuner och företag och krävt att de minsann ska ta sitt ansvar och betala en del av investeringen innan staten kan öppna plånboken.

Förvisso kan man tycka att regeringen har en märklig inställning när man inte verkar anse att ett så fundamentalt statligt ansvar som infrastruktur först och främst är en fråga för staten. Men själv lutar jag dock åt att det bara är förbannat löjligt, alternativt provocerande. Kostnaden för Norrbotniabanan beräknas bli 20 miljarder kronor. Det kan låta mycket, men å andra sidan kan regeringen tänka sig att avsätta en fjärdedel av summan, 5 miljarder, till ett projekt som hittills bara hjälpt en enda person. Om det är den gällande måttstocken kan jag försäkra fru infrastrukturminister om att ett järnvägsbygge i norr lär vara till gagn för betydligt fler än fyra personer.

Anders Borg klyver Centerpartiets kärnkraftstaktik

2010-04-12T14:31:00.000+02:00

Om finansminister Anders Borgs (M) uppträdande i Ekots lördagsintervju den 10 april finns mycket att säga (varav mycket klokt redan har sagts). En sak som slank ur honom måste dock ha skapat en omedelbar efterfrågan på hushållsnära kaffefläcksborttagartjänster hos stora delar av Centerns riksdagsgrupp.

Finansministern antydde nämligen att de investeringar i ny kärnkraftskapacitet som är den logiska följden av den energipolitiska propositionen som riksdagen ska besluta om i juni, delvis kan komma att göras med statligt stöd. Han sade (saxat från en transkription på bloggen Dagbok mot Atomkraft):

... min uppfattning är att det nog är rimligt att [nyinvesteringar i kärnkraft] i huvudsak finansieras utan statliga ingripanden
[...]
Ja, som sagt det kan vara så att vi nu pratar om något som ska beslutas om tio år och jag tror inte det är så alldeles klokt att jag i varje detalj binder mig för [att staten inte kommer att ge lånegarantier till de nya kärnkraftsinvesteringarna].

Att Anders Borg redan nu, sex veckor innan riksdagsomröstningen och fem - tio år innan investeringsbeslut eventuellt ska fattas, börjar sväva på målet om huruvida staten ska vara med och finansiera kärnkraftsinvesteringarna eller inte är måhända otaktiskt, men symptomatiskt. Alliansfritt Sverige poängterar att den brittiske professorn Stephen Thomas tidigare i år siat om att de politiker som idag lovar att inte subventionera kärnkraften i framtiden ändå kommer att göra just det, helt enkelt för att statligt stöd behövs för att få investeringarna till stånd. Dock hade professorn kanske trott att det skulle ta tre år, snarare än tre veckor, innan han blev sannspådd.

Detta slår samtidigt i spillror vissa centerpartisters försvar av sin ömkliga reträtt i kärnkraftsfrågan, vilket lutat mot resonemanget att beslutet saknar praktisk effekt, då det ändå inte kommer att gå att bygga någon ny svensk kärnkraft, eftersom investeringen är för dyr och osäker utan statsstöd. Men om man lyssnar på Anders Borg verkar den premissen vara tveksam.

Detta borde i sin tur leda till att de centerriksdagsledamöter som vacklat om hur de ska agera i omröstningen, där regeringen hotar att förlora, kanske slutgiltigt skulle bestämma sig för ett nej. Fast det troliga är väl snarare att det blir mer av det schackrande som SVT:s Agenda visade på den 11 april, för att lotsa regeringens förslag förbi de trilskande folkvaldas vilja. Partipiska och röstningstaktik kan kanske hindra ett pinsamt nederlag för regeringen, förhoppningsvis till det borgerliga väljarstödets förfång, men sannolikt även till priset av ytterligare underminering av tilltron till det politiska systemet och de etablerade politiska rörelserna.

Allt ideologiskt du skulle vilja veta om sjukförsäkring - men varit för skraj att fråga om

2010-04-08T14:35:00.000+02:00

Något så ovanligt som en både intressant, som informativ och klargörande bloggdebatt har brutit ut över sjukförsäkringsfrågan. Debatten har dessutom den sällsynta kvaliteten att skingra den Lützendimma som alltsomoftast skymmer de ideologiska skillnaderna mellan de båda blocken, dessutom i en av de viktigaste frågorna inför höstens val. Kort sagt - en måsteläsning för den politiskt intresserade.

Men vi tar det från början.

Allt började med att Marika Lindgren Åsbrink i sin utmärkta blogg Storstad kom med ett inlägg som krävde en varning till känsliga läsare. Hon utgick där från den nationella folkhälsoenkäten 2009, och dess uppgifter om psykisk ohälsa i befolkningen kopplat till sysselsättning. Siffrorna visar tydligt att bland den del av befolkningen som antingen är arbetslösa eller uppbär sjukersättning är det en oproportionerligt stor andel som lider av svår trötthet, ångest, suicidtankar eller t o m har försökt ta sitt liv. Lindgren Åsbrink konstaterar att:

Det här är de människor som regeringen jagar. Detta är de människor som har fått sin ersättning sänkt, blivit föremål för hårdare prövningar av Försäkringskassan, som trots att de fortfarande är sjuka varit tvungna att skriva in sig för ”tre månaders arbetslivsintroduktion” på Arbetsförmedlingen och som uppmanats att söka socialbidrag av socialministern.

Dagen efter gjorde Sanna Rayman ett inlägg på Svenska Dagbladets ledarsida där hon också utgick från överrepresentationen av psykiska besvär hos gruppen långtidssjukskrivna. Ingen torde dock bli förvånad över att Rayman kom till helt annorlunda slutsatser kring frågan om sjukförsäkringen, och stödde principerna bakom regeringens reformer. Visserligen har utfallet i vissa fall blivit olyckligt, men det menar Rayman i stort sett är följden av trubbigheten i offentliga socialförsäkringssystem som sådana. Dessutom framhåller hon betydelsen av att få bort folk från gruppen sjukskrivna:

Två tredjedelar av en grupp som har varit sjukskriven i över två år arbetstränar eller är på väg in på arbetsmarknaden. Två tredjedelar av dem som omförsäkrades vid årsskiftet kliver ur befolkningsgruppen med mest självmordstankar och mest ångest.

Marika Lindgren Åsbrink blev dock inte svaret skyldig. I en bloggreplik ifrågasatte hon den underliggande logiken i Raymans inlägg; att det är sjukskrivningen i sig som gör folk sjuka, så att problemen löses bara man får bort personer ur sjukförsäkringen. Alldeles bortsett från att den logiska slutpunkten på ett sådant resonemang skulle vara att inte sjukförsäkra någon alls, är premissen av att folk blir friska bara av att utförsäkras synnerligen tveksam. Dessutom, påpekar Lindgren Åsbrink, är en överväldigande majoritet av de människor som nyttjar sjukförsäkringen för sjuka för att kunna arbeta, men de drabbas likväl av sänkta ersättningar och ett misstänkliggörande tryck från Försäkringskassan. Och det är där den grundläggande orätvisan ligger eftersom:

[...] huvudskälet till att de sjuka tvingas betala detta pris är för att regeringen ska få pengar över till skattesänkningar till personer som oftast mår bra.

Jag kan inte acceptera att det är en bra politik att använda piskor för att förändra beteendet hos människor som inte har det bra – sjukskrivna, arbetslösa – medan morötterna reserveras för folk som har det bra – jämställdhetsbonusen, skatteavdrag för hushållsnära tjänster, mm. Ytterst är detta vad frågan handlar om. Och jag tycker att människosynen bakom den politiken är fruktansvärd, inget annat.

Bloggkommentarerna till detta inlägg är även de värda att följa, inte minst för den debatt mellan Rayman och Lindgren Åsbrink som utbröt. Den spillde bland annat över i Svenska Dagbladets ledarblogg där Sanna Rayman menade att de 2/3 som inte återförsäkras i sjukförsäkringen är ett tecken på att reformen fungerar och är bättre än det tidigare systemets, enligt henne, grymma passivisering. Det avgörande är att regeringens s k rehabiliteringskedja fungerar.

I ett svar på detta riposterade slutligen Marika Lindgren Åsbrink med att konstatera att kärnfrågan inte är att återgå till något gammalt. Kärnfrågan är snarare att inte acceptera ett sjukförsäkringssystem som låter piskan vina och trycket öka på de redan utsatta, samtidigt som man skapar en rehabiliteringskedja som i praktiken bara är ett tomt namn på obefintliga åtgärder. omflyttade budgetposter och nedskärningar. Vägen framåt är däremot lika tydlig som blockskiljande ideologisk:

En högre ersättning än idag. Mer pengar till rehabilitering. Och en administration som i görligaste mån undviker att kränka enskilda människor. Jag erkänner gärna att det är vagt. Men låtsas inte som att du [Sanna Rayman] håller med mig om denna skiss samtidigt som du omfamnar regeringens sjukförsäkring. Då förnekar du de skillnader som finns. Det är inte hederligt.

Debatten lär fortsätta skriver Sanna Rayman i sitt blogginlägg. Det är sant, men nu vet vi åtminstone vad saken handlar om och vart skiljelinjerna går. Kom ihåg det när det börjar osa valfläsk framåt augusti.

Skenbar inko(M)petens som valtaktik?

2010-04-08T09:41:00.000+02:00

Häromdagen anklagades här i bloggen finansminister Anders Borg (M) för att inte bara hushålla med statens resurser (om än dåligt), utan även med sanningen, alternativt kompetensen. Anledningen var att regeringen drar in 12 miljarder från kommunerna, med hänvisning till en rapport från Konjunkturinstitutet, som i realiteten inte ger åtgärden något stöd alls.

Johan Westerholm har i sin blogg dock en alternativ, och kanske mer trolig, tolkning av saken. Alltihop var utfallet av osedvanligt överarbetad och genomskinlig valtaktik. Han skriver:

Regeringen drar nu tillbaka det stöd som KI baserat sin rapport på, eller helt enkelt på pappret skär bort detta stöd som inbegriper 20 000 anställda i vård, skola och omsorg. Men med detta utspel så kommer vi senast andra veckan i september se en satsning på kommuner och landsting på någonstans mellan 5 och 10 MDR SEK. Och då kommer Fredrik Reinfeldt och Anders Borg kunna säga att man är lyssnande, progressiva och satsar på välfärden. Regeringen skriver själva att de kommer följa utvecklingen noga vilket på ren svenska innebär att de vill avvakta rätt timing för att (till del) återställa bidraget och därmed skapa en illusion av framgång.

Det vi sett är i praktiken hur regeringen lite klumpigt men snabbt och geschwint nu dukar av bordet för kommunerna och landstingen för att i september komma tillbaka med tallrikarna igen.

Alliansfritt Sverige pekar på att Westerholms tes stöds av att de extra miljarderna till kommunerna redan från början slängdes in i budgeten för 2010, i sista stund och under konstitutionellt tveksamma men PR-mässigt gynnsamma former.

Frågan om när de 12 miljarderna mystiskt dyker upp igen ur den moderata valfläskgrytan återstår dock. För min del gissar jag på den 21 augusti, samma datum som Göran Persson lanserade valvinnaren maxtaxa på dagis under valrörelsen 1998.

Kris(t)demokratisk valtaktik slår snett

2010-04-07T13:41:00.000+02:00

Ibland förstår jag inte hur Kristdemokraternas valstrateger tänker. Läget är som bekant prekärt eftersom partiet leker lindansare på fyraprocentsspärren, då verklighetens folk visade sig inte bestå av vare sig frimicklare eller hemmafruar i någon särskilt stor omfattning. Alltså måste KD i valkampanjen mobilisera partiets bas, d v s de tokkristna.

Och till en början har det ju gått bra. Partipastorn Göran Hägglund gick ut i en debattartikel i Svenska Dagbladet, där han menade att kriminalvården ska leda till den straffades moraliska uppbyggnad. Visserligen kan detta möjligen reta partiets evangelistiska valmanskår då det lutar en aning mot det katolska sakramentet bikten, men det är samtidigt i linje med den borgerliga skam och straff-politiken på religiös grund och det är alltid bra att visa enighet i regeringsställning.

De bokstavstroende kärnväljarna kan ändå alltid entusiasmeras på andra sätt. Exempelvis genom att, som rapporteras från Gotland, låta en man i profetskägg (dock vit så man inte får fel sorts troende i båten) predika avhållsamhet och förklara att homosexualitet inte är funktionellt biologiskt sett. Händerna på täcket-retorik, ska således entusiasmera de kristna väljarmassorna. (Även om man kan ifrågasätta Gute-KD:arnas datorvana. Det räcker med ett par snabba googlingar för att hitta gott om filmklipp på nätet som visar att homosexuellt sex visst är biologiskt funktionellt.)

Men så låter man ungdomsförbundet KDU förstöra alltihop genom att starta en kampanj där valstrategin går helt om intet. Dels fiskar man i en redan inpinkad moderat nisch, genom att framstå som välkammat maniska Anton Abele-typer. Dels tydliggör man den borgerliga splittringen i utbildningspolitiken; eftersom KDU framstår som riktiga latmaskar som vill slöa på utan att anstränga sig i sina praktiska program, medan man överlåter pluggandet till Jan Björklund-stachanoviterna i spetsutbildningarna. En image som de ytterligare understryker med den medvetna felstavningen "Låt de praktiska utbildningar vara praktiska".

Se själva:

Dumstrut eller skamvrå, Anders Borg?

2010-04-07T10:14:00.001+02:00

Finansminister Anders Borg (M) är nationalekonom, vilket gör det väldigt svårt för honom att ha dyskalkyli (såvida han inte var kurskamrat med S-O Littorin). Han har desutom vid tillfällen gett intryck av att vara läskunnig. Alltså kan hans utspel om att 2011 dra in 12 miljarder av det statsstöd som den kommunala sektorn fått för att motverka att lågkonjunkturen leder till stora uppsägningar, bara förklaras av att finansministern antingen är korkad, cynisk eller en lögnare.

Hårda ord? Alls icke. I en intervju i Sveriges Radio säger Borg nämligen följande:

Men enligt en ekonomisk prognos från SKL finns det risk för att det blir underskott. Finns det då inte risk att kommunerna snålar in på jobb och tjänster?
– Det görs ju olika bedömningar. Notera att Konjunkturinstitutet räknar med en påtagligt starkare utveckling när de kom med sin prognos förra veckan och tror på stigande sysselsättning i kommunsektorn under 2011 och 2012, säger Anders Borg.

Alliansfritt Sverige har dock läst rapporten som Anders Borg hänvisar till, "Konjunkturläget Mars 2010", och finner föga överraskande att hans resonemang inte har något stöd i den. Konjunkturinstitutet räknar (t ex på sid 58 & 125) med att det tillfälliga statsbidraget för 2010 även gäller för 2011. I annat fall skulle den kommunala sektorn behöva göra "stora anpassningar" (läs personalneddragningar) för att klara balanskraven.

Anders Borg motiverar alltså besparingar på kommunerna på grundval av en rapport som säger att om man gör besparingar på kommunerna kommer det att resultera i exakt de nedskärningar som ministern säger sig vilja undvika. Därav slutsatsen att finansministern antingen är behäftad med svåra brister i läsförståelsen (och inte fattat rapporten), en djup cyniker (och således väl medveten om att detta slår mot de kommunala ekonomierna först när det är många långa år till nästa val, samtidigt som det är svårt för medierna att göra bra journalistik av kommuner i kris), eller en bluffmakare (som hoppas att ingen gitter läsa rapporten han hänvisar till).

Dessutom säger rapporten (sid 125) att regeringens egen politik lägger sten på börda för kommunerna, i och med att arbetslösheten och de mer restriktiva reglerna för sjukförsäkringen ökar kostnaderna för dem. Som Alliansfritt Sverige noterar, lyckas regeringens socialförsäkringsmassaker på så sätt slå två flugor i en smäll och föröda såväl de drabbade familjernas som deras bostadskommuners ekonomi. Det blir i sin tur en självförstärkande spiral eftersom nedskärningar på 12 miljarder, uppskattningsvis innebär tiotusentals förlorade jobb inom de personalintensiva välfärds-,och undervisningssektorerna vilket i sin tur leder till ännu sämre kommunal ekonomi o s v.

Hyckleriet är uppenbart. För mindre än ett år sedan, med en svettig valrörelse hägrande, ansåg de borgerliga partiernas företrädare att den kommunala sektorn var i ett stort behov av pengar. Men när skattepengarna nu ska förslösas på 92 miljarder i skattesänkningsvalfläsk och andra ideologiska projekt som improduktiva hushållssnära tjänster och jobbcoacheriet, klingar högerns tal om värnandet av välfärdens kärna tomt.

Att coacha pengarna i sjön

2010-04-06T15:51:00.000+02:00

Sveriges Radios P1 har i ett reportage visat på hur regeringens omhuldade jobbcoachsatsning urartat. Snarare än att varje coach ska ha hand om mellan 30-40 arbetssökande, har flera privata jobbcoachföretag satsat på stordrift, så att en jobbcoach kunnat ta hand om upp till 70 sökande per vecka. I runda slängar har alltså coachen en halvtimme per sökande till förfogande (inklusive all administration, research m m ), vilket har den självklara effekten att kvaliteten ersätts av, i bästa fall, ren slussning.

Precis som Claes Krantz, Alliansfritt Sverige och Johan Ulvenlöv konstaterar är orsaken att det blir på det sättet inte speciellt svårförklarad. En privat vinstmaximerande aktör som agerar i en bransch där kvaliteten och effekten av verksamheten i princip är omöjlig att mäta, men där ersättningen utgår vare sig man lyckas med uppdraget eller ej, kommer självklart att tendera att ta in så många personer / inkomstkällor som möjligt (jämför friskolornas ekonomiska drivkrafter). Om coachföretagen ens har incitament att slussa ut någon till arbete d v s, eftersom det medför ett potentiellt kund- och inkomstbortfall. Detta hindrar dock inte arbetsgivarorganisationen Almegas garderobs folkpartist Ulf Lindberg att på bästa tv-tid hävda att endast de privata alternativen fungerar för jobbförmedling, vilket redan nu torde kunna nomineras till årets Bagdad Bob-pris.

Vad som däremot är svårförklarat är hur slöseriet som denna massiva överföring av offentliga medel till improduktiv privat verksamhet innebär kan tillåtas fortgå. Fast å andra sidan är det kanske inte mer ologiskt än att regeringen gödslar med skattepengar för att med RUT subventionera en annan improduktiv tjänstesektor med så gott som obefintliga makroekonomiska effekter. Hoppfullt i sammanhanget är dock att riksdagsledamöterna ska få hjälp med jobbcoacher efter valet, vilket förhoppningsvis är ett sätt för en hel del borgerliga riksdagsledamöter att den hårda vägen till sist få lite insikt om vad de egentligen ställt till med.

Land skall med lag byggas, Beatrice Ask

2010-03-23T10:45:00.000+01:00

Stormen kring justitieminister Beatrice Ask (M), a k a "Tant Gredelin", a k a "Vilda Bea", a k a "Barnbestraffaren, och hennes planer på att återinföra skamstraffet vid misstanke för brott vill inte avta, och det med all rätt. Det är en sak om en moderat minister attackeras av en socialdemokratisk företrädare eller ett antal bloggare. Men när t o m det moderata husorganet anser att måttet är rågat, då bör slutet vara nära. Sanna Rayman skriver i Svenska Dagbladet, apropå justitieministerns förslag att hänga ut folk för misstanke för brott ,att:

... när en borgerlig justitieminister tänker i samma banor som Ring P1:s allra ilsknaste deltagare antyder det att hon antingen inte är mogen sin egen uppgift – eller att hon inte tror på den.

Beatrice Ask är dock obeveklig. I en intervju i TV4 vidhåller hon vid sin syn att enbart misstanke på sexköp ska vara grund för att hänga ut de misstänkta. För att undvika kritiken försöker ministern istället, som Alliansfritt Sverige påpekar, lägga ut en rökridå och försöka dölja de fullständigt rättsvidriga principer hon gör sig till advokat för, genom att istället positionera sig som de prostituerades enda banérförare i samhället. Undertecknad, och säkert flera andra, utom möjligen Lena Mellin på Aftonbladet, hade gärna sett bevis på hur just den moderata politiken varit till nytta för socialt utsatta prostituerade kvinnor. Jag är för min del övertygad om att Beatrice Ask skulle bli svaret skyldig på den frågan.

Sverige kan inte ha en justitieminister vars rättsuppfattning bygger på lynchjustis. Om hon inte snabbt gör alla pudlars moder måste Beatrice Ask därför avgå. Dessutom måste Fredrik Reinfeldt komma med ett klargörande, mer än det mumlande i skägget som han fick ur sig i Ekointervjun under helgen, om att "Vilda Beas" syn på rättsskipningen inte är regeringens.