Björklund kristnar alla barnen

Den Käre Utbildningsledaren major Jan Björklund (FP) körde som väntat över Skolverket när de nya läroplanerna för skolan fastställdes av regeringen. Kristendomen ska, tvärtemot expertisens förslag, ges ett försteg i undervisningen före de andra världsreligionerna, vilket motiveras av grumliga historiska skäl. Svenska barn ska alltså lära sig om sådant de redan kan om kristna traditioner, för att kunna ha gulliga teaterspel i skolan under olika högtider. Varför några i klassen firar ramadan i stället, eller har påsken på andra datum, eller för den delen inte verkar ge ett jota för den religiösa vidskepelsen, anser dock inte Björklund vara lika viktigt att lära ut. Man kan bara instämma i Johan Westerholms beklagan om dagens arma barn som drabbas av den björklundska politiken.

Man kan tolka detta som ett sätt av Jan Björklund att fiska röster från sverigedemokraterna, genom att sätta hårt mot hårt mot Den Hiskelige Muselmanen. Men framför allt är det en illustration av hur regeringen Reinfeldt i sitt utsatta parlamentariska läge är minst lika beroende av att blidka Kristdemokraterna, som bara blir allt mer svårstyrda och fundamentalistiska för varje personvalskampanj eller utnämning som går av stapeln. Det ska bli spännande att se om major Björklund kan peka sig med hela handen ur den här röran under de kommande åren.

Ministerstyre och mörkläggning i sjukförsäkringsfrågan

Det var rent pinsamt att i valrörelsen se hur de rödgröna fatalt misslyckades med att utnyttja den straffspark i form sjukförsäkringsfrågan man fått till skänks av borgarna. Det krävdes att Emelie Holmqvist skulle stampa rakt på regeringens ömma tå i sin blogg om hur hennes mamma Annica misshandlades av sjukförsäkringsystemet, för att frågan på allvar skulle hamna på bordet. Och då var det för lite, för sent. 

Eller kanske inte. Regeringens märkliga hantering av sjukförsäkringsfrågan gör att man lagt upp bollen på den politiska straffpunkten igen. Det i uppseendeväckande turer som Röda Berget konstaterar alltmer antar karaktären av ett veritabelt Husmarkgate. 

Frågorna är tre. För det första: varför gick Försäkringskassans överdirektör Stig Orustfjord, mot alla regler om hur myndighetschefer ska agera, ut och dementerade och ställde ut falska löften i fallet Annica Holmqvist mitt i valspurten? Justitieombudsmannen har fått en anmälan, men misstanken om både missbruk av Orustfjords ställning som myndighetschef, ministerstyrning av myndigheterna och regeringens användning av myndigheterna som en del i deras valrörelse kvarstår. Frågorna som kräver svar (sammanfattade av Johan Ulvenlöv) är: hur såg kontakterna mellan regeringen och myndigheten ut; vem på Regeringskansliet skötte dem, på vems initiativ; och vad var innebörden av kontakterna. Red ut rötan!

För det andra; varför vägrar regeringen att svara på Veronica Palms (S) fråga om Orustfjordaffären? Har regeringen glömt bort att de inte längre har majoritet och att Riksdagen inte längre domineras av in till självutplåningens gräns partitrogna borgerliga knapptryckare? Är det verkligen grundlagsenligt av regeringen att tiga på frågor från Riksdagen? Svara!

För det tredje; varför hemligstämplar regeringen promemorian från den sparkade socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson (M) till statsminister Fredrik Reinfeldt? Vad i Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) är grund för hemligstämplingen av dokumentet? (Och nej, propagandaminister Schlingmann & co, värnandet av bilden av regeringschefen Reinfeldt som ofelbar och utan fläckar ingår inte som ett av skälen för hemligstämpling). Visa oss promemorian! 

Och snälla, söta, rara rödgröna politiker. Släpp nu inte denna fråga. Driv saken i botten nu när banan är sopad för ett politiskt agerande, tack vare panikartade blundrar i det moderata lägret. Vakna! Gör någonting! Vänta inte på att Emelie ska göra ett nytt inlägg.  

Hets mot folkdräkt

Personen på bilden är eftersökt för hets mot folkdräkt. Mannen uppges vara i 31-års åldern, vara klädd i Blekingedräkt, ha svårt att sitta still en längre tid samt hysa antipati mot biskopar. Personen sågs senast flyende från Storkyrkan i Gamla Stan. Om du ser personen ifråga ombeds du att vänligt men bestämt upplysa honom om vägen till närmaste Dressmann-butik.

Nattväktarstaten, så funkar det

Nattväktarstaten, alla nyliberalas våta dröm om ett idealsamhälle med en minimal stat, visar sig nu vara en utopi på väg att realiseras i USA. I ett county i Tennessee släcker brandkåren bränder i granncountyt enbart om fastighetsägaren betalat en avgift på $75. Har man inte betalat får man ingen hjälp, utan brandmännen står vid sidan av och ser till så att branden inte sprider sig (till de som faktiskt betalat för sig).

Någon tydligare illustration av hur kapitalismen slår sönder samhällets moraliska ryggrad och drar allt vad solidaritet heter i smutsen, borde väl inte behövas.

Sverigedemokraterna flyr självinsikten i Storkyrkan

Sverigedemokraterna, det svenska kulturarvets ovälkomna "försvarare", flydde så att det fladdrade i knätofsarna från en av kulturarvets tydligaste bastioner, Storkyrkan i Stockholm, under Riksdagens högtidliga öppnande. Orsaken? SD:arna kände sig tydligen både träffade och påhoppade när biskop Eva Brunne i sin predikan sade:

Den rasism som säger att du inte är lika mycket värd som jag, att du ska inte har samma rättigheter som jag, inte är värd ett liv i frihet, och detta av en enda grund - att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld - det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor

Brunnes uttalande är sådant att såväl företrädare för alla demokratiska politiska partier, som för samtliga religiösa samfund borde kunna stå bakom det. Att då reagera som bortskämda fjortonåringar som fått skäll av sina föräldrar, förutom uttåget även genom att twittra om "skam" för kyrkan och att kyrkan "tar ställning för vänsterextremister", är väl egentligen bara den slutgiltiga bekräftelsen på att sverigedemokraterna varken hör hemma i en kristen eller en demokratisk församling.

Skiftbyte i socalförsäkringsslakteriet

Mängden sörjande lär vara ännu kortare än mängden förvånade nu när statsminister Fredrik Reinfeldt verkar ta bort Cristina Husmark Pehrsson (M) från regeringen. Statsministern slår dessutom två flugor i en smäll, eftersom han till ny syndabock utförsäkringsminister allmän spottkopp socialförsäkringsminister uppges utse förre socialborgarrådet i Stockholm, Ulf Kristersson (M). Och med Kristersson satt på den post i regeringen som det är mest omöjligt att undkomma från med hedern i behåll, lär därmed hämnden efter den berömda striden mellan de båda om makten i MUF på Förbundsstämman i Lycksele 1992 slutligen vara inkasserad för Reinfeldt.

Lantisar är smartare än moderater

Det sägs ju att en av Fredrik Reinfeldts styrkor är att utse rätt personer till rätt poster. Det verkar dock en smula underligt att han därför utsett Anna Kinberg Batra, kvinnan som är mest känd för att först på fullaste allvar hävda att stockholmare är smartare än lantisar, för att sedan motbevisa sig själv genom att som stockholmare både vara moderat och gift med en lantis, till ny gruppledare för Moderaterna i Riksdagen. Framför allt kan det tyckas en smula vanskligt nu när regeringen behöver stöd av en massa lantisar för att få igenom sin politik.

Socialdemokratin och medelklassen

Marika Lindgren Åsbrink skriver ett läsvärt inlägg i Storstad om socialdemokratins jakt på medelklassen. Att socialdemokratin, liksom all bred vänster som har några ambitioner att bli politiskt relevanta, är beroende av att kunna knyta samman medelklassen med arbetarklassen och andra underpriviligierade grupper har varit självklart sedan den parlamentariska representativa demokratins genombrott. Historiskt sett har också SAP byggt sin maktbas på att göra medelklassen motiverad till att betala för en stor offentlig sektor och starka välfärdssystem. Typexemplen finns i familjepolitiken där reformer som generellt icke behovsprövat barnbidrag och föräldraförsäkring, skapat ett intresse och en betalningsvilja för välfärdspolitiken hos medelklassen.

Tyvärr har förmågan och kanske t o m förståelsen, för denna politiska och ekonomiska dynamik på senare år alltmer försvunnit socialdemokratin, vilket kan förklara varför partiet läcker väljarstöd som ett hagelskjutet såll. Marika Lindgren Åsbrink noterar i ETC att socialdemokratin misslyckats med att föra en politik där det lönar sig att vara solidarisk. Det vill säga den klassiska socialdemokratiska folkhemspolitik som byggde system som "förenade egennytta med solidaritet – system som inte krävde att enskilda människor måste vara sällsynt goda för att samhället skulle bli gott". I stället tror man att vägen framåt är att muta medelklassen med godis, som RUT-avdrag; vilket, förutom att det är  kontraproduktivt då det sätter grupper mot varandra och urholkar skattebasen för att driva reformer, dessutom är något som borgerligheten är mycket bättre på eftersom deras övergripande mål är minskade skatter och minskad offentlig sektor.

En av de sista ledande socialdemokratiska politikerna som tänkte rätt i detta avseende var den annars så beramade Göran Persson. Maxtaxan på dagis må ha varit en ordentlig valfläskrökare i valrörelsen 1998, men var samtidigt ett sätt att köpa medelklassens stöd med en reform som ur ett strikt fördelningspolitiskt perspektiv inte helt optimal, men som alla, inklusive samhällsekonomin, tjänade på.

Utmaningen är alltså att åter hitta en väg att skapa välfärdssystem som gör att medelklassen med arbetarklassen får samma politiska intresse. Att detta inte är lätt i den förändrade globala politiska och ekonomiska verklighet vi står inför är uppenbart. Men det råder heller inget tvivel om att det är nödvändigt. Motståndaren, Högern, har redan gjort sin systemförändring, med benäget biständ av en naiv socialdemokrati, som gjort att medelklassen idag fånge i ett högerprojekt som individualiserat risker och kostnader, och gjort en majoritet av medborgarna rädda för sin personliga försörjning och trygghet. Jonna Sima sammanfattar på ett belysande sätt i en valanalys i Dagens Arena hur dagens medelklass genom decennier av högerpolitik är fast i ett system där det finns få ekonomiska incitament att vara solidarisk eller lösa problem gemensamt:

Jag och mina 30-någonting vänner, mina föräldrars generation – alla är vi mer eller mindre beroende av det borgerliga samhällssystemet som styrs av tankar på börsen (pensionssparet), räntorna (bostadslånet) och skattesänkningar (mer pengar i plånboken). Det har skett ett systemskifte i Sverige. Från att det stora flertalet har velat betala världens högsta skatter för att alla i Sverige ska kunna leva ett värdigt liv, till att många i dag känner att de måste tänka på sig och sitt för en dräglig tillvaro. Bakom det här relativt nya egoistiska sättet att tänka ligger borgerliga politiska beslut.

Här ligger utmaningen för det mesta av vänstereftervalsanalys. Det räcker alltså inte att vinna bara hjärtan och sinnen för att något ska hända med den progressiva saken 2014. Man måste även skapa system som gör att det lönar sig bättre att vara solidarisk och en del av det gemensamma projektet än rädd och egoistisk. Vart ett misslyckande i den saken leder visar den kontinentaleuropeiska politiken med önskvärd tydlighet. Där äts den progressiva väljarbasen från två håll av ett statsbärande mitten-högerparti som vinner val på plånboksfrågor för dem som något har; medan rädslan och otryggheten göder en högerextremism som tar röster från de sociala grupper som inget har, inte ens längre hoppet om en bättre framtid.

Spetsutbildning till segregation

En stark kandidat till årets icke-nyhet torde vara rapporten från Skolverket om att regeringens satsning på spetsutbildningar på gymnasiet förstärker den sociala segregationen, men att eleverna som går i dem  är nöjda. Det är ett mysterium att införandet av ett elitskolesystem som är skräddarsytt för att gynna barn från studievana hem  leder till social snedrekrytering, men gör det lilla fåtal som har möjlighet att gå i elitklasserna tillfreds, ens kan klassas som en nyhet.

Fast vänta lite. Får man tro Dagens Nyheter verkar det faktiskt vara en nyhet på ett ställe - Utbildningsdepartementet. Jan Björklunds statssekreterare säger nämligen, apropå att de flesta eleverna på spetsutbildningarna har svenska föräldrar med en socioekonomiskt stark bakgrund, att

– Det krävs tidiga insatser i grundskolan för att motverka det här. De förändringar som vi nu gör i grundskolan syftar till att hjälpa elever som kommer från hem utan studietradition

Eller så kanske regeringen skulle göra något verkningsfullt som omväxling, och strunta i hela idén med elitklasser, och annat lika dåligt underbyggt som segregerande trams i utbildningspolitiken, för att istället satsa pengarna på att höja kvaliteten på undervisningen för alla elever?

Arkelsten, kul namn men knappast någon superskurk

Nestorn i den svenska spinndoktorkåren, Per Schlingmann, avgick idag som Moderaternas partisekreterare, rapporteras det i mediesvängen. Mannen som gav trianguleringen, nyspråket och slogansnattandet ett ansikte ersätts av en person med ett nära på lika lättparodierat namn, Sofia Arkelsten.

Högern hoppas, och delar av vänstern fasar, att Arkelsten kommer bli alla progressiva krafters ärkenemesis, i kraft av att vara ung, kvinna och miljökunnigare än resten av borgerligheten tillsammans. Men förtvivlen icke, O! du progressive. Alliansfritt Sverige påminner om hur nämnda Sofia Arkelsten blev sönderägd i just miljöfrågorna av någon som visserligen är av manligt kön, men är ännu yngre än henne - han gick på gymnasiet. Läs och hav förtröstan. (För det verkar inte varit något undantag).

En glad spark i proffstyckarskrevet

America Vera Zavala levererar apropå valutgången ett öppet brev till Sveriges proffstyckarklass i Tvärdrag. Där efterlyser hon ett verkligt och verkningsfullt engagemang bland Sveriges vänsterintellektuella kring att organisera sig för att på allvar bilda opinion, etablera åsikter och vinna val. Hon kommer med den fullt korrekta iakttagelsen att det inte räcker med ett avmätt och distanserat agerande som accelererar något i valspurtens slutskede. Valutgången borde gett Sveriges vänster en tankeställare om att:

... har man hittills trott att det räcker med att tycka och skriva lite varstans borde detta val få er att inse att så inte är fallet, det krävs att man gör något också. Det var länge sen man kunde förlita sig på de etablerade. LO, Socialdemokraterna och även Vänsterpartiet befinner sig i kris, både idémässigt och organisatoriskt. Vi kan inte vänta på dem, i alla fall inte göra allt opinionsarbete avhängigt av dem.

/.../

Sverige behöver inte fler stjärntyckare, vi behöver intellektuella som vågar ingå i kollektiv tillsammans för något bättre. Imorgon kan vi börja förändra högervågen, men då krävs organisering.

America Vera Zavalas flammande apell borde stämma till eftertanke inom den svenska vänstern i vid mening; från den kulturella, politiska och mediala eliten, till enkla amatörer som undertecknad. Framför allt är det en påminnelse om att det organiserade engagemangets betydelse inte får glömmas bort i all progressiv eftervalsanalys om man har någon förhoppning om långsiktiga framgångar.

Kontinuerligt krysskaos i krympande kristdemokrati

Om ni möter en känd borgarsympatisör som ser lite skamsen ut har ni förmodligen träffat på en av de ungefär 123467 personer (37 % av väljarkåren) som taktikröstade Kristdemokraterna kvar i Riksdagen. Det är en grupp som man knappast  skryter om att man tillhör ifall man närmare betraktar vilka 19 riksdagsledamöter som man bidragit att sända till rikets högsta beslutande församling. 

Bloggen har tidigare kommenterat den konservativa högergir som KD gjort i och med valet. Den bilden förstärks av kontroverserna kring  personvalskampanjerna för två av de inkryssade tokkonservativa KD-kandidaterna. Lokala medier rapporterar att Annelie Enochson och och antiabortförespråkaren Roland Utbult har bedrivit kampanj i den Livets Ord-anknutna tidningen Världen idag. Kampanjen har riktats mot de väljare som varit "besvikna över att Kristdemokraterna tonat ner de kristna värderingarna inom partiet" (hur det nu kan vara möjligt). Detta har väckt viss upprördhet i partiorganisationen, vilket är förståeligt eftersom de låga valtalen och stora andelen oengagerade taktikröstare gör det allt lättare att genomföra krysskampanjer mot partiledningens vilja. 

Utbult och Enochson själva försöker tona ned Livets Ord-kopplingen. Det underlättas dock inte av att Världen idags redaktör, Ruben Agnarsson, (vad är förresten orsakssambandet mellan frikyrkliga personer och lustiga efternamn - vad kommer först, namnet eller frimickarböjelsen?) i sin blogg bedrivit krysskampanj för bl a  Utbult och Enochson. De båda tillhör enligt honom en grupp som partiledningen är rädd för kommer att göra "riksdagsgruppen lite mer svårstyrd". 

Här måste jag ge Agnarsson rätt i sin analys. Den kristdemokratiska riksdagsgruppen har i takt med att den krympt blivit mer konservativ (den som tvivlar kan läsa den här artikeln från Livets Ord, med bl a Enochson och Uppsala-ledamoten Mikael Oscarsson, som jämför sitt enträgna arbete mot aborter med anti-slaveriarbetet i England på 1800-talet).  Det ställer KD-ledningen inför valet att vara rättroende men politiskt irrelevant; eller bredda sig och vara den borgerliga regeringen trogen, till priset av att svika sina fundamentala ideal och föra ett kontinuerligt inbördeskrig mot den konservativaste falangen. Alltså ungefär det läge VPK konstant var i fram tills man tappade K:et. Hur denna kristna syskonstrid än kommer sluta, är åtminstone så mycket klart att det knappast kommer att räcka med att 123467 väljare går runt med en ångerns rodnad på kinden för att någon kristdemokrat alls ska få plats i Riksdagen efter nästa val.