torsdag 30 september 2010

Klassen föder klassamhället

Den alltsomoftast utmärkta bloggen Vi har räknat på det här, postar en diskussion om hur skolpolitiken har en negativ inverkan på den sociala rörligheten. Grundvalen är ett seminarium med Daniel Lind, chefsekonom på Unionen, om den sociala rörligheten i Sverige, som nu hotar gå tillbaka efter att ha nått enastående goda nivåer.

En av de bidragande faktorerna till detta är skolan, där segregeringen och betydelsen av social bakgrund ökar. Den tidigare enhetsskolan hade fördelen att folk från olika samhällsgrupper träffade och knöt nätverk med varandra redan från späd ålder. Samtidigt hölls andelen valmöjligheter i skolsystemet på ett minimum. Det fick till effekt att föräldrarnas preferenser och val (som ju är viktigare ju yngre en elev är) inte slog igenom förrän sent i skolsystemet, vilket gynnade barn från studieovana miljöer.

Valfrihetsrevolutionen i skolan, med uttryck som privata friskolor och fritt skolval med skolpeng, har fått till följd att dessa positiva effekter för den sociala rörligheten, och med den det goda samhället, undermineras. Valen görs idag tidigare än någonsin i skolan. Ett felval i 11 års ålder kan avgöra om prestigeutbildningen på universitetet någonsin kommer att öppnas för en elev. Och självklart är det så att akademikerföräldrarna lättare inser den snåriga vägen genom ett allt oöverskådligare antagnings- och meritsystem, än den med arbetar- och/eller invandrarbakgrund.

Samma sak med skolvalet, som leder till att skolorna klassegregeras i takt med att de högpresterande eleverna koncentreras till elit(fri)skolor. Ett fenomen som är inbyggt i själva affärsidén eftersom det samtidigt skapar söktryck och sänker kostnaderna för skolan. Precis som i USA riskerar övriga elever som är mindre högpresterande att förvisas till ett b-lag av (offentliga) skolor, som ständigt är i en kostnadskris. Allt medan legitimiteten för den övre medelklassen att skattevägen betala för ett offentligt skolsystem som de inte använder minskar.

I bloggen listas tre förslag att komma åt den skenande segregeringen. För det första att göra skolpengen dynamisk istället för linjär; för det andra att alla skolor måste ta in en kvot på lottning istället för betyg; samt för det tredje att skolor med högt söktryck måste expandera verksamheten, så att fler får tillgång till den omvittnat goda kvaliteten.

Själv håller jag med om de ovanstående punkterna. Det är heller ingen hemlighet att jag också anser att systemet med friskolor är ett otyg som i sig alltid kommer att verka segregerande och dränerande på de offentliga resurserna.

Men alldeles oavsett vad man tycker om friskolor, kommunalisering eller återförstatligande av skolan är det absolut nödvändigt att vänstern på allvar tar kommandot i skolfrågan, vilket man ömkligt tappat under hela 2000-talet. Det gäller att släppa gamla tabun, erkänna sina synder som medskyldig till den röra som uppkommit på skolområdet, för att sedan kunna ha en förutsättningslös diskussion om  hur vi framtiden får en likvärdig skola. Vänstern måste ha en tydlig plan för hur man vill skapa framtidens skola redan från dag ett då den nya regeringen tillträder i oktober 2014, för att rädda vad som räddas kan efter åtta år av borgerlig kadaverdisciplin i katedern.

onsdag 29 september 2010

Eftervalsanalysens kranka blekhet

Visserligen är en analys av valutgången 2010 lika rolig att göra som en koloskopi, men i båda fallen är det bara att bita ihop och gilla läget. Glädjande nog verkar den rödgröna idédebatten tagit fart efter nederlaget och eftervalsanalyserna duggar tätt. Netroots har t o m en hel sida med sammanställningar för den intresserade, där man också själv kan bidra med sin egen analys som vidarebefordras till SAP:s valanalysgrupp. 

Inspiration för konstruktiv ilska och förbättringsiver för framtida valsegrar kan man finna i bland annat dessa skribenters inlägg:
  • Katrine Kielos skriver om att SAP måste vinna val på att vara socialdemokrater, genom att själv formulera en sammanhängande politik och inte låta de politiska motståndarna definiera de viktiga frågorna (och svaren).
  • Kajsa Borgnäs menar att Socialdemokraterna saknar en sammanhållen berättelse grundad på ordentlig analys. Istället säger man flera olika saker samtidigt utan att ge intrycket att riktigt tro på någon av dem, vilket skapar ett trovärdighetsproblem samtidigt som man överlåter till Moderaterna att sätta spelplanen och sverigedemokraterna att spela på osäkerheten och otryggheten i breda folkgrupper.
  • Marika Lindgren Åsbrink pekar på hur raset pågått länge och att bristen hos socialdemokratin ligger i att man inte upplevs som relevanta, eftersom man inte förmått att formulera en vision om det goda samhället i den nya globaliserade verkligheten. (Liknande diskussioner finns i hennes blogg). 
  • Björn Elmbrant visar på hur socialdemokratin har sig själv att skylla för mycket, då Högerns politik i mycket är den logiska fortsättningen på de reformer som S-regeringar en gång skapat. Vägen framåt ligger bl a i en återkoppling till socialdemokratins fihetsidé, att vinna medelklassen tillbaka samt att utveckla det rödgröna samarbetet och idéutvecklingen.
  • Maryam Yazdanfar yrkar på att SAP slaktar en del heliga kor och att det krävs en debatt kring både idéer och en organisations- och partistrukturen för att komma vidare.
  • Becky Bergdahl uppmanar vänstern att släppa statustänkandet, det räcker inte med att ha social rörlighet, man måste ha en politik som även inkluderar dem som av olika skäl aldrig kommer nå den akademiska medelklassen.
  • Åsa Westlund skickar en tacksamhetens tanke till de nätrötter som räddade de rödgröna från en än värre katastrof, och vars engagemang och aktivitet kring fallet Annica Holmquist visar vägen framåt. 
  • Ett hjärta rött sammanfattar hur den välmående medelklassen mutas (tills de själva drabbas). 
  • Jens Holm har en lång, och träffande analys, om vad som gick fel och hur vänstern kommer på fötter igen, bl a genom en satsning på sociala och traditionella medier.
  • Martin Moberg har samlat lästips till lunchrasten. 
  • Carl Tham är visserligen ute i ogjort väder när han yrkar avgång för allt och alla, men har ändå en del poänger när han pekar att vägen ur den idémässiga återvändsgränsen bl a går genom ett återtagande av den ekumeniska solidaritetstanken och föreningen av solidaritet och effektivitet. 
  • Jonas Sjöstedt efterlyser en eftervalsanalys där han bl a lyfter upp ledarfrågan i Vänsterpartiet och föreslår ett delat ledarskap á là Miljöpartiet (vilket den konspiratoriskt lagde även noterar gör en uppslitande partiledarkamp mellan t ex honom och Josefin Brink onödig). 
  • Aron Etzler hittar förklaringarna till hur Vänsterpartiet till synes kunde missa öppet mål i valrörelsen bl a i bättre organisation och öppna, framåtsyftande politiska och strategiska diskussioner, både inom och över partigränserna.
  • Och tänka sig: från högerhåll har man redan hörsammat Etzlers uppmaning till partiöverskridande diskussioner och kommit med en rad lika jättekonstruktiva som opartiska idéer om hur vänstern ska bedriva politik. Fast tror man på dem tror man väl på Tomten också. 

Kristdemokraterna kryssar mellan Gud Fader och Fader Fyra Procent

Det visar sig nu att Kristdemokraterna klarade sig kvar i Riksdagen enbart beroende på en extremt  hög andel taktikröster. Ingen är direkt förvånad över detta, speciellt inte KD:arna själva som t o m använde taktikröstandet som en del i sin valkampanj.

Samtidigt blir ett krympande KD allt konservativare, i takt med att mer rättrogna kandidater kryssas in av kärnväljarna. De gamla bekantingarna Tuve "Hädelseförbud" Skånberg och Annelie Enochson tog sig t ex in i riksdagen på mer liberala och salongsfähiga kandidaters bekostnad. Och samma sak händer även lokalt, bl a i Göteborg.

Kontentan av detta lär bli en huvudvärk för Göran Hägglund, som får en större konservativ flank att hålla nöjd, samtidigt som det lär bli allt besvärligare att undvika att skrämma bort den del av väljarkåren som inte är tokkristen. Något som gick sådär redan under den förra mandatperioden. Samtidigt lär nog Fredrik Reinfeldt att märka att köpslagandet för att vinna KD-stöd kommer att bli betydligt dyrare nu än förut.

En sak är dock säker - det kommer med all sannolikhet att krävas att mer än 37 % av KD-rösterna är taktikröster för att rädda partiets riksdagsmandat i nästa val. Så det är nog lika bra att ställa årets valaffischer i malpåse, för de lär behövas igen.

tisdag 28 september 2010

Önskelista för vänstervalseger 2014

Kära Tomten,
Eftersom du också är röd förstår du säkert att jag vill undvika ett liknande spektakel som valet 2010. Därför har jag sammanställt följande önskelista på sådant som jag tror skulle säkra en vänsterseger i valet 2014. Förhoppningen är att jag ska få anledning att återkomma till listan, för att löpande kunna pricka av när önskningarna infriats.

Inför valet 2014 önskar jag därför att de rödgröna oppositionspartierna och/eller dess anhängare:
  1. Faktiskt formulerar en vision om ett bättre samhälle, som både är trovärdig och framstår som ett bättre alternativ än borgarnas enda vägen-liberalism. Det måste vara slut med slogans om att "alla ska med" eller att man "inte kan vänta", utan att man först faktiskt sagt vart man ska, vad man väntar på och varför. Det enda sättet att undvika att borgarna vinner ett val med plånboks- och personfrågor tre gånger på raken är att presentera ett alternativ som ingjuter hopp och en tro på förändring till det bättre hos medborgarna. Det räcker inte att säga att regeringen är dålig och ful. Tala istället om hur ett samhälle som samtidigt är solidariskt, rikt, tryggt och ekologiskt hållbart ser ut, och varför en vänsterregering är en förutsättning för att det ska inträffa. Kort sagt vänstern måste erövra mitten från borgarna och flytta samtidigt mittpunkten till vänster.
  2. Formulerar en långsiktig strategi för hur valrörelsen och politiken ska bedrivas som kopplar till den ovan nämnda visionen, men som även anpassar sig till det politiska läget. Frågan måste ställas och besvaras om vilken typ och konstellation av samarbete till vänster som krävs för att man ska vinna en riksdagsmajoritet igen. Oavsett vilken arbetsform som väljs måste man förankra Miljöpartiet som ett parti i en rödgrön gemenskap, vilket samtidigt innebär att man från de röda partierna på allvar måste bejaka de gröna frågorna.  
  3. Formulerar en kortsiktig taktik om hur man både ska kontra borgarnas negativa kampanjer och personfixering, och samtidigt utnyttja sprickorna som uppstår i regeringen. Man får inte tveka att slå på de svaga ministerkorten (tänk Cristina Husmark Pehrsson 2006-2010), partierna (d v s alla regeringspartier utom M) eller tvinga Fredrik Reinfeldt att ta ansvar för sitt regerande (vilket man varit usel på 2006-2010). Man vinner heller inte val på att vara snäll om motståndaren samtidigt spelar fulspel. Den som tror något annat kan fråga Demokraterna i USA om deras ökenvandring 2000-2008.
  4. Skapar en medial taktik för hur man kortsiktigt överkommer högerns totala mediala övertag (den s k ekokammaren). Det handlar om att vänstern måste föra upp sina frågor på dagordningen, och kommunicera sin ideologi och den politiska dagsbild på sina egna villkor, trots ett underläge i både pengar och kommunikationskanaler.
  5. Skapar och börjar genomföra  en långsiktig medial strategi för hur man på lång sikt kan skapa en nationell plattform för att få ut sitt budskap och styra debatten. Det kommer att kosta pengar, det kan innebära att man måste bryta tabut mot att äga fler tidningar, men är förmodligen oundvikligt. Om nästan 50 % röstar rödgrönt är det underligt att i princip hela pressen med nationell tyngd är borgerlig.  
  6. Skaffar en effektiv strategi för att använda sociala medier och använder den sedan både för att få ut budskapet och engagera väljarbasen. Tänk Obama 2008. Detta kräver betydligt förändrade arbetssätt, eftersom de försök som gjordes 2010 oftast mynnade i ingenting (dock var borgarna värre med Tubesalacentern och Anton Abeles kampanjer som lika avskräckande som roande exempel).
  7. Ser till att det finns en levande, ej partiorganisationsanknuten, nätrörelse kring sociala medier som kan vara en blåslampa i baken på borgarna. Alliansfritt Sverige, four more years. 
  8. Inte hakar upp för mycket av politiken kring sverigedemokraterna eller invandrings- och integrationsfrågorna. Gör förslagsvis en uppgörelse med högerregeringen som håller borta SD:s inflytande i de frågorna, ta sedan debatten med SD när de försöker föra politik men inte på ett sådant sätt att de framstår som martyrer. Det måste ständigt poängteras att det är borgarna som är huvudmotståndaren och att SD är förutsättningen för deras makt. 
  9. Diskuterar integrations- och invandringsfrågorna inom den egna rörelsen. Något är snett i den interna skolningen när det är arbetarna som är SD-väljare. Detta förutsätter att man tar diskussionen på markplan i partier, på arbetsplatser och i facket, men även formulerar den hoppingivande alternativa framtidsvisionen, vars avsaknad göder och föder högerpopulismen. Dessutom kräver det att man faktiskt inte har skygglappar när man talar om invandrings- och integrationsfrågorna. 
  10. Inte låter borgarna och de liberala medierna, utan den egna rörelsen, styra vilka taktiska eller strategiska val som den rödgröna oppositionen gör. Det var idiotiskt att hasta igenom det rödgröna samarbetet p g a att bl a Dagens Nyheter tjatade om det. Lyssna därför inte när högerpressen kommer med "goda råd" om hur vänsterpartierna ska agera.
  11. Inte fastnar i för smala perspektiv - d v s inte formulerar en politik som är för geografiskt eller klassmässigt smal eller är insnöad på akademiska perspektiv och livsstilsfrågor som är viktiga men inte entusiasmerar fler än de redan frälsta. Valseger handlar om att bygga breda koalitioner, alltså måste man måste få med RUT-medelklassen lika väl som LO-kollektivet, queerparet på Söder eller den heteronormativa kärnfamiljen i Norrtälje.
  12. Åstadkommer ideologisk förnyelse i de tre partierna (vilket i korthet borde innebära att S skaffar en ideologi, teknokrati räknas inte; MP hindrar från att driva för långt åt höger; samt att V inte följer den stolta partitraditionen att först blöda sig vit i ett inbördeskrig mellan två obskyra falanger, varefter den segrande sidan, efter rituella utrensningar, styr om partiet i en ideologisk riktning som få förstår och än färre bryr sig om).
  13. Visar lite jävlar anamma och vilja att vinna - och inte väntar på ett angeläget blogginlägg några få dagar innan valdagen för att få lite eld i kampanjen. 
  14. Att man för helsefyr slutar att göra gratisreklam för regeringen genom att tala om Alliansen - och istället kallar fienden vid dess rätta namn: Högern, borgarna eller moderatregeringen. 
Fixar du detta, Tomten, lovar jag att vara solidarisk varje dag fram till den 21 september 2014. Minst.

torsdag 23 september 2010

Gud hörde inte bön på Gotland

En tröst i den dödsskuggans dal som är valet 2010 är att det inte gick så bra för 3/4 av regeringspartierna heller. Och eftersom den enda sanna glädjen, i väntan på monopolkapitalismens slutliga kollaps, är skadeglädjen, vill jag påminna om ett tidgare blogginlägg om hur Kristdemokraterna på Gotland bedrev valrörelse genom att låta en man i profetskägg predika avhållsamhet och förträffligheten med heterosexualitet. Nu kan konstateras att verklighetens gutar inte direkt tilltalades av händerna på täcket-retoriken, utan KD blev av med sitt mandat i Gotlands kommun.

Yngve "Profetskägget" Andersson (KD) förklarar i för lokala medier på Ön att fiaskot torde bero på att partiet "inte nått ut". Om man får drista sig till att hjälpa de gutniska kristdemokraterna till en eftervalsanalys, kan man nog snarare misstänka att problemet varit att partiet tvärtom nått ut alldeles för bra med sitt budskap.

Anonyma SD-mobbare nästa

Jenny Teleman gör i Aftonbladet den alldeles korrekta analysen att ju mer den urbana, välutbildade eliten hånar, förlöjligar och avfärdar den marginaliserade småortsarbetarklass som utgör sverigedemokraternas största väljarbas, desto mer spär man på det (verkliga, inte moderatpåhittade) utanförskap som skapar lusten att missnöjesrösta från första början. Vänsterns överlägsna ironier värmer visserligen egot, men eldar samtidigt på högerpopulistbrasan.

Nu är jag den första att erkänna mig skyldig till fullskalepennalism gentemot SD. Jag använder inte ens versaler när jag skriver ut partiets namn för 17 gubbar. För rikets skull lovar jag därför bot och bättring - för att i någon liten mån bidra till att vi slipper främlingsfientligt populistslödder  ett oklart parlamentariskt läge i Riksdagen efter nästa val.

Men då måste de sverigedemokratiska anhängarna lova att åtminstone anstränga sig lite när de trollar i folks bloggar. Att skriva kommentarer likt denna till en nykter sd-mobbare, är som att ge en MUF-förening nycklarna till barskåpet, men sedan säga åt dem att inte dricka.

Anonym sa...
idiot som har diktat ihop alla dess jävla lögner, så jävla avundsjuk bara för att du själv är mislyckad, skaffa ett liv dum jävel PS: ju fler som hatar SD ju fler kommer att rösta på dom

söndag 19 september 2010

Tro inte på de(m)!

I takt med att väljarna strömmar bort från regeringen allt eftersom sjukförsäkringsreformens konsekvenser blir allt mer uppenbara, ökar Högerns kontrapropaganda i intensitet. Som Alliansfritt Sverige och Johan Westerholm påpekar är motspinnet lika smaklöst, som desperat och fel. Huvudlinjen är just nu att borgarna hävdar att det som hänt Annica Holmquist, som dottern Emelie skrev om (den som inte är äckelmagad kan f ö  läsa kommentarerna som Emelie fått från högerhåll i bloggen), bara är ett enskilt fall. Underligt nog verkar de enskilda fallen vara väldigt många. Nästan som vore det ett systemfel - nästan som att Högerregeringen medvetet skapat en sjukförsäkring som prioriterar skattesänkningar till de rika före människors hälsa, trygghet och välfärd.

Gör det dig också förbannad? Ge igen på det enklaste och mest effektiva sättet genom att välja en av de tre rödgröna riksdagspartiernas valsedlar i dagens val (har du förtidsröstat kan du rösta om, ifall det blev knas förra gången). Dessutom räddar du en kattunge.

lördag 18 september 2010

Sanningen om Sverigedemokraterna avslöjad

Alla som tyckt att det varit något underligt med Sverigedemokraterna och dess företrädare har haft rätt. SD, visar det sig nu, är inget parti, utan ett levande rollspel (eller "lajv") som pågått i 15 år. Spelledaren Jimmie Åkesson träder nu fram och erkänner att det hela är en lek, som nu varit nära att spåra ur eftersom folk börjat tro att "partiet" är på riktigt.

Idén att simulera och försöka återskapa ett otäckt litet främlingsfientligt populistparti föddes i Blekinge i mitten på 1990-talet, och spred sig sedan som en löpeld över landet med hjälp av studiecirklar inom spelförbundet Sverok och sponsring av Dressmann. Men nu efter 15 år, otaliga spelmöten och över 10 000 deltagare är det dags att lägga av. Åkesson och de andra i spelgruppen vill sluta medan de är på topp.

Och ärligt talat. Nu när man vet om hemligheten märks det att kärntruppen i SD-lajvet börjat bli lite trötta och kanske växt ifrån det här med rollspel. De sista utspelen från "SD" har ju faktiskt varit lite för orealistiska för att vara riktigt trovärdiga. Som det här med den sverigedemokratiske Malmö-politiker som ristade ett hakkors i sin egen panna, för att kunna vinna billiga politiska poäng genom att skylla på invandrare. Känns väldigt Tarantino så här i efterhand.

Eller ta Levi Klausen - vem hittade på en rollperson som skulle spela partiets förstenamn i Filipstad med ett sådant namn, och som dessutom ska vara en gammal nazist iklädd en sydstatsflaggekeps. Hur realistiskt är det egentligen? Och som han spelar över sedan - se bara nedan:


Nej, det är väl bara att tacka SD-lajvarna för en bra show och önska dem lycka till i sina riktiga karriärer. Och särskilt då till initiativtagaren Jimmie - där jag hoppas allt går bra för dig, Fatima och barnet i framtiden.

Det slutgiltiga argumentet för att rösta bort regeringen


fredag 17 september 2010

För Folkpartiets utbildningspolitik bevare oss milde herre gud

Det visar sig nu att ett av flaggskeppen i Folkpartiets utbildningspolitik föga förvånande totalkollapsat. Lärlingsutbildningarna* visar sig efter ett genomfört pilotprojekt leda till fyra gånger så stora avhopp som en reguljär gymnasieutbildning. Problemet verkar till stor del vara att programmen inte ger högskolebehörighet - vilket ironiskt nog är exakt det som regeringens store pedagogikguru major Alfred E Björklund framhållit som alla sina retro-reformers stora fördel (med frekventa uttalanden om att alla inte vill bli akademiker).

Men kanske kan Folkpartiet något om högskolepolitik, undrar då vän av ordning. Nähä, inte det heller...


* Inte att förväxla med ett annat kärt FP-krav om lärlingslön, vilket inte har något med utbildning att göra utan är ett sätt att ge ungdomar slavlöner. 

Och medan halta, lytta och döende piskas ut i arbete...

... betalar vi fullt friska för att sitta hemma med sina barn. Det är såklart vårdnadsbidraget jag syftar på - den anomali i den annars benhårda borgerliga(slav)arbetslinjen, som blottlägger det ideologiska hyckleriet bakom regeringens retoriska dimslöjor. För varför finns det för skäl att betala föräldrar  i sina bästa år att vara hemma , när alla andra i alla andra fall ska jobbajobbajobba oavsett förmåga tills kroppen bokstavligen tar slut?

Svaret är såklart att det inte finns någon rationell orsak till vårdnadsbidragets existens, vilket en rapport från Arbetarrörelsens ekonomiska råd tydligt visar på. Vårdnadsbidraget är en förlustaffär - för individen, för samhällsekonomin och för jämställdheten. Ansvarig minister Göran Hägglund (KD) försökte i en debattartikel gå till försvar för vårdnadsbidraget, men det gick väl sådär. När argumenten tröt, vilket de gjorde väldigt fort, anklagade han i stället S i svepande ordalag och på oklara grunder för att vara mot valfrihet.. Eller som Claes Borgström, Dany Kessel och Simon Vinge (S) konstaterar i en slutreplik på debatten med Hägglund  - det är obegripligt "hur man tycker att [valfriheten] ökar för att man inför ett bidrag som gör kvinnor mer beroende av sina män."

Kejsar Fredrik är lika svarslös som naken

Fredrik Reinfeldt vill inte svara på frågor om fallet Annica Holmquist (vars fall dottern Emelie bloggat om). Tro fan det, ministerstyre eller ej finns det inget han kan säga när den smutsiga verkligheten solkar ner den Potemkin-kuliss borgarna försökt bygga.upp för att dölja sin politik. För inte går det att försvara reformer som tvingar cancersjuka att ta sms-lån, samtidigt som den enda lindring Moderaterna kan erbjuda är förslag om privata sjukförsäkringar á là USA (före Obama). 

Moderaternas valaffischer frågar vem jag vill ha som statsminister på måndag. Jag trodde Moderaterna var så pass konstitutionellt belästa att de visste att oavsett vad jag än vill så kommer Fredrik Reinfeldt att vara regeringschef nästa vecka. Men efter Riksdagens högtidliga öppnande i oktober kommer förhoppningsvis både landet och vi medborgare att slippa den rent bibliska plåga som kallas borgerligt ledd regering. 

Du glömde sno en slogan, Reinfeldt

Sanningen om Högerns brutala systemskifte börjar i dess sista skälvande minut slå igenom med full kraft i valrörelsen. Skattesänkningarna för de rika och friska betalas av de gamla, sjuka och lågpresterande, och priset mäts inte bara i pengar utan i mänskligt lidande.



Emelie Holmquists rysningsframkallande blogginlägg (som fått ett omfattande genomslag såväl i traditionella som i sociala medier och nätverk) är långt ifrån det enda exemplet. Runt om i landet finns mängder av exempel på hur sjukförsäkringsslakten slår mot individer som är så långt från den nidbild av den late bidragsfuskaren som Högerns företrädare och propagandamaskin försöker mana fram. Människor som hela livet gjort rätt för sig men som nu utan egen förskyllan drabbas av de regler som de borgerliga politikerna villigt röstat fram. Borgerliga politiker som i det längsta försökt undvika att ta ansvar, t ex genom att  skylla ifrån sig  på utförande myndigheter, eller i det längsta undvika att ta en debatt de inte kan vinna (när såg någon förresten Cristina Husmark Pehrsson i levande livet sist - har någon letat i Nybroviken?). Konsekvenserna av den förda politiken går dock inte att dölja längre, och är så  uppenbart motbjudande att t o m moderata partimedlemmar fått nog.

Så Fredrik Reinfeldt, nu när du hela valrörelsen konsekvent försökt stjäla arbetarrörelsens värdeord för att sedan tömma dem på innehåll, är det inte ett annat av arbetarrörelsens gamla slogans du ska ta till för att försöka försvara din orättvisa, omänskliga, orättfärdiga och ohållbara politik?  För när du ser vilket systemskifte du åstadkommit under fyra år vid makten måste du ju verkligen vara "stolt, men inte nöjd".

Man behöver inte anklaga SD för att vara smygfascister...

... när de löser bevisföringen så bra på egen hand. Expo har exempelvis haft en artikelserie inför valet som klätt av flera av SD:s kandidater ända in på bara brunskjortan.

Någon sorts rekord slår nog dock, som lokala medier och Jonas Sjöstedt rapporterar, andranamnet på sverigedemokraternas lista i Umeå, Mikael Storm. Storm stödjer på sin Facebook-sida en kampanj för att frige den tjeckiske nynazisten Patrik Vondrak. Kampanjen är grundad i den svenska vit makt-rörelsen, kring grupper som Info 14 och Göteborgs Fria Nationalister.

Fallet borde alltså vara solklart, Storm är inte bara minaretfobiker utan idkar även intimt politiskt umgänge med nynazistiska element. Alltså borde sverigdemokraterna, som med en dåres envishet upprepar att de vare sig är rasister, främlingsfientliga eller nazister, omedelbart stämma i bäcken och agera mot Storm. I det läget uttalar sig toppkandidaten på kommunlistan, Henrik Agerhäll, på följande sätt om att partiets andranamn i kommunen till synes har samröre med nynazister:
– Vi Sverigedemokrater vill ha minskad invandring precis som andra grupper, det är väl inte så mycket att säga om det.
Ytterligare kommentar torde vara överflödig...

torsdag 16 september 2010

Av barn och Fagerstabor får man höra sanningen

För andra gången på en dag får jag erkänna min oförmåga som debattör. Först var det Emelie som, i sitt blogginlägg om sin mamma, skrev de ord som jag själv misslyckats att formulera kring den indignation, skam och ångest Högerns välfärdsslakt framkallar.

Nu, lite senare samma dag, hittar jag hos Jonas Sjöstedt en text från Fagerstas vänsterpartistiske kommunalråd, Stig Henriksson, som på ett långt elegantare sätt än vad jag, eller egentligen någon annan i denna oväsentligheternas valrörelse, förmått göra, sammanfattar vad valet egentligen handlar om och vad som står på spel. Henrikssons text förtjänas att citeras i sin helhet, kommentarer är överflödiga:

Ojämlikhet kan allvarligt skada dig själv, dina barn och landet du bor i” är en fyndigt uttryckt sammanfattning av vad detta val betyder och layouten som ska påminna om varningstexten på ett cigarettpaket förstärker budskapet.
Man kan ha många åsikter om de röd-grönas politik och tydligen än mer om dess företrädare och normalt brukar jag nöja mig med att diskutera de egna förslagen och konsekvenserna av dem.
Men jag tror det kan vara bra att någon gång tillåta sig en annan approach så håll till godo. Eller låt bli.
Vi lever trots allt i ett land där 100.000-tals ungdomar går utan arbete, utan bostad och kanske snart också utan hopp. Där betygen sjunker i en skola vars stora problem varken är kepsar eller burkor. Där de stora systemförändringarna inom sjukförsäkringssystemet fått omänskliga konsekvenser för många. Där 500.000 personer lämnat a-kassan när den skulle behövts som mest. Där en orättvis pensionärsskatt föder ett lågintensivt uppror bland de äldre som därutöver ska oroa sig för bristande resurser i t ex demensvården.
Allt medan våra gemensamma tillgångar reas eller tom skänks bort. Men många äldre är lika bekymrade över sina barnsbarns mörknande framtid som att de yngre funderar om farmor har det bra. Det är den ömsesidiga omsorgen som bygger samhällen. Jag tror på en politik som hänger ihop och som då också håller ihop.
Jag tror inte alls de politiska meningsmotståndarna om att man medvetet vill försämra det land vi delar, men det kan inte desto mindre bli resultatet vare sig den onda viljan skulle finnas eller inte.
Det är i valen mellan olika åtgärder som i sin tur styrs av synen på det som bara är viktigt och det som är mycket viktigt, som effekter kan uppstå. Eller när allmänna dogmer tros kunna appliceras lite överallt utan närmare analys över de konkreta förutsättningarna. ”Konkurrens är bra, därför avskaffas bilprovningsmonopolet. Jo, vi inser att det blir dyrare för konsumenterna och att glesbygdsservicen hotas, men konkurrens är ändå bra på något sätt.”
Det kan låta käckt att sälja ut våra gemensamma tillgångar till högstbjudande. Märkligt verkar det lika ofta vara andra stater som köper in sig när vår säljer som det är kvartalsinriktade pesnionsstiftelseförvaltare långt borta eller som med friskolor och sjukvård; riskkapitalbolag som flyr alla skatter på sina vinster – byggda på våra skattepengar! – genom att placera sitt säte på Caymanöarna eller andra sk skatteparadis. Paradis för vem kan man undra?
Men tidigare fanns ett uttryckligt förbud mot att hantera vår gemensamma förmögenhet på detta sättet. Så långt tillbaka som 1862 års kommunala lagstiftning kan man hitta den vackra formuleringen: ”En generation har inte rätt att förbruka vad föregående generation hopbragt till sina efterkommandes gagn”.
Jag ser ett Sverige som allt mer glider isär. Mellan de som har och de som inte har. De som upplever sig vara på den säkra sidan med arbete och boende och de som saknar ett jobb eller inte kan få en bostad. Eller rent av saknar bägge dessa grundstenar för att bygga ett värdigt och fritt liv. Mellan de som, likt de flesta av oss, inte vill tro sig bli sjuka, gamla eller kanske ens dö och de som nått en eller två av dessa närmast oundvikliga stationer på livsvägen.
Jo, klyftorna växer också regionalt, etniskt, utbildningsmässigt när en stor del av landet lever i en annan verklighet än de få lycksalighetens öar i tillväxtområdena som styr debatten. När allt fler med svårstavade efternamn trängs ihop allt mer i segregerade bostadsområden, i de allt mer segregerade skolorna och de allt mer segregerade liven. När det i valfrihetens tid blivit så att valet av rätt föräldrar är det mest livsavgörande.
Nej, jag tror inte en absolut likhet är vare sig möjlig eller önskvärd. Men hyggligt lika villkor gör enligt alla undersökningar tillvaron bättre och tryggare även för dem på solsidan. Rimligt goda livschanser för alla barn ger en bättre och säkrare tillvaro för alla.
Men vårt nuvarande problem är inte en för långt gången utjämning. Vårt bekymmer är motsatsen.
Var åttonde barn lever idag i fattigdom. Det är ett problem som bara vuxit de senaste åren. Och landet, kommunerna och stadsdelarna glider isär. 1991 var andelen fattiga barn i Rosengård, Malmö sju gånger fler än i det välmående Torslanda, Göteborg. Nu är det mer än nitton gånger fler.
VD-lönerna var år 1950 drygt 25 gånger högre än industriarbetarlönen. Den skillnaden minskade fram till 1980 och var då ”bara” 10 gånger högre.  Tjugo år senare var skillnaden 50 gånger. Idag?
En kritiker av välfärdsstaten menade på att anhängarna hade som mantra ”alltid mera, aldrig nog”. Men när får de rika nog?
Nej, jag tror inte något parti vill detta land och dess invånare illa. Men oavsett den goda viljan så är konsekvenserna mycket dåliga av att, av aldrig så goda skäl, låta klyftorna växa till gap som vi inte längre kan överbrygga.
Till slut kanske det kan reduceras till just detta. Vem vill du ska jubla på valdagen? Vem ska vara fylld av hopp? De redan mätta? De som verkar tycka att Bergspredikan ska ge vika för den sk Lukasprincipen. Det vill säga Lukasevangeliet 8:18.  ”Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han menar sig hava.”
Eller ska det vara så att det, trots alla våra brister och tillkortakommanden, att de är de mest betungade som efter valdagen kan säga att ”kanske, kanske…”?

Låt inte det bästa bli det godas fiende F!

Tyvärr. Hur mycket man än kan sympatisera med åsikterna, är likväl en röst på Feministiskt initiativ en röst på fyra år till av kristdemokratisk familjefundamentalism och nödtorftigt förklädd homofobi; fyra ytterligare år av ofinansierade skattesänkningar för de rika på de fattigas bekostnad: fyra år av utförsäkringar där svårt sjuka drivs till socialen, kronofogden eller döden: och sannolikt fyra år med sverigedemokraterna som regeringsunderlag.

Valet är nu så jämnt att varje potentiellt rödgrön röst som läggs på F!, som inte har en chans att komma över fyraprocentsspärren, i praktiken är en röst för bibehållen borgerlig riksdagsmajoritet. Därför instämmer jag i Kristina Persdotters vädjan till Gudrun Schyman i Rebella och Expressen, och Ulf Bjerelds förhoppning på sin blogg, att F!:s rödgrönt lutande väljare faktiskt röstar på något av de rödgröna partier som kan komma in i Riksdagen. Visserligen är en röst på Feministiskt initiativ en markering mot marginaliseringen av de feministiska frågorna i dagspolitiken, men det är en markering som kostar fyra garanterat förlorade år för jämställdheten, jämlikheten och byggandet av det goda samhället.

Men stupstocken kom borgarna minsann ihåg att införa

Många tidningar återger följande nyhet från TT som är talande för Högerregeringens prioriteringar i välfärdspolitiken:


Förändringarna av sjukförsäkringen är en av de mest kritiserade av regeringens reformer. Tidsgränser har införts och ersättningar har sänkts.
Men vallöftet att lagstifta om rätten till rehabilitering och ett ytterligare löfte om att Försäkringskassan skulle genomföra en personlig rehabiliteringsutredning inom fyra veckor har inte blivit av.
Nu är det i stället de rödgröna som har tagit över löftet om utredning inom fyra veckor hos F-kassan.


Tur att de borgerliga åtminstone kom ihåg att införa en ordentlig stupstock för att piska svårt sjuka ut i arbete. Man kan ju inte ha en Högerregering som inte ingjuter skräck i medborgarna.

Tänker KD?


Nej, bilden ovan är inte fejkad. Det är en lika genuin som galen kristdemokratisk kampanj för att mota sverigedemokraterna i grind. Att man samtidigt förstärker fördomarna mot invandrare, och bekräftar fördomarna om KD som ett parti för folk som ska veta sin plats i livet, verkar inte bekomma dem alls. Så för ovanlighetens skull håller jag inte med Alliansfritt Sverige - frågan är inte hur, utan om, KD tänker.

Det ultimata argumentet till att rösta bort borgarregimen

Man kan gorma åt dem, man kan skrika på dem, man kan argumentera sönder dem, man kan håna och förlöjliga dem, man kan uppdatera sin Facebook-status mot dem, man kan göra en hjälteinsats, som Alliansfritt Sverige, för att stoppa dem; men det ultimata argumentet för att rösta bort Högerregimen på söndag står till syvende og sidst ändå verkligheten för. Den verklighet av ett kallt, hårt och egoistiskt Sverige som fyra års fullt medveten borgerlig slakt på välfärdssamhället skapat. 

Så om du,  eller någon som du har minsta relation till, känt den minsta dragning till att rösta på de borgerliga, läs då för h-e  Emelies blogginlägg om hur Högerns utförsäkringspolitik utsätter hennes svårt sjuka mamma för offentligt organiserad misshandel. Eller som hon sammanfattar:
Detta är en fars. Alla vet det. Men inget kan vi göra åt det. Oavsett vad de hittar på är det skattekronor som bekostar detta. Det gör det samma om det är sjukersättning, aktivitetsersättning eller försörjningsstöd. Kan man inte låta människor vara ifred? Vem har vunnit något på att en människa hur brutits ned? De borgerliga politikerna talar gärna om incitament för att arbeta, men vilka incitament har min mor? Ska det vara så svårt att acceptera att vissa människor inte kan bidra lika mycket som alla andra? Dessutom har hon slitit som ett djur i över trettio år, gått till jobbet varenda dag. Kunde inte det räcka? Har hon inte bidragit nog? Om inte sjukersättningen är till för min mor, vem är den då till för?
Det är som skojfriska personer säger, enda giltiga skälet till frånvaro är egen begravning. Det är vad Alliansen säger också. Men de skojar inte.
Detta är Sverige 2010, under borgerligt styre. För mig är inte detta vilket val som helst. Det handlar inte om abstrakta plånboksfrågor eller ens rena ideologiska ståndpunkter egentligen. Det handlar om en människa och hennes rätt till värdighet.
Allt detta, ska vi komma ihåg, för att regeringen ska få råd att sänka skatten för de arbetande med några hundralappar, och skatten för de rika med en massa blodbesudlade hundralappar mer. Kan man i ljuset av det fortfarande rösta på de borgerliga på söndag saknar man fullständigt både hjärta och empatisk förmåga.

onsdag 15 september 2010

Högerns låglönepolitik är en fara för Sverige (och för dig)

LO-ekonomen Thomas Carlén gästbloggarStorstad om sänkta löner som den outtalade förutsättningen för borgarnas arbetsmarknadspolitik. Inlägget är alldeles utmärkt och behöver egentligen inte kommenteras med mer än en uppmaning om att läsa den.

Dock vill jag särskilt framhålla den poäng Carlén gör genom att peka på de makroekonomiska riskerna med borgarnas ekonomiska systemskifte. En faktor som i allmänhet glöms bort i en valrörelse som, i den mån den handlar om någonting alls, mest berör hundralappar och den övre medelklassens bekvämlighet. Högerns politik med sänkta löner och satsning på lågproduktiva tjänstejobb (tillsammans med, skulle jag vilja tillägga, minskade utbildningsambitioner och minskad humankapitaltillväxt samt slösaktiga satsningar på en ineffektiv hemtjänstesektor i form av RUT och vårdnadsbidrag) är enligt Carlén ett hot mot samhällsekonomin och den svenska konkurrenskraften. Den ensidiga satsningen på att öka det kvantitativa utbudet av arbetskraft, leder inte bara till ökade klyftor, minskad social rörlighet och en omänsklig välfärdspolitik, det slår även mot produktivitetstillväxten och blir ett hinder för strukturomvandlingen. Eller med andra ord; borgarnas politik förstör förutsättningarna för den unika tillväxt som under hundra år förvandlade Sverige från Europas fattighus till ett av världens rikaste länder.

Thomas Carlén fångar därför elegant den verkliga essensen i det val du står inför den 19 september, medborgare:
Den skiljelinje som finns i dagens jobbpolitik har mycket stor betydelse för hur svensk arbetsmarknad och produktivitet ska utvecklas på sikt. Men om detta talar de borgerliga politikerna tyst om, och orsaken är tämligen klar. Regeringspartiernas väg är nämligen ojämn, smal och osäker för många – men den ger en ny och lönsam gräddfil för några få.

Björklundsconi

OK att Högern totalt vunnit mediematchen, både vad gäller pengar, genomslag och redaktionell makt. OK att man kommer  göra allt för att vingklippa public service om den borgerliga regimen får sitta kvar. Men måste man vara så klumpigt övertydliga när man försöker utöva politisk mediestyrning som Folkpartiet, vilka krävde att Uppdrag Gransknings avsnitt den 15 september skulle klippas om för att bättre passa högerregeringens valkampanj? Vad är nästa steg i försöken att undvika kritisk granskning och diskussion av den egna politiken - ska Jan Björklund månne börja dra fräckisar och Hitler-skämt istället för att valtala?

[Programmet om avarterna med den privatiserade skolan verkar för övrigt intressant - ett reportage som får privata skolprofitörer att ropa "kommunist" redan innan det sänts måste bara ses.]

tisdag 14 september 2010

Highway to Hägglund

Jag trodde inte det var möjligt, men Joakim Hörsing har faktiskt satt fingret på att ett av problemen med Göran Hägglunds gärning är att han är för lite kristen. Det låter helt bisarrt, givet partiets frimicklarsolkiga politiska gärning, och misslyckade försök att vara Högerns good cop; men den som förstått historien om den barmhärtige samariten (Luk. 10:25-37) skulle omöjligt kunna stå bakom en politik som går ut på att öka klyftornaförsämra för de svagaste i samhället, utförsäkra sjuka in till socialbidrag eller hänvisa dödssjuka och gravt handikappade till Arbetsförmedlingen.

Möjligen kan KD:s stöd till Högerns välfärdsslakt förklaras av att Göran Hägglund tror att sjukvården borde ersättas av helbrägdagörelse och att döden ändå bara är första steget på den rättroendes eviga chartersemester i himmelriket. Min begränsade teologiska kunskap till trots, vågar jag mig dock på en gissning att ifall Hägglund, snarare än jag själv, har rätt i fråga om hur livet efter detta gestaltar sig, så är det nog bäst att vi båda klär oss i asbestkalsonger på Domens dag.

Centern fullbordar kärnkraftssveket

Svenska Naturskyddsföreningen redovisar idag en undersökning där man tillfrågat riksdagsledamöterna om deras syn på svensk uranbrytning. Föga förvånande för den som följt vårens och sommarens pinsamma Center-krumbukter i energipolitiken, visar det sig att, trots löftena från valet 2006, så är två av tre av Centerpartiets riksdagsledamöter mot ett förbud för svensk uranbrytning. Två av tre centerpartistiska riksdagsledamöter vill alltså öppna för en gruvbrytning som innebär stora risker för natur och miljö, enorma irreparabla ingrepp i den fysiska miljön och som bidrar till ökad risk, ett avfallsproblem som kommer ta tusentals år att hantera samt kärnvapenspridning (d v s det som Den Käre Ledaren Reinfeldt häromsistens framhävde som det största utrikespolitiska problemet).

Att manegen därmed borde vara krattad för en storskalig svensk uranbrytning borde härmed stå klart. Detta med tanke på 1) den ökade mängden prospekteringstillstånd efter uran svensk mark; 2) att Centerpartiets storebröder i borgarfamiljen M och FP är för uranbrytnng; samt 3) efterfrågan på uran kommer öka i samma takt som den svenska kärnkraftproduktionen som en följd av borgarnas energiuppgörelse. Ett tecken så gott som något är väl att Centerpartiet i smyg ändrat sitt valmanifest för att bl a få till vagare skrivningar om den kommunala vetorätten kring uranbrytningen

Undrar hur Maud tänker försöka bortförklara det här svikna vallöftet? Kanske kommer man hävda att Centern  var emot uranbrytning 2006, men det var inget skarpt förslag utan en reformambition? Eller så menar hon, precis som när man tog bort förbudet mot expansionen av kärnkraften, att bara för att man tillåter någonting kommer det inte hända, åtminstone tills någon frågar Jan Björklund. Eller så säger hon för en gång skull som det är: Centerpartiet sviker både sina väljare, sin själ och kommande generationer - för att med ett dagtingat samvete få sitta vid maktens köttgrytor i Rosenbad.

måndag 13 september 2010

Fundamentalister i alla länder, förenen eder!

Alliansfritt Sverige uppmärksammar att Tuve Skånberg (KD), tvåa på partiets lista till Riksdagen i norra och östra Skåne, skrivit en debattartikel där han kräver "blasfemiförbud". Motivet till att han vill ha ett förbud mot hädelse är incidenten kring den galna pingstpastor i Florida som ville ha bokbål med Koranen den 11 september, vilket enligt Skånberg hotade leda till "religionskrig".

Skånbergs argumentation för att återinföra förbudet att häda (som togs bort 1970 i Sverige) är lika förvirrad som en  sverigedemokratisk budget. Han hävdar å ena sidan att yttrande- och tryckfriheten är omistlig; men poängterar å andra sidan i stycket efter att det behövs skydd mot hets och uppvigling när det gäller religion speciellt som "västliga sekulariserade medier" inte kan hantera frågor om hets och respekt för religion. Vilket dels kan tyckas vara en aning självmotsägande, samtidigt som han praktiskt nog glömmer bort att religionsfriheten också innebär frihet från religion. Sedan tycker Skånberg att den irländska lagen mot hädelse från ifjol är problematisk (vilket är vettigt eftersom det är en lag som kan leda till €25 000 i böter på synnerligen tveksamma grunder); men vill istället införa en trosfridsparagraf som den i Norge, vilken kan leda till fängelse för förövaren.

Att Kristdemokraterna har en, ironiskt nog, rätt relativistisk syn på det här med yttrandefrihet har märkts i valrörelsen. Men Skånbergs uttalande är inte bara problematiskt för att det visar på hur KD, trots upprepade påståenden om motsatsen, har problem med att hålla isär politik och religion. Det är dessutom en öppen fråga hur Skånbergs påstådda värn om muslimer som religiös minoritet passar ihop med hans uttalade ambition att ge kristendomen en särställning t ex i skolan? Och hur hanterar man den uppenbara ideologiska sprickan i partiet när en annan kristdemokratisk toppkandidat till Riksdagen, Annelie Enochson i Göteborg, enligt Västnytt gjort tvärtom och länkat till islamofober på sin blogg?

I denna interna KD-strid verkar dock Tuve Skånbergs linje, för en utomstående, mer fruktbar. Representerar man ett parti som består av religiösa minoriteter som inte har någon naturlig plats i ett modernt sekulariserat samhälle, är det smartast att både kräva lagskydd för sin egen extremposition, och samtidigt söka allianser med andra grupperingar som är i samma läge. Själv yrkar jag inte på ett förbud mot Skånberg, men hoppas att minst 96,1 % av de röstande på söndag markerar att yttrande- och religionsfriheten är så pass viktig att de väljer ett annat parti.

fredag 10 september 2010

Allt du skulle vilja veta om klassamhället, men Moderaterna inte vill att du frågar om

Varje dag möts jag av valaffischer som är ett spott i ansiktet på mina föräldrar och far- och morföräldrar, vars åratal av mödosamt slit inom och mot klassamhället möjliggjort att deras barn och barnbarn kunnat göra en klassresa in i den ängsliga medelklassens kohorter. Bara för den gamla klassfienden i Högern nu plötsligt framställer sig som ett arbetarparti, som tar åt sig äran över arbetarrörelsens framkämpade reformer som t ex semesterlagstiftningen.

Åsa Linderborg beskriver i Aftonbladet hur Moderaterna usurperade klassbegreppet från socialdemokratin, och på samma gång tömde det på innehåll. Av arbetarklassen har blivit den jobbande klassen, som om det inte vore någon skillnad mellan undersköterskan och den verkställande direktören, trappstädaren eller fondmäklaren. Eller som om att det inte fanns en alienationsprocess i arbetet, tydligast manifesterat i det gravt klasscementerande RUT-avdraget, där överklassens livskvalitet köps på bekostnad av den hushållsnära tjänstens dito.

Att det kan bli så här är i mångt och mycket socialdemokratins eget fel. Eftersom den klassiska arbetarklassen, som den såg ut förut med grovarbetande män med svällande, svettiga och smutsiga muskler,  försvunnit tack vare ekonomisk strukturomvandling och socialdemokratins välfärdsbygge, verkar man fått för sig att alla plötsligt tillhör medelklassen. Ingen jobbar nästan i industrin längre och alla äger aktier, så vad finns det då att kämpa emot; verkar resonemanget gå inom en arbetarrörelse som blivit närsynt i sitt eget akademiska medelklass- och innanför tullarna-perspektiv. På något sätt lyckas man förlora fokus både på vilka man kämpar för och vilka man kämpar emot, med konsekvensen att SAP ängsligt jagar en undflyende medelklass samtidigt som M tar över det begrepp (men inte den politik) som motiverar socialdemokratins existens.

Kanske är det för sent för den breda vänstern att i detta val att börja tala om klass, och styra undan debatten från det förrädiska jobberiet. Men socialdemokratin måste för framtiden förstå att de måste tala klass och behovet av att bygga breda koalitioner av medborgare som vill ha det goda samhället, och som förlorar på en politik som bygger på egoism och liberalt marknadstyranni. För en person som bara är förbannad kan lika gärna rösta på ett populistiskt alternativ som SD, medan en person som förstår varför hon är förbannad, röstar på ett parti som motverkar klassorättvisorna och bygger ett bättre samhälle för alla.

Kan någon se skillnaden mellan KD och SD?

Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund hakar på trenden med att försöka vinna valet genom att skrämmas med kommunistspöket. Till Aftonbladet säger han att han omöjligt kan välja mellan att samarbeta mellan sverigedemokraterna och Vänsterpartiet eftersom båda står för "en människosyn och demokratisyn" som han inte kan förlika sig med, eftersom de omfattar en "kollektivistisk människosyn där människor ses som precis likadana. Det leder till en uniform politik där man inte lämnar utrymme för individuella skillnader".

Ingen behöver vara förvånad över detta. Tecknen på att Högern vill bedriva smutskastningskampanj snarare än att tala om (sin egen misslyckade) politik har varit uppenbara länge. Alltihop är uppenbart en välregisserad fälla för att slösa bort ytterligare en dags medieutrymme med att diskutera utspel och oväsentligheter, istället för politik och bristen på borgerligt ansvarstagande.

Jämförelsen är självklart orimlig. SD handlar om ytterst konkret dagsaktuell främlingsfientlighet (samt en hel del illa förklädd brun ideologi); medan Vänsterpartiet visserligen (precis som Centerpartiet och Moderaterna) har en hel del trist historiskt bagage, men så vitt jag  vet vare sig bedrivit tvångskollektivisering, deporteringar, erövringskrig, nukleär kapprustning eller utrensningar av klassfiender sedan partiets grundande 1917.

Så egentligen bör man bara ignorera Hägglunds kräkframkallande provokation. Hade KD-ledaren menat allvar, istället för att hyckla så att man skäms för att vara uppväxt en kulturkrets som bygger på kristen etik, så hade, som Alliansfritt Sverige redovisar, inte Kristdemokraterna undertecknat en mängd gemensamma motioner med Vänsterpartiet under mandatperioden.

Fast när man ändå är i bojkottartagen så är det kanske V som ska säga upp bekantskapen med KD. För, som Johan Westerholm konstaterar, att om det är det något parti som har problem med människosyn, demokratisyn, kollektivism och att behandla folk som individer är Kristdemokraterna själva, med en politik som går ut på bl a:
- Inskränkningar i yttrandefriheten
- Inskränkningar i homosexuellas rättigheter (och ett envist motstånd mot samkönade äktenskap)
- Hemmafruns återupprättande genom vårdnadsbdrag och sambeskattning
- Segregationens bibehållande genom vårdnadsbidrag och sambeskattning
- Användandet av förståndshandikappade som valarbetare
- Samt  en hel del av abortmotstånd, murken sexualsyn, moralpanik och samverkan med Livets Ord och andra mörkersekter.

Mer om regeringens undermåliga järnvägspolitik

Att regeringen administrerar järnvägsinfrastrukturen genom en kombination av fromma nyliberala förhoppningar, teoretiska räkneövningar och att skylla på sossarna, har framkommit med önskvärd tydlighet. Men att det inte hjälper mot  järnvägens accelererande förfall kommer dagligen vittnesbörd om.

I Aftonbladet skriver Mikael Nyberg om det stora tågrånet. Men det är inte maskerade rånare som är i farten; utan det är fullt kända kostym- och dräktklädda politiker som genom avregleringar och privatiseringar både fördyrar trafiken för de resande, sliter ut personalen på järnvägen och förstör gjorda investeringar genom att inte satsa på nödvändigt underhåll av vare sig banor eller rullande materiel. Sverige är i Europa-botten på banunderhåll, samtidigt som regeringen är mer intresserad av motorvägsbyggen förbi Stockholm. Allt medan och underhållspersonal ersätts av tjänstemän som krävs för att administrera det alltmer oöverskådliga och svårstyrda privata systemet. Det är skrämmande läsning, som ger alla som tänkt nyttja i spårtrafiken i vinter (eller nästa varma sommardag) kalla kårar (alternativt värmeslag).

Björn Elmbrant undrar i Dagens Arena när den stora tågolyckan kommer. I Storbritannien stoppades inte privatiseringsexperimentet förrän den stora tågoolyckan i Hatfield (fyra döda mer än 70 skadade, många svårt) år 2000 förde frågan om säkerhetsansvaret och det bristande underhållet i de privatiserade järnvägarna upp på dagordningen. Men för den svenska regeringen verkar vare sig den brittiska återregleringen, eller den snöpliga åternationaliseringen av järnvägarna i Nya Zeeland som tvingades fram av det kaos och monopolmissbruk som privatiseringen medförde där, ha inträffat. I vilket fall som helst låtsas man inte om det.

I Dagens Nyheter dömer SJ-profilen och lokföraren Arne Spennar (känd från frågespalten i SJ-tidningen Kupé) ut både järnvägsunderhållet och den svenska järnvägspolitiken i stort, som han liknar med ett dåligt organiserat upplopp. Åtgärderna som föreslås för att motverka förseningarna lika symboliska som ineffektiva. Böter för förseningar kan t ex inte leda till några effekter, eftersom problemet beror på kapacitetsbristen och det usla underhållet som gör att tågen fastnar i köer. Avregleringar löser ingenting, förutsatt att man inte uppfinner ett sätt för tåg att flyga på de fullbelagda spåren. Och banorna är i så dåligt skick att de redan uselt underhållna tågen skakar sönder. På det hela taget är det en dyster bild av ett järnvägssystem i bananrepublikklass som målas upp.

Valet i höst är tydligt. Antingen fortsätter vi kaoskonduktör Torstenssons linje - med ett enormt nationalekonomiskt slöseri där investeringar i järnvägsinfrastruktur får förfalla och trafiken fungera uselt, p g a att ideologiska prioriteringar snarare än samhällsekonomi och allmännytta styr infrastrukturpolitiken. Eller så gör vi tvärtom. Än så länge är valet ditt. Efter nästa privatiseringsvåg kan det vara försent.

Reinfeldt flirtar med de högerkristna

Jag kan omöjligt bestämma mig för vad som är underligast med detta radioinslag med Fredrik Reinfeldt. Antingen är det att han nämner den viktigaste världspolitiska frågan som "kärnvapenspridningen". Eller så är det att han tar sig tid i valrörelsen att intervjuas av en kristen radiostation med kopplingar till den amerikanska konservativt högerkristna rörelsen (genom samarbete med National Religious Broadcasters, som inte direkt är kända för sin vidsynthet eller liberala inställning till religion).

Visserligen förstår jag att Reinfeldt inte kan prata om de akuta utrikespolitiska frågorna, som klimat , energiomställning eller Afghanistan, eftersom Högern gör allt för att valet ska handla om allt annat än väsentligheter. Men varför försöker han stjäla röster från KD? Har han månne dömt ut Göran Hägglunds chanser att klara sitt parti in i Riksdagen?

torsdag 9 september 2010

Det gröna kosackvalet

Centerpartiets  panikplan för att klamra sig fast i Riksdagen är lättläst som en pekbok skriven av Karl Rove. Först ska partiet blankt vägra att regera med "kommunister" (medan det tydligen är acceptabelt för C att regera med passivt stöd av främlingsfientliga i en brunblå kompott); för att sedan skrämma över Miljöpartiets väljare till sig själva genom att hota med kommunismens spöke, exempelvis med affischer riktade till den som är "Miljövän men inte socialist".

Fast med tanke partiets pinsamt usla resultat efter fyra år som innehavare av miljötaburetten är det nog mer passande att uppmana någon som tillhör följande kategorier väljare att rösta på Centern:
"Miljövän men inte kärnkraftsmotståndare"
"Miljö- men inte djurvän"
"Miljövän men inte klimatorolig"
"Miljövän men inte kollektivtrafikresenär"
"Miljövän men inte rädd för lite kemikalier"
"Miljövän men inte så mycket att det blir dyrt eller besvärligt"
Lycka till i kampanjen, Centervänner!

onsdag 8 september 2010

Varje moderatadministrerad skattekrona är en stöld från medborgarna

Marika Lindgren Åsbrink fortsätter i bloggen Storstad sin utmärkta serie inlägg om det obegripliga i varför Högern omges med en aura av ekonomisk trovärdighet. Nu senast sätter hon luppen på den lika ineffektiva som dyra borgerliga jobbpolitiken, som föga förvånande inneburit mycket skrik för lite ull.

För den som anser att skattemedel ska användas så effektivt, varsamt och rationellt som möjligt, med minimal inslag av symbolpolitik, är det en dyster läsning. Nedanstående tabell ger syn för sägen:

Hur många ytterligare personer man skulle kunnat anställa för samma pengar som regeringen avsatt till sina genomförda eller planerade jobbreformer*
- RUT-avdraget 540 jobb
- Halverad restaurangmoms (förslag) 3 200 jobb
-  Sänkta arbetsgivaravgifter för unga 9 000 jobb
- Sänkta arbetsgivaravgifter 15 000 jobb
Totalt: 27 740 jobb
Alltså - om regeringen istället för att lägga skattepengarna på allehanda avdrag och skattesänkningar använt samma skattepengar till att direkt anställa personer skulle 27740 fler heltidsarbeten skapats än det verkliga utfallet av deras politik. Och då har vi inte ens börjat diskutera andra kostnader som regeringens politik ger upphov till, t ex genom utträngnings- eller inlåsningseffekter.

Jobbpolitiken är tyvärr bara ett exempel på att borgarnas maktinnehav inte bara präglas av närmast lösaktig  slösaktighet, den är dessutom dyr för den enskilde medborgaren. Johan Westerholm har således helt rätt när han konstaterar att om borgarna får fortsätta administrera samhället på detta sätt är det snart inte mycket kvar att bära för det samhällsbärande Högerpartiet. Men det kanske var det som var meningen från första början?




* - Alla siffror är en bearbetning av uppgifterna i Storstad.
- Utgångspunkten är att en heltidsanställning kostar 500 000:-/ år för arbetsgivaren.
-Beräkningsformel: [(Kostnaden för reformen / 500 000) - Antalet skapade jobb regeringens reformer gett upphov till.]

tisdag 7 september 2010

Kristdemokraternas minoritetssamarbete med SD - blåkopian

Göran Hägglund (KD) sade i en intervju i Dagens Nyheter idag att han är beredd att regera vidare i minoritetsställning om sverigedemokraterna blir vägmästare i Riksdagen. Hur det kan sluta syns tydligt på lokal nivå - i Karlskrona föredrar t ex det kristdemokratiska kommunalrådet att samarbeta med det "reko" SD före S.

Kaoskonduktör Torstensson tuffar vidare

Som om att det inte räckte med att regeringen, under ledning av kaoskonduktören Åsa Torstensson (C), politiskt administrerar fram ett ideologiskt betingat avregleringskaos i järnvägstrafiken. Som gräddstuvad lök på laxmoset ska dessutom spåravgifterna fördubblas rapporterar Dagens Nyheter.

Ökade spåravgifter tas självklart ut på priset kunderna får betala för transporterna, vilket framför allt slår mot godstransporterna, vars marginaler är små. På så sätt skapas en konkurrensnackdel för det mest miljövänliga transportmedlet gentemot flyg och landsvägstransporter. Vilket ironiskt nog, som Jonas Sjöstedt poängterar, är precis samma politik som får Högern att kollektivt gallskrika som en ilsken treåring - när de rödgröna föreslår kilometerskatt på lastbilstransporter

Fast med tanke på att borgarna går till val på en miljöpolitik som bygger på ökad bilism och fler motorvägar kan man åtminstone inte i detta fall anklaga regeringen för inkonsekvens. Och är det egentligen inte bara tråkigt sosseri att vilja ha lägre biljettpriser och mindre kaos på spåret? 

Semester(M)arodörerna

Nog för att borgarnas valkampanj gör nyspråket till skön konst och Centern kampanjar mot sig själv, men priset för motsägelsefullhet får nog ändå Moderaterna med sin affisch "Semester - bara ett av många skäl för fler jobb" [ungefär - jag försökte fota affischen men likt andra blodsugare fastnar inte moderatpropaganda på bild så lätt]. Budskapet är i vilket fall underligt av tre skäl:
  1. I alla andra sammanhang framhåller ju Moderaterna att problemet är att folk är lata och tvärtom är för mycket lediga (och t ex spelar tv-spel eller sover).
  2. Dessutom har ju Högerpartiet alltid röstat emot införandet och förlängningarna av den lagstadgade semestern.
  3. Och brukar inte nyliberala kommentatorer i vanliga fall få krupp, allergiska utslag, bältros och fallandesjuka av allt som ens på den vagaste av grunder kan kopplas till marxismen? Men här omfattar Moderaterna plötsligt bredvilligt alienationsbegreppet, så att vi inte längre, som det brukar låta i högermegafonen, ska leva för att arbeta, utan istället arbeta för att leva.
Det är som sagt var svårt att se någon linje i den moderata ideologin just nu. Men å andra sidan borde man inte vara förvånad över att Moderaternas ståndpunkt vinglar -  de är ändå partiet som antyder passivt samarbete med ett parti (SD) som en av deras partistyrelseledamöter kallar för nazister.

måndag 6 september 2010

Åsa Torstensson har ingenting lärt

Dagens Nyheter skildrar konsekvenserna av regeringens järnvägspolitik, och målar upp en synnerligen osmickrande bild av en sektor mitt inne i ett politiskt skapat kaos. Underhållet eftersätts och infrastrukturen slits ned med förseningar och minskad säkerhet som följd; trafiken på olönsamma sträckor hotas eftersom marknadsaktörerna koncentrerar sig på sträckor med stora trafikvolymer; samtidigt som biljettpriserna stiger medan kvaliteten blir sämre. Regeringen har inte ens lyckats med sitt överordnade ideologiska mål att privatisera verksamheten - avregleringen har lett till att den svenska staten överlåtit trafik till bolag som ägs av andra stater.

Vad säger då ansvarig minister Åsa Torstensson (C) om debaclet? Ställd inför en sektor i regeringsadministrerat sönderfall är detta tröstens ord hon har att komma med:
–  Det är alltid ett motstånd mot att göra förändringar
...
– Det finns kanske andra operatörer som med andra fordon kan skapa ny service för att tågresenärerna kan bli mer nöjda än vad de är i dag.
...
– Vi har brist på moderna fordon. Jag förväntar mig att man kommer med nya fordon.
...
– Sverige har i många sammanhang gått före både när det gäller att driva passagerares rättigheter och när vi avreglerar tidigare monopolmarknader.
Med tanke på vad infrastrukturministern lyckats åstadkomma tidigare under mandatperioden skulle jag haft mer förtroende för förbättringar om Åsa Torstensson lovat att tågkaoset skulle lösas med hjälp av UFO:s. Eftersom vi varken lär fått tillgång till flygande tefat eller en fungerande spårtrafik innan dess, vill jag därför avslutningsvis påminna om det riskabla i att ta tåget till sin vallokal för att rösta bort borgarna den 19 september.

Centerns masochistkampanj

Högerregeringen är så självsäkra att vinna den 19 september att de börjar göra reklam för motståndarsidan. Att Moderaterna påpekar att de enda som kan skapa jobb är ett arbetarparti, gör ju inte dem någonting - det finns inte en arbetare med vettet i behåll som röstar på deras arbetarfientliga klasspolitik i vilket fall som helst.

Men att Centern - ett parti som stadigt trampar vatten runt nedflyttningsstrecket - gör samma sak är antingen ett tecken på dumdristighet eller partitaktisk härdsmälta (skämtet avsiktligt). Här och var i det offentliga rummet stoltserar nämligen partiet med devisen "Centerpartiet gör skillnad". Det är i och för sig sant, men jag kan för mitt liv inte förstå varför Centerpartiet vill skryta om att de under mandatperioden bl a: 
- Sålt ut sin själ i kärnkraftsfrågan,
- Ansvarat för en miljöpolitik som utöver ovanstående även bygger på ökad biltrafik, ökat beroende av kolkraft, stöd till ryskkontrollerade gasledningar i Östersjön, ökad användning av handelsgödsel, minkuppfödning, vargjakt, valjakt samt en lika verkningslös som obegriplig miljöbilspolitik
- I den heliga småföretagsfetischismens namn bedrivit en politik som dels slår mot samhällsekonomin, t v en mängd produktivitetssänkande reformer som föser in arbetskraft i ineffektiv tjänstesektor (ofta i RUT-subventionerade fåmansföretag), istället för att se till att arbetskraften (t ex genom utbildning) kommer in i högproduktiv verksamhet som ökar landets konkurrenskraft...
- ... och dels varit konsekvent löntagarfientlig med angrepp på facket och förslag om sänkta ingångslöner och uppluckring av arbetsrätt och strejkrätt (t ex med förslag på förlängda provanställningstider, och en ökad användning av F-skattsedlar),
- Befolkar sina listor inför valet med allehanda (drogtestade) tomtar som bl a vill legalisera cannabis, göra klassföraktet till skön konst, eller anser att politik är samma sak som fördomsfulla amatörfilmer på Internet (till råga på allt inte ens med den minsta gnutta naket i),
- Upphört vara ett parti. för att i stället bli ett kringresande cirkus- och allsångssällskap (komplett med lösnäsor och slängkappor).

fredag 3 september 2010

Statsmannafasaden rämnar under press i elfte timmen

Jag lät bli att titta på SVT:s utfrågning av Fredrik Reinfeldt (M) i går kväll, eftersom jag bedömde sannolikheten att något substantiellt skulle sägas eller några relevanta frågor ställas som tämligen låg. Såhär i efterhand gjorde jag uppenbarligen en felbedömning. Så mycket substantiellt sades kanske inte, men statsministern fick svåra frågor i knät, och lyckades inte leverera svar på dem under press.

Äntligen!, skulle man kanske säga om detta. Fredrik Reinfeldt har, i en mandatperiod som både präglats av misslyckanden för regeringen och en brutal högervridning av politik och samhälle, nogsamt undvikit att svärta ned sin fina kostym genom att ta politiskt ansvar. Så fort saker gått åt fanders för högerregeringen, har ansvarig fackministern fått stå och skämmas i medierna, medan regeringschefen varit osynlig eller kommit med några frammumlade plattityder. Men nu när Reinfeldt faktiskt ställdes inför skarpa frågor om sin politik kom den ideologiska skiljelinjen mot oppositionen i dagen, samtidigt som den mödosamt uppbyggda fasaden av den Regeringsduglige Landsfadern fick sig en redig spricka.

Ett par exempel ur debatten:
- Statsministern hävdade att skattesänkningarna inte alls finansierats av indragningar från de mest utsatta grupperna i Sverige, vilket kan beslås med osanning av såväl verkligheten (med 34 av 70 miljarder i skattesänkningar som finansieras av sjuka och arbetslösa) som av hans egen socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson
 - Statsministern hävdade på frågan om hur man ska hantera en eventuell vågmästarroll för sverigedemokraterna, att det största blocket ska regera, och att han knappast tror att Sahlin kommer gå ihop med SD för att fälla de borgerliga. Tydligare än så kan väl knappast sägas att Reinfeldt nöjt kommer regera vidare med brunt stöd efter valet, om det skulle bli aktuellt.

Det hettade till som mest kring sjukförsäkringsreformerna. Dessa sade sig Reinfeldt med liknöjd arrogans sade sig vara nöjd med, men tvingades likväl till krumbukter när han konfronterades med sjukförsäkringsslaktens konsekvenser. Statsministern försökte komma undan med ett av sina favoritknep - att skylla på tjänstemännen och deras tolkning av regelverket, vilket var ett avgörande misstag. Efter att i fyra år undvikit att svara definitivt på en kontroversiell fråga, så begärde statsministern att se de papper som får till konsekvens att svårt sjuka, t ex strokedrabbade överläkare (eller för den delen cancersjuka professorer eller värkdrabbade undersköterskor, eller ..), skickas till Samhall istället för att sjukskrivas. Det tog mindre än ett dygn innan bluffen synades, och det dokument (se sid 110) som styr Försäkringskassans verksamhet, och som får just de omänskliga konsekvenserna, lades ut av Viktor Tullgren på Alliansfritt Sverige.

Trots att de borgerliga medierna försöker spinna allt de kan på att överläkaren som kom till tals i tv också berättar sin historia för Socialdemokraterna (precis som en borgerlig lobbyist tidigare i serien fick fråga ut Mona Sahlin om fastighetsskatten - SVT:s utfrågemodell formligen inbjuder till konstgräsrotskampanjer och opinionsmaipulation), kvarstår faktum. Trots all propaganda om motsatsen, och några muthundringar i skattesänkningar, leder den borgerliga politiken till att välfärdssamhället undermineras och de rikas skattesänkningar betalas med ett omänskligare Sverige. Det finns det t o m papper på, Fredrik Reinfeldt.