Forum för levande mobbing

Forum för statlig historierevisionism, förlåt levande historia, har varit ovanligt aktuell denna höst. Precis som förväntat från allra första början, har myndighetens uppdrag muterat i takt med att regeringar, det politiska klimatet och myndighetens överlevnadsinstinkt utvecklats. Från att ha sprungit från en upplysningskampanj om Förintelsen, så har myndigheten under den blålila regimen, föga förvånande, inriktat sig mot kommunismen.

Under hösten har detta utmynnat i en offentligt finansierad mobbningskampanj i den flashigt Youtube-annonserade utställningen "Middag med Pol Pot". Sensmoralen som vi ska lära oss enligt Forum är att Pol Pot är en av 1900-talets värsta folkmördare och han besöktes 1978 av fyra nyttiga idioter från Sverige, däribland Jan Myrdal, vilka lät sig duperas av regimen och lika glatt som naivt rapporterade hem de positiva nyheter som Röda Khmererna ville ha spridda.

Allt detta är visserligen sant; Pol Pot och Röda Khmer-regimen var en av 1900-talets värsta folkmördare, de fyra svenskarna åkte till Kampuchea och deras rapportering hem präglades inte direkt av objektivitet eller det pågående folkmordet och misären. Men frågan kvarstår: är 30 år gamla dumheter av en handfull svenskar verkligen någonting att lägga skattemiljoner på? Dessutom missar utställningen, genom att skjuta in sig på några få individers agerande, att skapa förståelse för Pol Pot-regimen i sitt historiska sammanhang, t ex som en effekt av den amerikanska krigföringen i Sydostasien 1960-1975, eller hur den dåvarande borgerliga regeringen agerade mot Kampuchea, vilket inte heller verkar ha varit ett under av moral. Utan att anse att Jan Myrdal som särskilt sympatisk eller någon större tänkare, kan jag tycka att reklamen och utställningen mer än någonting annat är statligt sponsrad mobbning.

Forums kampanj är faktiskt så urbota dum att t om Timbro, tycker att det nu får vara nog. Maria Rankka och Fredrik Johansson lyckas i debatten hamna på samma sida som Jonas Sjöstedt och Åsa Linderborg, vilket om något torde vara ett historiskt tillfälle att dokumentera åt eftervärlden.

Mörkret fortsätter när vd:n för Forum för Levande historia, Eskil Franck, försvarar reklamfilmen med att man "Hänger ut både kommunister och nazister". Även om man tycker att det är oförskämt att jämställa kommunismen med nazismen, då kommunismen har betydligt fler och humana ansikten än den ohämmat rasistiska våldsideologin nazismen, så är Francks uttalande synnerligen moraliskt tveksamt. Åtminstone när jag gick på mellanstadiet så var det inte ok för mobbarna att mobba, så länge de spred gracerna till fler än en. Och jag kan ingenstans se att det står att Forum för levande historia ska "hänga ut" folk, som myndighetens uppdrag är formulerat:

Forum för levande historia är en myndighet som har uppdraget att – med utgångspunkt i Förintelsen – arbeta med frågor som rör tolerans, demokrati och mänskliga rättigheter. Genom att belysa de mörkaste delarna av mänsklighetens historia vill vi påverka framtiden.

Nej, det är dags för regeringen, när de ändå monterar ned annan arbetsmarknadsutbildning, att sätta stopp för detta urspårade AMS-projekt för humanister och samhällsvetare. Inte minst därför att den historiebild de producerar inte enbart är vinklad, den är dessutom dåligt utförd. Det enda skälet att behålla Forum är ironiskt nog samtidshistoriskt, då myndigheten är det enda bestående och påtagliga resultatet av Göran Perssons tid som Den Store Rorsmannen. Men i just det här fallet är jag beredd att göra ett undantag från mina principer, och förorda att man låter glömskan härja fritt med denna del kulturarvet.

Kulturkriget startar med ankjakt, stavfel och nationalromantik

Egentligen hade jag tänkt skriva någonting om att Sverigedemokraternas putsade fasad återigen krackelerar, när de som vanligt inte kan låta bli att använda sig av 1930-tals-nazistjargong. Men jag tänkte för en gångs skull vara snäll mot SD, eftersom deras företrädare uppenbart fått stryk som barn.

I stället får bloggen handla om politiska comebacker. Nej det är inte Mona Sahlin som kommer tillbaka från de politiskt döda, igen, utan det är konservatismen som (ironiskt nog) upplever en renässans. Efter att ha varit död (eller undanskuffad i den djupaste av garderober) sedan Arvid Lindman störtade i London, så har nu plötsligt den politiska konservatismen anfallit en oförberedd nation på bred front.

Till och med är det så att Nya Wermlands-Tidningen sedan 2007 som enda tidning i landet betecknar sig som "konservativ" (vilket ingen som någonsin läst tidningen är förvånad över). Konservatismen har dock en dragning mot det komiska, speciellt sedan de i somras tog in Jakob E:son Söderbaum som vikarierande ledarskribent, vars utfall mot "queermarxisterna" får mitt personliga humorpris. Värmlands Folkblad definierar NWT:s nya linje mer precist som "nyviktoriansk", vilket förklarar tidningens hyllning till stormaktstiden.

I den kommersiella Stenbeck-TV:n, som tillsammans med andra medier verkar tagit inspiration av den italienska blålila tv-högern, härjar mediefenomenet Anna Anka, vars affärsidé är att byta oralsex mot ett shoppingkonto. Hennes uppmärksamhet trotsar redan all vett och sans så jag tänker inte kommentera henne mer än att det inte är förvånande att en kvinna med så medeltida värderingar att påve Ratzinger framstår som en socialliberal dagisfröken, låtsasflörtar med Kristdemokraterna.

För just KD blir allt mer desperat i sin jakt på de 4 % av rösterna som garanterar politisk överlevnad i kommande val. Eftersom man har svårt att vara annat än dörrmatta i regeringen, så får man satsa på utomparlamentariska aktiviteter. Häromdagen värvade man en världsmästare som affischnamn till riksdagen. (Ett tips till KD:s partilednings rekryteringsfunktion är Mohamed Omar, som verkar dela många av era värderingar, är känd och dessutom synnerligen medial). Men framför allt verkar man försöka vinna nog många röster med att spela kulturkrigskortet. Göran Hägglund har konstant, och allt mer desperat, sedan i somras försökt rasa mot "kultureliten" och dess perversa konst- och kultursmak. Senast blev det ovanligt patetiskt när han gick till frontanfall mot bibliotekariernas gallrings-, inköps- och skyltningspraxis (och det inte bara eftersom Den Svenska Kulturens Vite Korsriddare uppenbart inte kan stava till "bibliotekarie").

Vad det här handlar om är såklart att dels försöka spela på Anna Odell-vågen (i hopp om en "ska mina skattepengar gå till sådant?"-effekt), men också att mobilisera de egna kärntrupperna. Samtidigt är det så i ett valstrategiskt perspektiv så att Högern svårligen kan vinna 2010 om valet handlar om ekonomi och välfärd. Men handlar valrörelsen däremot om värderingsfrågor så hoppas man, som i USA under 1990- och 2000-talet (eller Thatcher på 1980-talet), att man kan vinna arbetare och lägre tjänstemän bakom en nyliberal ekonomisk politik.

Så i sak håller jag med de poeter, debattörer, bloggare, kolumnister m fl, som med rätta angriper Kristdemokraternas offensiv och t ex liknar den vid Weimarrepublikens dödgrävare. Men frågan är om man inte bara borde låta bli att kommentera försöken att starta ett kulturkrig utan i stället låta KD oemotsagda framstå så futtiga, inskränkta och desperata som de är. Och istället styra in den offentliga dagordningen på sådant som är viktigt och som verkligen berör medborgarnas vardag, som t ex en stark välfärd, arbete åt alla samt en sund ekonomisk och ekologisk utveckling?

I de enögdas rike är Jan Björklund kung

Idag kom Skolinspektionen med en rapport om läget i den svenska skolan. Rapporten konstaterar minskade kunskapsnivåer bland svenska elever under de senaste decennierna. Men det är inte det som är det egentligt intressanta, utan vilka orsaker man pekar på.

Det man framför allt konstaterar som orsaker till de försämrade resultaten i skolan är att sociala skillnader mellan elever fått allt mer ökad betydelse för elevernas resultat. Vi har inte längre en likvärdig skola för alla i Sverige, konstaterar man. Bland annat har segregationen ökat, och fått till konsekvens att man även segregerar svaga och starka elever. De socioekonomiska skillnaderna kompenseras dessutom i väldigt liten utsträcknig i pengatilldelningen per elev, vilket försämrar stödfunktionerna för de som behöver det. Generellt sett är den långt gångna decentraliseringen (och får jag personligen inflika, valfriheten) i skolvärlden ett problem.

Samtidigt blir det allt mindre integrering av de svagpresterande eleverna. De skiljs i stället i allt yngre åldrar ut från övriga elever och utsätts för särlösningar, som i sin tur förvärrar, eller till och med orsakar, inlärnings och anpassningsproblematiken.

Ingetning sägs om hårdare tag, fler betyg, och ökad kontroll, som ett sätt att få en förbättrad kunskapsnivå. Det kan också väcka en viss förvåning bland dem som följt regeringens utbildningspolitiska linje att ordet flumpedagogik inte omnämns en enda gång...

Hur skolmajor Jan Börklund reagerar? Han vill införa betyg för sexåringar.

Jämrikhet, ftw

Under den liberal-konservativa opinionsoffensiv som pågått under de senaste decennierna har det trumpetats ett mantra om att vänsterns ideal om jämlikhet, rättvisa och ekonomisk demokrati i själva verket är ett hot mot allt vad som välstånd heter. LAS leder till massarbetslöshet, socialförsäkringssystem leder till trångboddhet på sofflocken där de bidragstagande latmaskparasiterna häckar medan fälten står för fäfot och boskapen förvildas, samt att allt som inte marknadstyrs i princip blir så ineffektivt att man lika gärna kan elda upp pengarna i stället.

Mitt i den propagandastormen känns det då befriande att läsa en essä, förvånansvärt nog i den regeringstrogna liberalmegafonen Dagens Nyheter, av nationalekonomen Mats Lind, som menar att det i själva verket är tvärtom. Den generösa välfärdsstaten är ett sätt att skapa både ekonomiskt välstånd och en social rörlighet som inte är möjlig i ett mer marknadsliberalt politiskt ekonomiskt system. Den amerikanska drömmen om den sociala mobiliteten oavsett ursprung är förvisso möjlig, men i en välfärdsstat av nordisk modell.

Jag ska inte referera essän här, utan uppmanar er att läsa den själva. Dock vill jag instämma i Linds varnande ord om att avsaknaden av heltäckande debatt om det politiska och ekonomiska systemet i Sverige, på sikt riskerar att vi slänger ut barnet med badvattnet. Inte minst eftersom motbilderna till den liberala synen allt för ofta både hålls och håller sig inom en smal redan troende krets, inte minst på obskyra bloggar som den här. Och då missar man att ha en bred samhällsdiskussion om de samhällsavgörande frågorna, som t ex de som Lind lyfter i slutet på sin essä:

Den sociala rörligheten [i Sverige] är hög och produktiviteten är minst i paritet med jämförbara länder. Är det så att det senare förklaras av detta förra? I en modern kunskapsekonomi blir en hög social rörlighet en allt viktigare konkurrensfaktor. Varje individ som inte får ut sin fulla potential i arbetslivet blir en större förlust för oss alla. Är minskade inkomstskillnader egentligen ett sätt att öka individens frihet och att stärka Sveriges ställning i den globala konkurrensen? Är världen mer komplicerad än det vi dagligen får oss till livs av näringslivets tankesmedjor? Hemska tanke.

Idag väljer inga duktiga studenter att bli ministrar längre

Att Jan Björklund förmodligen är ett kärleksbarn mellan Alfred E Neuman och furir Revär har länge varit uppenbart för den som följt både han politiska karriär och de hiskeliga photoshoppade bilder som mislsyckades med att värva röster åt Volkspartei i EU-valet. Men nu kan man inte börja undra om inte salig Saida har gjort en insats i den björklundska genpoolen, ty mannen verkar ha rent profetiska krafter.

I takt med att utredningarna och beredningen av en reformerad lärarutbildning vägrar hamna i den önskade kadaverdisciplinfållan har skolminister Björklund blivit allt aktivare i frågan (medan högskoleminister Krantz blivit allt osynligare). I sann majorsanda har det lett till en rad drastiska uttalanden, senast på Lärarförbundets hogskolan.net, där han frankt hävdar att:

– Men idag väljer inga duktiga studenter att bli lärare längre.

Hur han kan veta det är underligt. Mig veterligen är varken studenter eller lärarutbildare av den meningen. Och att man fått en mer heterogen sökandegrupp än tidigare innebär inte med automatik att studenterna i allmänhet inte är duktiga. Med samma logik har vi inga duktiga ingenjörs- eller naturvetartstudenter heller, eftersom de också är utbildningar där söktrycket och förkunskaperna sjunkit jämfört med tidigare.

Och sedan kan man ju stilla undra vilken tid som majoren jämför med. Menar han sedan senaste lärarutbildningsreformen 2001, eller sedan lärarutbildningarna integrerades i högskolan 1977 eller började förfallet redan med 1865 års seminariestadga för folkskolan? I vilket fall som helst kan man, med tanke på regeringens utbildningsbakgrund, undra hur Björklunds uttalande tas emot av regeringskollegorna Andreas Carlgren (lärarstudier Stockholm) och folkhälsominister Maria Larsson (mellanstadielärare).

Kunskap är Ma(rx)t

Att borgarna vill göra den avgiftsfria utbildningen till ett minne blott (att införandet av avgifter för de utländska studenterna bara är ett första steg visar ju inte minst Dagens Nyheters kampanj för införande av avgifter för svenska studenter på), beror inte enbart på att de inte vill att den ekonomisk-politiska elitens barn ska slippa konkurrensen om studieplatser och arbetstillfällen från plebejer och annat löskerfolk. Nej, det är också ett sätt att se till att det inte ges subversiva kurser som ifrågasätter den borgerliga tankehegemonin och hotar förgifta folksjäl och diskussionsklimat.

På Umeå universitet brukar det vara en årlig tradition att de lokala konservativa klickarna rasar mot sommarkursen Maktens och motståndets kulturer. Kursen brukar enligt dessa både uppmana till extremism, klotter och allehanda samhällsomstörtning, och utgöra ren indoktrinering, i samma klass som rentav en kurs i nationalekonomi.

I andra änden av landet upprepar sig nu historien närmast dialektiskt. Malmö högskola dristar sig nämligen till fräckheten att i sitt kursutbud ha kursen Introduktion till marxistisk teori. Där diskuteras bland annat subversiva saker som alienation och historiematerialism. Det fick ungmoderaten André Assarsson att dra av sig V-ödlemasken och visa sig var unghögern egentligen står i frågor om yttrande- och akademisk frihet (lämpligt nog är rubriken på Assarssons blogg "Frihet är inte gratis"...). Debatten fortsatte bland annat på en del bloggar.

Assarsson själv gick till försvar i Efter Arbetet, där han först gjorde den obligatoriska hänvisningen till Nordkorea, för att sedan tillgripa det desperata argumentet att man inte ska undervisa om marxism eftersom en 150 år gammal teori inte tillför någon ny kunskap som löser finanskrisen. Det kan man tycka vad man vill om, men köper man Assarssons argument ska man heller inte studera någon som helst ekonomi som bygger på de 200 år gamla marknadsliberala idéer som har sitt ursprung i Adam Smith och hans gelikar (i och för sig inte mig emot).

Nåväl, poängen är i alla fall, att en kurs i marxism känns härligt befriande i dagens klimat (vilket egentligen är underligt med tanke på att marxismen så sent som i början på 1990-talet var en given referenspunkt inom det mesta av humaniora och samhällsvetenskap) Så, läs kursen nu, i morgon kan det kosta pengar. Mer information finns på Malmö högskolas hemsida, på kursens blogg eller på Facebook. Sista ansökningsdatum är den 15 oktober, och ansökan sker på studera.nu.

I dagens skola är "pedagogisk vinst" detsamma som "aktieutdelning"

Friskolorna har uppmärksammats mycket på sistone. Det är idag uppenbart att förhoppningarna om att friskolesystemet skulle föra med sig en våg av nya pedagogiska metoder inte infriats. Istället drivs den överväldigande majoriteten av friskolorna som aktiebolag utan någon större skillnad i pedagogiken jämfört med den kommunala skolan. Däremot har de fler obehöriga lärare, driver på betygsinflation, delar ut skattemedel i vinst och gör att lärare måste lägga dyrbar tid på att "marknadsföra" sina skolor istället för att undervisa.

Utifrån allt detta och kanske speciellt Carin Jämtins debattartikel från i somras, börjar embryot till en seriös diskussion tar form. De mest rabiata friskoleförespråkarna verkar dock välja att sluta sig i en bubbla och fantisera om systemets förträfflighet istället, vilket osökt får mig att att associera till KPML(r).

"För vänsterpartierna tycks alltid fridfullt nöjda och belåtna så länge en verksamhet inom utbildnings- eller välfärdssektorn bara är tillräckligt toppstyrd och byråkratiserad och ett område tillräckligt oflexibelt och centraliserat; likgiltigt hur kvaliteten ser ut och likgiltigt vad elever, lärare, föräldrar, anställda, patienter eller andra berörda anser och upplever."

Ovanstående citat kommer från denna ledarartikel och är ett lysande exempel på verklighetsfrånvänt friskolekramande. Artikeln är så proppfull av känslosamt formulerade felaktigheter att man bara baxnar. Trots att skribenten uppenbarligen gillar friskolorna kunde man hoppas att kanske till och med en liberal ledarsida kunde våga sig på en mer balanserad verklighetsbeskrivning. Men icke.

Jag tror alla kan vara överens om att utbildning är en rättighet och inte är en vara som vilken annan vara som helst. Men om man anser att god utbildning är en rättighet för alla, är det då så svårt att förstå det finns en oro över vad friskolesystemet gör med jämlikheten? Är det så svårt att förstå ilskan över att skattepengar hamnar i fickorna på aktieägare, istället för att till fullo gå till det de är avsedda för, det vill säga utbildning?

Det största problemet är dock inte en enskild friskola, utan själva konstruktionen av friskolesystemet. Marknadssystem uppmuntrar till att pressa kostnaderna. Naturligtvis är det viktigt att utnyttja resurser på ett effektivt sätt, men eftersom friskolorna kan plocka ut anslagen som vinst, skapar det incitament att prioritera vinst framför skolbibliotek, kuratorer, ordentliga lokaler, kvalificerad personal, handikappanpassning, etc. Konkurrensen skapar dessutom incitament att locka elever på alla upptänkliga sätt, eftersom alla elever representerar en summa pengar varav ett antal procent kan tas ut i vinst. Ett resultat av detta är den på senare tid uppmärksammade betygsinflationen.

Ett annat bekant problem med marknadssystem är att de alltid skapar vinnare och förlorare. Det är förstås bra om ett antal elever får gå på skolor med hög kvalitet, med vad händer med de som av olika anledningar inte väljer eller inte kan gå på dessa skolor? Det är uppenbart att det medför att ojämlikheten mellan olika grupper i samhället ökar.

Hur kan då detta förändras? Den motsättning skribenten ställer upp mellan politrukstyrd offentlig skola och en blomstrande mångfald av friskolor är falsk. Att vilja ha en offentlig skola är inte detsamma som att vilja ha ett stelbent byråkratsystem. Offentlig verksamhet utvecklas och förändras kontinuerligt. Jag kan tänka mig att de vänsterpartier skribenten omtalar i artikeln vill fortsätta utveckla och förbättra den offentliga skolan; exempelvis genom att öka inflytandet över verksamheten för elever, föräldrar och personal, öka antalet lärare, med mera. Målet är en offentlig, jämlik, skola som ger alla elever en likvärdig utbildning oavsett samhällsklass.

Problem inom skolvärlden måste belysas och åtgärdas istället för att förnekas. Detta gäller såväl inom den offentliga som privat drivna skolan. Även friskoleförespråkare måste kunna se nyktert på sakernas tillstånd och föra diskussionen utifrån detta. "Pedagogisk vinst" ska inte vara detsamma som "aktieutdelning". De som skulle tjäna mest på detta är eleverna.