tisdag 7 juli 2009
Mona Sahlins adertonde brumaire
Hegel gör någonstans den anmärkningen, att alla stora världshistoriska händelser och personer så att säga förekommer två gånger. Han glömde att tillfoga: den ena gången som tragedi, den andra gången som fars. Lars Ohly i stället för Gösta Bohman, Peter Eriksson i stället för Per Ahlmark, en omaka koalition 2010-14 i stället för en omaka koalition 1976-92, Mona Sahlin i stället för Thorbjörn Fälldin.
Så hade Marx kunnat skriva i inledningen till sin "Louis Bonapartes adertonde brumaire", förutsatt då att han levt idag och brytt sig ett jota om svensk inrikespolitik. Under det tidiga 2000-talet har blockpolitiken plötsligt gjort en historisk comeback och nu blivit så cementerad att vi närapå fått ett tvåpartisystem. Hur bra detta är för det politiska klimatet tvista de statsvetenskapligt lärde om. T o m Dagens Nyheter som hejat på utvecklingen, har fått kalla fötter när de insett att det hotar att enbart gynna sverigedemokraterna.
Men nu står vi i läget där oppositionen gemensamt ska välta borgarna över ända, vare sig detta är önskvärt eller inte, och det börjar bli dags att lägga upp valrörelsen 2010. EU-vals-kampanjen tidigare i vår gav väl inte direkt mersmak på starkt kampanjarbete från oppositionens sida. Det enda positiva besked som kom av det var väl att Socialdemokraterna kan ställa upp med en pappfigur som kränger valbudskap på klingonska som vallokomotiv och ändå få 25 % av rösterna.
Därför - innan sommarbloggtorkan - ska bloggen under de kommande dagarna ödmjukt presentera en liten guide till hur oppositionen ska vinna valet 2010. Allt för att undvika att oppositionen gör ett liknande debacle som de borgerliga regeringarna på 1970-talet. vilka visserligen blev valda, men utan att vare sig de själva eller väljarna visste varför.
måndag 6 juli 2009
"Det kanske är terrorism för mig"
I vintras kom den av regeringen beställda rapporten "Hot mot demokrati och värdegrund-en lägesrapport från Malmö" från Försvarshögskolans härligt sovjetiskt benämnda Centrum för assymetriska hot- och terrorismstudier. Rapporten fokuserade på Rosengård, vilket framstod som en grogrund för islamistisk propaganda och terror som inte står Tora Bora-grottorna långt efter. Beställaren, integrations- och jämställdshetsminister Nyamko Sabuni (Volkspartei) applåderade rapporten vid dess leverans.
Från andra håll anklagades däremot arbetet, på goda grunder, för att ha bristfällig akademisk kvalitet, trots rapportförfattarnas försök till försvar av sina teser. Bland annat var antalet intervjuer mycket litet, intervjumaterialet inte möjligt att granska i efterhand och tidigare forskning om Rosengårdignorerad. Till och med SÄPO har nyligenfått ett ovanligt anfall av klarspråk och dömt ut rapporten i ett flertal medier, bland annat för att dess slutsatser varit kraftigt överdrivna.
Bakom Rosengårds-rapporten stod bland annat Magnus Ranstorp, välkänd från TV så fort det inträffat ett terrordåd någonstans i världen. Debaclet har dock inte hindrat samme Ranstorp från att fortsätta släppa ifrån sig grodor som simmar i grumliga vatten. Aftonbladet refererar en guide till det pågående EU-ordförandeskapsspektaklet, där Ranstorp dels hyllar sin egen av departementet kommissionerade studie, dels menar att Sverige ligger för lågt i att förebygga radikalisering. Istället menar har att Tysklands initiativ till att hårdare kontrollera internet vore att föredra.
Antingen är karlen paranoid, alternativt en varm anhängare av storebrorssamhället eller så vill han bara skapa mer jobb åt sig själv. I vilket fall är det skrämmande att Magnus Ranstorp har delar av regeringens öra. Samma regering som, med MUF-basen Niklas Wykmans träffande formulering, under de senaste åren gjort allt de kan för att skapa ett massavlyssningssamhälle.
Från andra håll anklagades däremot arbetet, på goda grunder, för att ha bristfällig akademisk kvalitet, trots rapportförfattarnas försök till försvar av sina teser. Bland annat var antalet intervjuer mycket litet, intervjumaterialet inte möjligt att granska i efterhand och tidigare forskning om Rosengårdignorerad. Till och med SÄPO har nyligenfått ett ovanligt anfall av klarspråk och dömt ut rapporten i ett flertal medier, bland annat för att dess slutsatser varit kraftigt överdrivna.
Bakom Rosengårds-rapporten stod bland annat Magnus Ranstorp, välkänd från TV så fort det inträffat ett terrordåd någonstans i världen. Debaclet har dock inte hindrat samme Ranstorp från att fortsätta släppa ifrån sig grodor som simmar i grumliga vatten. Aftonbladet refererar en guide till det pågående EU-ordförandeskapsspektaklet, där Ranstorp dels hyllar sin egen av departementet kommissionerade studie, dels menar att Sverige ligger för lågt i att förebygga radikalisering. Istället menar har att Tysklands initiativ till att hårdare kontrollera internet vore att föredra.
Antingen är karlen paranoid, alternativt en varm anhängare av storebrorssamhället eller så vill han bara skapa mer jobb åt sig själv. I vilket fall är det skrämmande att Magnus Ranstorp har delar av regeringens öra. Samma regering som, med MUF-basen Niklas Wykmans träffande formulering, under de senaste åren gjort allt de kan för att skapa ett massavlyssningssamhälle.
Efterlängtat nytänkande om vänstern och medierna
Ett tydligt tecken på att någonting är skevt i medieklimatet, är när något som borde vara självklart, framstår som fräscht och nytänkande när det väl sägs. Precis så känns det att läsa Daniels Suhonens artiklar med ett uppprop om en mediestrategi för vänstern, i Aftonbladet och på Newsmill.
Suhonen utgår från det faktum att medieklimatet idag helt domineras av högern. Dels i form av ägandet, vilket ytterligare accentueras av att LO i juni avhände sig det mesta av ägandet i just Aftonbladet, dels i sättandet av debattklimat och dagordning, där den borgerliga dominansen är närmast kvävande. I avsaknad av egna plattformar får vänstern nöja sig med att reagera snarare än agera, att försvara sig snarare än attackera samt spela på motståndarens planhalva än att själva välja vilka frågor och perspektiv som den politiska debatten ska föras om. Typexemplet är Wanja Lundby-Wedin affären där Suhonen konstaterar att i en brinnande lågkonjunktur där den nyliberala ekonomismens girighet avklätts all trovärdighet och glans - då är det paradoxalt nog LO-ledaren som blir den främsta syndabocken och symbolen för rovkapitalismen.
Kombinationen av att borgerligheten har den politiska, den ekonomiska såväl som mediemakten är att högerns maktinnehav cementeras. I den mån vänstern har en alternativ vision om ett bättre och rättvisare samhälle, förmår denna vision inte tränga utanför en snäv krets av redan frälsta. Kort sagt: vänstern måste börja bedriva opinionsbildning igen. Visserligen avskräcker tidigare medieprojekt från vänsterhåll, men jag kan likt Suhonen tycka att vänstern har onödigt svagt självförtroende i mediefrågor. Visst är pengar ett problem, men med gemensamma krafter kan man få loss tillräckliga medel, särskilt om man förmår att omprioritera tillgängliga resurser. Knäckfrågan är snarare, precis som Suhonen själv skriver, lojalitetsfrågan. A-pressen blev t ex irrelevant eftersom den till sist oftast förvandlades till en socialdemokratisk husbondens röst. Partipressen av idag, med just Tvärdrag som ett av få undantag, är också den i allmänhet för intern och navelskådande, även om man lyfter intressanta frågor och vinklingar som inte ryms i borgerligt dominerade medier. Vad som krävs är gemensamma tag som lyfts över snäva organisationsramarna.
I Aftonbladet listar Suhonen en rad konkreta förslag (som är ett kondensat av 14 åtgärdspunkter som listas i Tvärdrag) som jag personligen kan skriva under på direkt. Hoppas bara att några av vänsterns ledande aktörer tar frågan på allvar och antar utmaningen.
Suhonen utgår från det faktum att medieklimatet idag helt domineras av högern. Dels i form av ägandet, vilket ytterligare accentueras av att LO i juni avhände sig det mesta av ägandet i just Aftonbladet, dels i sättandet av debattklimat och dagordning, där den borgerliga dominansen är närmast kvävande. I avsaknad av egna plattformar får vänstern nöja sig med att reagera snarare än agera, att försvara sig snarare än attackera samt spela på motståndarens planhalva än att själva välja vilka frågor och perspektiv som den politiska debatten ska föras om. Typexemplet är Wanja Lundby-Wedin affären där Suhonen konstaterar att i en brinnande lågkonjunktur där den nyliberala ekonomismens girighet avklätts all trovärdighet och glans - då är det paradoxalt nog LO-ledaren som blir den främsta syndabocken och symbolen för rovkapitalismen.
Kombinationen av att borgerligheten har den politiska, den ekonomiska såväl som mediemakten är att högerns maktinnehav cementeras. I den mån vänstern har en alternativ vision om ett bättre och rättvisare samhälle, förmår denna vision inte tränga utanför en snäv krets av redan frälsta. Kort sagt: vänstern måste börja bedriva opinionsbildning igen. Visserligen avskräcker tidigare medieprojekt från vänsterhåll, men jag kan likt Suhonen tycka att vänstern har onödigt svagt självförtroende i mediefrågor. Visst är pengar ett problem, men med gemensamma krafter kan man få loss tillräckliga medel, särskilt om man förmår att omprioritera tillgängliga resurser. Knäckfrågan är snarare, precis som Suhonen själv skriver, lojalitetsfrågan. A-pressen blev t ex irrelevant eftersom den till sist oftast förvandlades till en socialdemokratisk husbondens röst. Partipressen av idag, med just Tvärdrag som ett av få undantag, är också den i allmänhet för intern och navelskådande, även om man lyfter intressanta frågor och vinklingar som inte ryms i borgerligt dominerade medier. Vad som krävs är gemensamma tag som lyfts över snäva organisationsramarna.
I Aftonbladet listar Suhonen en rad konkreta förslag (som är ett kondensat av 14 åtgärdspunkter som listas i Tvärdrag) som jag personligen kan skriva under på direkt. Hoppas bara att några av vänsterns ledande aktörer tar frågan på allvar och antar utmaningen.
Några konkreta förslag:
1 För 50 miljoner per år skulle vi kunna skapa en svensk rikstäckande rödgrön 6-dagarstidning enligt modellen från Klassekampen i Norge. Med 10 000 prenumeranter, presstöd och andra intäkter skulle priset bli en bråkdel av detta, kanske cirka 2–10 miljoner. Men även om vi tänker oss att hela beloppet skulle garanteras – det vill säga cirka 50 miljoner – måste frågan ställas om det ens är orimligt? 50 miljoner motsvarar, högt räknat 100 ombudsmän.
2 Starta en VänsterFokus. En radikal rödgrön kvalitetstidning, som konkurrerar med djup journalistik, de bästa vänsterskribenterna och analyserna – för en bråkdel av priset för en dagstidning.
3 Bygg en ny nättidning kring befintliga webb-strukturer. I dag är ingen av vänsterns nättidningar ett fullständigt komplement till papperstidningarna. Det hänger på innehållet. Läsarna vill ha både kultur, sport, nyheter och tv-tablåer. LO-Tidningen, Dagens Arena, ETC, Tvärdrag, Offside och Bang skulle kunna samarbeta kring en gemensam webbplats där LO-Tidningen utgör ekonomiredaktion, Arena ledar, Tvärdrag och Bang delar kultursidan och Offside tar sporten. Nyheter köps in från TT. Vänstern måste sluta med sin organisationsegoism. En liten samordning av befintliga strukturer skulle ge vänstern den första riktiga dagstidningen på webben.
4 Satsa på en ung radikal tankesmedja med tydlig rödgrön koppling, men oberoende. Uppgiften ska vara att fostra nya debattörer, skribenter och opinionsbildare. Förutom förlag, rapportskrivande och debatterande skulle denna tankesmedja också kunna ta ansvar för ideologisk utveckling inom arbetarrörelsen. Möta Timbros Stureakademi med en Wigforssakademi där nya opinionsbildare ges växtplats.
5 En rödgrön regerings första uppgift är att ge press-, tidskrifts- och litteraturstöd en rejäl höjning och ett grundlagsskydd. I en värld där konkurrensen slår ut seriös journalistik och litteratur måste samhället ta ansvar för att stimulera ett demokratiskt samtal. Vänstern måste ta det ansvaret när högern viker undan.
onsdag 1 juli 2009
Oppositionen växlar rätt
Oppositionen har nu, lagom till starten på valrörelsen i årets Almedals-jippo, börjat komma med vettiga utspel. I en osedvanligt klarspråkig debattartikel i Dagens Nyheter, där man dessutom har med en i sammanhanget så ovanlig figur som en företrädare företrädare för ett LO-fack som får kommentera annat än Wanjas senaste eskapader, lovar S, V och MP att de vid ett maktövertagande river upp regeringens avreglering av järnvägen.
I artikeln poängterar skribenterna Lena Hallenberg (S), Lars Ohly (V), Karin Svensson Smith (MP) samt Jan Rudén (SEKO) att regeringen gör svensk järnvägspolitik till en experimentverkstad. Utredningen som ligger till grund för reformen är ett rent beställningsarbete för att motivera en marknadsliberal reform utan annat än ideologiska hänsyn. Regeringen ignorerar kopplingen mellan trängsel på spåren, eftersatta investeringar och den av det medföljande omöjligheten att skapa konkurrerande trafik. Det regeringen gör, konstaterar skribenterna, är att skapa ett oligopol, som endast gagnar de privata företagen medan både passagerarna, samhällskeonomin och miljön får stå efter. Järnvägen, slår de fast, är en genuint statlig verksamhet och för viktig att lekas bort av en oansvarig regering. Tyvärr utlovar inte oppositionen ett förstatligande av Arlanda-banan, genom att utnyttja statens inlösensrätt på banan, vilket skulle kunna komma till rätta med utsläppsproblematiken på transporterna till och från Arlanda flygplats eftersom kostnaderna för resenärerna att välja tåget skulle minska betänkligt.
De fyra framhåller det mest privatiserade järnvägssystemet, det brittiska, som ett avskräckande exempel. Hur rätt de har, samt en insikt om hur ett framtida svenskt järnvägshelvete kan komma att se ut, poängteras i en annan dagsaktuell nyhet; att den privata operatören på en av Storbritanniens stamlinjer (London - Edinburgh) inte har råd att uppfylla villlkoren i avtalet och att banan återförstatligas. Vad som har hänt är att den privata operatören National Express gjorde ett skambud när de köpte trafikrättigheterna, och nu inte har råd att betala avgifterna till staten, så att rättigheten återgår till staten. (Att det var ett skambud framgår av att företaget för att gå runt hade behövt en ökning av intäkterna med 10 % per år under de 7 år kontraktet löpte - lycka till med det i kristider).
Den brittiska staten har nu väldigt få val och inga egentliga maktmedel. Eftersom man har avvecklat alla offentligt drivna järnvägsoperatörer, är de enda alternativen att antingen få in en annan privat operatör eller låta trafiken på banan upphöra. Eftersom det sista alternativet är politiskt omöjligt, måste man göra en ny upphandling, där staten förmodligen, givet kristiden och det akuta läget, har en otroligt dålig förhandlingssits. För att göra saken än värre hävdar bolaget National Express att de ändå kan behålla de två andra, synnerligen lukrativa, pendlarlinjer som de äger (främst p g a bolagsjuridiska teknikaliteter). Således har man, som vanligt i avregleringar, privatiserat vinsten och socialiserat risker och förluster.
Inte utan viss stolthet noteras oppositionen ansluter till bloggens linje i denna fråga. Den minnesgode kommer ihåg att denna blogg spytt galla över regeringens vansinnesreform med avreglering av järnvägstrafiken vid ett par tidigare tillfällen. Men eftersom vi är för fri spridning av idéer, tänker inte bloggen göra en ipred-koll för att se om det är en ip-adress på Sveavägen 68 som varit inne och läst för att fylla på det annars så tomma socialdemokratiska idékontot.
I artikeln poängterar skribenterna Lena Hallenberg (S), Lars Ohly (V), Karin Svensson Smith (MP) samt Jan Rudén (SEKO) att regeringen gör svensk järnvägspolitik till en experimentverkstad. Utredningen som ligger till grund för reformen är ett rent beställningsarbete för att motivera en marknadsliberal reform utan annat än ideologiska hänsyn. Regeringen ignorerar kopplingen mellan trängsel på spåren, eftersatta investeringar och den av det medföljande omöjligheten att skapa konkurrerande trafik. Det regeringen gör, konstaterar skribenterna, är att skapa ett oligopol, som endast gagnar de privata företagen medan både passagerarna, samhällskeonomin och miljön får stå efter. Järnvägen, slår de fast, är en genuint statlig verksamhet och för viktig att lekas bort av en oansvarig regering. Tyvärr utlovar inte oppositionen ett förstatligande av Arlanda-banan, genom att utnyttja statens inlösensrätt på banan, vilket skulle kunna komma till rätta med utsläppsproblematiken på transporterna till och från Arlanda flygplats eftersom kostnaderna för resenärerna att välja tåget skulle minska betänkligt.
De fyra framhåller det mest privatiserade järnvägssystemet, det brittiska, som ett avskräckande exempel. Hur rätt de har, samt en insikt om hur ett framtida svenskt järnvägshelvete kan komma att se ut, poängteras i en annan dagsaktuell nyhet; att den privata operatören på en av Storbritanniens stamlinjer (London - Edinburgh) inte har råd att uppfylla villlkoren i avtalet och att banan återförstatligas. Vad som har hänt är att den privata operatören National Express gjorde ett skambud när de köpte trafikrättigheterna, och nu inte har råd att betala avgifterna till staten, så att rättigheten återgår till staten. (Att det var ett skambud framgår av att företaget för att gå runt hade behövt en ökning av intäkterna med 10 % per år under de 7 år kontraktet löpte - lycka till med det i kristider).
Den brittiska staten har nu väldigt få val och inga egentliga maktmedel. Eftersom man har avvecklat alla offentligt drivna järnvägsoperatörer, är de enda alternativen att antingen få in en annan privat operatör eller låta trafiken på banan upphöra. Eftersom det sista alternativet är politiskt omöjligt, måste man göra en ny upphandling, där staten förmodligen, givet kristiden och det akuta läget, har en otroligt dålig förhandlingssits. För att göra saken än värre hävdar bolaget National Express att de ändå kan behålla de två andra, synnerligen lukrativa, pendlarlinjer som de äger (främst p g a bolagsjuridiska teknikaliteter). Således har man, som vanligt i avregleringar, privatiserat vinsten och socialiserat risker och förluster.
Inte utan viss stolthet noteras oppositionen ansluter till bloggens linje i denna fråga. Den minnesgode kommer ihåg att denna blogg spytt galla över regeringens vansinnesreform med avreglering av järnvägstrafiken vid ett par tidigare tillfällen. Men eftersom vi är för fri spridning av idéer, tänker inte bloggen göra en ipred-koll för att se om det är en ip-adress på Sveavägen 68 som varit inne och läst för att fylla på det annars så tomma socialdemokratiska idékontot.
Vakna upp ur den socialistiska mardrömmen!
Eftersom politisk satir som genre är så gott som dött i Sverige, får man spana över Pölen för aktuella vassa samtidskommentarer. The Daily Show med Jon Stewart är det kanske roligaste som går på TV just nu (och sänds därför i Sverige logiskt nog vid midnattstid på den obskyra Kanal 9). Även om mycket i programmet är väldigt amerikanskt, så att en svensk saknar förförståelse för vad som är så roligt, blir det ibland ändå extremt träffsäkert.
Som detta "reportage" från svenskt vardagsliv, som både sätter tummen i ögat på den amerikanska högerns nidbild av "socialistparadiset Sverige", samtidigt som den för oss som bor här påminner om vad som faktiskt är bra med den svenska välfärdstaten (det lilla som borgarna ännu inte hunnit förstöra d v s).
Som detta "reportage" från svenskt vardagsliv, som både sätter tummen i ögat på den amerikanska högerns nidbild av "socialistparadiset Sverige", samtidigt som den för oss som bor här påminner om vad som faktiskt är bra med den svenska välfärdstaten (det lilla som borgarna ännu inte hunnit förstöra d v s).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
