Björklunds Skol-aga

Efter en valkampanj 2006 som framställde de svenska skolorna som livs levande versioner av Fort Apache:The Bronx har nu skolminister major Björklund levererat ett antal förslag som ska lösa skolans verkliga såväl som inbillade problem. Om så blir fallet återstår väl att se, men den blir åtminstone ett fint tillskott i den serie av klasslagar som den borgerliga regimen infört sedan maktövertagandet. Och ytterligare ett exempel på hur högern väljer att prioritera ideologiska projekt och systemomvandling före såväl rättvisa som ekonomisk och social rationalitet.

Att Sverige historiskt haft en stark tillväxt och kunnat bygga upp ett omfattande välstånd har mycket sin förklaring i att vi satsat hårt på uppbyggnad av humankapitalet. Den välutbildade befolkningen har samtidigt skapat ett innovativt klimat, och skapat en arbetskraft som kunnat anpassa sig till snabba förändringar i arbetslivet tack vare teknisk utveckling och strukturförändringar. Redan vid införandet av den allmänna folkskolan 1842 insåg man att Sveriges framtid som råvarurik men numerärt liten nation krävde att alla fick tillgång till utbildning, för att bibehålla konkurrenskraften. Sverige hade inte råd att p g a klass- och ideologiska barriärer slösa med talang, vare sig när landet industrialiserades, eller nu när vi är på väg in i en globaliserad världsekonomi. Alternativet har varit och är en förvandling till en råvaruexporterande bananmonarki.

Volksparteis skolpolitik välter dock gamla sanningar på ända. Först kom propositionen om den nya gymnasieskolan där de praktiska utbildningarna gjordes till återvändsgränder, så att inte de lägre klassernas barn kan komma och störa på universiteten.

Sedan kom i dagarna förslagen till en ny skollag, där man för säkerhets skull, så man verkligen inte riskerar att få arbetarungar i akademin eller i de fina salongerna, startar utslagningen och sorteringen så tidigt som möjligt. Dessutom, som bland annat Dagens Arena konstaterar, är fokus mer på symbolpolitik kring ordning och reda än att åstadkomma resultat. Symboliskt nog inför regeringen elitklasser, för den bråkdel av eleverna som möjligen är understimulerade i skolan, medan mycket lite konkret sägs om vad man ska göra åt den stora grupp, mest pojkar, som under grundskoleåren misslyckas att ta till sig kunskaper som tar dem vidare till gymnasieutbildningen, och därmed i princip garanterar dem en livslång utsatthet på arbetsmarknaden. För de som inte klarar kraven förlängs skolplikten i grundskolan med ett år. Tanken är alltså att de som misslyckats i grundskolan ska få ett till år i samma miljö, vilket garanterat lär hjälpa, jättemycket.

Mest tydligt är det som inte ryms i förslaget till skollag. De konfessionella skolorna klarar sig kvar, en tydlig eftergift till Det Kristna Partiet. Hade det dock bara funnits muslimska konfessionella skolor hade de nog försvunnit fortare än man hunnit säga islamofobi. Och åt den mest katastrofala utbildningspolitiska reformen sedan Gustav Vasa stängde klostren, d v s införandet av friskolorna, görs så klart inget. Och med de friskolekramande miljöpartisterna i oppositionens regeringsunderlag lär inget hända även efter valet heller, vilket Socialdemokraternas defensiva kommentarer till den nya skollagen tydligt indikerar.

Lösningarna för skolans problem ligger inte i hårdare tag utan i att man satsar resurser på skolan och låter utbildningen få kosta. TCO:s Utredarblogg poängterar t ex att minskad storlek på skolklasserna är det bästa sättet att förbättra resultaten för eleverna och kvaliteten i undervisningen. Från våra nordiska grannländer vet vi också att det inte är tidiga betyg, utan åtgärder mot att tidigt sätta in åtgärder mot elever som hamnat snett och halkat efter i undervisningen. En specialpedagog i på lågstadiet är ett oändligt mycket effektivare och billigare sätt att skapa lugn och ro, och minska utslagningen av elever, än oändligt många dumstrutar, ordningsbetyg och extra skolår.

Nu är i ärlighetens namn inte allt dåligt i de Björklundska skolsystemet. Det är t ex bra att det skrivs in att man inte ska kunna slippa viss undervisning av religiösa eller kulturella skäl, även om motivet för det snarare är att sno röster från SD än något annat. Och jag förstår inte upprördheten över att möjligheten att konkurrenskomplettera upp redan godkända betyg på Komvux tas bort. Är man godkänd på en kurs är man godkänd, och man ska inte ta upp utbildningsresurser för dem som saknar utbildning och dessutom spä på den galopperande betygsinflationen. Visst kommer överklasseleverna ha råd att ha privatlärare för att klara av att tenta upp kurserna, men det är ändå de grupperna som utnyttjar konkurrenskompletteringen mest i vilket fall. För den som inte har 20.0 i betyg finns det dessutom andra möjligheter att komma in på de mest prestigefyllda utbildningarna, bland annat Högskoleprovet och en växande andel av alternativa urval till högskolan.

Frågan är ändå akademisk, eftersom barn från de lägre klasserna i den nya skolan kommer att ha sorterats bort från utbildningssystemet, långt innan de ens teoretiskt kan börja konkurrera med de övre klassernas barn om platserna på läkarutbildningen. Så har vi i ett slag effektivt reproducerat klassamhället, och banat vägen för bananmonarkin.

Reclaim the medborgargarde

Jag har aldrig varit någon större fan av autonoma grupper, som alltför ofta känns som medelklassungdom i jakt på en kick innan karriären tar fart på allvar. Anarkism kan kanske vara roligt som individuell hedonism för stunden, men inget man bygger ett nytt samhälle på. Men så händer något som gör att även jag börjar heja på de svartluvade.

I helgen timades nämligen en reclaim-aktion i Malmö under namnet "Reclaim Västra Hamnen", vilken riktade sig mot den avgrundsdjupa bostadssegregationen i staden, tydligast manifesterad i jättedildon Turning Torso. Gatufesten började lugnt, men nådde aldrig sitt mål, och urartade sedan i bråk mellan demonstranter och poliser, allt enligt lokalpressens dramatiska nyhetsbevakning. Vad som dock var annorlunda denna gång var att de goda borgarna i Tredje rikets största stad, samlat sig till ett medborgargarde för att freda sina dyrt betalda bostäder från det störande riff-raffet.

Medborgargardets tuffa ansikte utåt kom i pressen med flera intressanta uttalanden. I Skånska Dagbladet menade han att det är ett svårt demokratiproblem att polisen skjuter för lite och gav samtidigt inga garantier för beteendet hos sin motpöbel:

– I ett samhälle där folk kan kasta sten mot ordningsmakten utan att riskera livhanken har demokratin gått förlorad, säger Johan Robach.

Riskera livhanken säger du?
– Ja, om man är beredd att kasta en sten är man beredd att döda. Skulle polisen skjuta tillbaks skulle det bli ett jävla liv. Men det är tydligen okej att kasta sten.
– Friheten har gått för långt, säger han.
– Jag kan inte ta ansvar för varje individ, men vi har en linje och den tänker vi följa.

I Sydsvenskan håller han en mer låg profil men passar ändå på att omtolka nödvärnsrätten till gardisternas fördel:

- Vi ska fylla Västra hamnen med handlingskraftiga människor som är beredda att, inom lagens råmärken, ta i ordentligt för att skydda egendom och främja lugnet, säger Johan Robach.

Är ni ett medborgargarde?

- Du får kalla oss vad du vill.

Formeringen av gardet möttes med förståelse och viss entusiasm av den lokala borgerliga pressen. Den lika liberala som småborgerligt respektabla Sydsvenskan menade i sin huvudledare att formeringen av medborgargarden, som kanske inte är den mest demokratiska av institutioner, är reclaimarnas eget fel. Och att det är reclaimarna som underminerar både demokrati och demonstrationsrätt, inte de som utmanar statens våldsmonopol med en mobb för att skapa egen ordning och rättvisa.

Centerpartistiska Skånska Dagbladet är mer frejdigt populistisk, när man i en och samma ledare lyckas vifta bort segregationen, negligera klassamhället samt objektifiera en invandrare som trots att hon är invandrad och före detta kommunist ändå tycker att reclaim är fel. Allt toppat med den klämkäcka kommentaren:

Det var tur för Reclaimarna att polisen ställde sig i vägen som barnvakter annars hade vuxenvärlden satt dem på plats, även om det krävts lite smisk.

Skånskans ledarsida lyckas således i en och samma mening uppmana både till uppvigling och det brott mot det sedan 1979 rådande förbudet mot barnaga. Precis som Petter Larsson konstaterar i Aftonbladet är det kanske inte de demonstrerande reclaimarna som är i behov av en lektion i demokrati.

Det börjar i ljuset av detta att bli hög tid att göra slut på den 351-åriga skånska parentesen i svensk historia och skänka tillbaka Skåne till dronning Margrethe. Helst innan 2010, så att vi, ironiskt nog, slipper få in Sverigedemokraterna i Riksdagen med skånska röster.

Samma fascism nu som då?

En skrämmande trend i det nyss stundade valet till EU-parlamentet, var framstegen för de högerextrema och rent fascistiska partierna. Visserligen har detta mycket av sin förklaring i att det låga valdeltagandet gjorde att den relativa röstandelen för de högerextrema ökade, medan röstetalen i absoluta tal förblev mer konstanta, men trenden är likväl otäck. Fascismen tillhör de samhällsfenomen, tillsammans med religionens makt i samhället, massarbetslösheten och den otyglade kapitalismen, som man naivt kunde tro var på väg att försvinna genom efterkrigstidens modernisering, men som nu kommit tillbaka på bred front. Men som Hegel sa, "av historien lär vi oss att vi inget lär av historien".

Eller är det verkligen så illa? Är det inte just historien som är nyckeln till att förstå den nutida fascismen och högerextremismen, genom att blicka tillbaka till dess glansperiod för att skapa förståelse om vad som en gång gjorde rörelsen så attraktiv? I en artikel som kommentar till EU-parlamentsvalet så låter Guardian ett antal brittiska hsitoriker svara på frågan om fascismen är på marsch igen. Svaren de får är synnerligen belysande och intresseväckande, på det sättet som svensk dagstidningsjournalism sällan blir eftersom fördjupning varken ryms inom tabloidformatet eller kostnadsramarna, samtidigt som det är ett mycket illustrativt exempel på varför historia som ämne även kan vara viktigt i nuet.

De flesta historikerna som intervjuas menar att man ska vara orolig för högerextremismens frammarsch men att det inte finns någon orsak till panik. Trots allt är läget helt annorlunda idag än för 80 år sedan. Bland annat finns en helt annan demokratisk tradition att falla tillbaka på, samtidigt som välfärdsstaterna fortfarande ger ett skyddsnät som inte fanns tidigare. Samtidigt poängteras att fascismen på 1930-talet faktiskt var idéburen och hade en vision om ett annat samhälle. Hur perversa idéerna än var gav de ändå de gamla fascisterna en ideologisk drivkraft som förklarar dess genomslag. Dagens högerextremister, poängteras i artikeln, definieras snarare av rädsla än av ideologi. Rädsla för det främmande, för islam, för globaliseringen och för EU-projektet. Även om de fortfarande kan vara farliga, gör denna avsaknad av idébas att det åtminstone än så länge saknas en sammanhållning i den högerextrema rörelsen som möjliggör att de blir en systemomvälvande kraft som 1930-tals-fascismen.

Slutligen poängteras från flera håll i artikeln att det intressanta med EU-parlamentvalets utfall inte är extremhögerns styrka, utan vänsterns svaghet. Det finns en markant oförmåga inom vänstern till att omvandla den ekonomiska krisen till ekonomisk styrka. Och i det finns en tydlig analogi till 1930-tals krisen. På europeisk nivå var perioden från 1929-1939 en period av exceptionell svaghet för den demokratiska vänstern. Samma sak med tidigare stora ekonomiska kriser i historien, vilka snarare banat vägen för högerauktoritära rörelser. Vi tenderar dock att glömma bort det i Sverige, eftersom Depressionen här, till skillnad mot större delen av Europa, banade vägen för det socialdemokratiska samhällsbygget.

Vänsterns utmaning i det rådande krisläget är inte att måla fan på väggen genom att angripa extremhögern på ett sätt som överbetonar deras betydelse och stärker dem genom att göra dem till martyrer. I stället borde kraften läggas på att utnyttja den möjlighet som öppnats genom att den ekonomiska krisen blottlagt kapitalismens och liberalismens självmotsägelser och instabilitet och skapa en egen vision av en rättvisare ekonomi och samhälle. Genom att skapa en sådan trovärdig motbild om möjligheten av ett bättre samhälle, skapar man samtidigt en effektiv vaccination mot högerextremismen. Tyvärr verkar den demokratiska vänstern i Sverige av idag ha förtvivlat svårt att möta den utmaning som evighetsmaskinen Eric Hobsbawn målar upp i Guardian-artikeln:

"Social democrats will need a new vision as well as a new constituency."

Valfriheten är ingen lösning

Det är lika frustrerande varje gång. Jag behöver handla något, det kan vara kaffe, bananer, sylt, tomater, havregryn, vad som helst. Framför mig i hyllan finns som vanligt alldeles för många alternativ att välja mellan. Mitt vänstermedvetande säger till mig att samtliga alternativ mer eller mindre är samma skit med olika färg. Varorna tillverkas av företag och saluförs av företag som alla suger ut sina anställda och miljön.

Trots denna insikt kommer jag troligtvis gå till kassan bärandes en varukorg med rättvisemärkt kaffe och dito bananer, kravmärkt sylt, kravmärkta tomater och ekologiska havregryn, bara för att de alternativen känns aningen bättre än liknande produkter utan märkning. Bara för att det "etiska" alternativet är bättre än ingenting. Även om jag egentligen vet att den sortens resonemang är rent nys. Rättvisemärkning kommer inte att förändra världen. Snarare stillar det samveten för en större grupp människor ur välbeställd medelklass och möjligen bidrar till att några kaffebönder får det lite mindre jävligt.

Numera tycks det uppenbarligen inte finnas något socialt och etiskt problem som inte kan lösas med konsumentmakt. Miljöproblem ska vi hantera genom att ”rösta med fötterna” och välja miljövänlig el, kravmärkta bananer eller etanolbilar. Utnyttjande av arbetskraft löser vi med rättvisemärkta varor och genom att bekvämt luta sig tillbaka med etiska pensionsfonder. Inom välfärdssystemet tycks alla verksamheter kunna reduceras till ett antal konsumentval med en "peng" eller "check". Genom en barnomsorgspeng, äldrevårdspeng, vårdvalspeng, tandvårdscheck eller föräldrarådgivningscheck ska marknaden höja kvaliteten genom den borgerliga ekonomiska alkemin. Som av en händelse ger det dessutom privata företag möjlighet att utverka profit på välfärdsverksamhet och stoppa skattemedel i egen ficka.

Bakom allt detta finns givetvis den absurda tanken att marknadens mekanismer inte bara är bäst på att distribuera resurser där de gör mest nytta, utan också bäst kan förmedla solidaritet, omtanke och vård efter behov. Trots att både teori och praktik visar på motsatsen. Vad ska vi i vänstern göra för att inte ta denna agenda för given?

En av de mest grundläggande idéerna inom den breda vänstern är att samhället, politiken, ska ta ansvar för att avskaffa marknaden eller åtminstone dess värsta avarter. En sådan avart är den religiösa tron på att den oreglerade marknadens valfrihet skapar bättre utfall för alla. Marknaden må ursäkta, men om vi vet att den tillhandahåller dåliga alternativ, varför ska vi då tillåta dem? Jag hävdar bestämt att det helt enkelt inte ska vara möjligt att gå till affären och köpa giftbesprutade bananer, kläder tillverkade under slavlika förhållanden eller få villan uppvärmd av kolkraftsel. Det ska inte gå att sätta sina ungar i en skola där de slipper träffa barn med annan religion, hudfärg eller klasstillhörighet.

Detta av den enkla anledningen att en valsituation alltid skapar vinnare och förlorare. En valsituation återspeglar och återskapar klasskillnader. Tillgång till välfärd och miljövänlig konsumtion ska inte vara förunnat den som har råd eller möjlighet att välja, eftersom det då alltid är arbetarklassen och de som har störst behov som i realiteten får minst valfrihet.

Därför får vänsterns lösning på marknadens utsugning aldrig vara att välja eller införa "etiska" alternativ bland i övrigt "oetiska" val. Vägen framåt är inte att känna oss nöjda i en tillvaro av rättvisemärkt konsumtion och att rynka på näsan åt de som inte har råd med den. Under rådande omständigheter kan det mycket väl vara så att konsumentmaktens möjlighet att välja det etiska alternativet är bättre än ingenting, men vänstern får aldrig nöja sig med det. Vår lösning måste vara att avskaffa utsugningen och orättvisorna, inte mildra dem.